Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmindustri - Filmjournalen - Filmjölk - Filmkamera - Filmkammare - Filmklubb - Filmkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMJOURNALEN
äger 95 biografer, varav 15 i Stockholm, ab. Europa
film, som äger 12 biografer i Stockholm och i
övrigt samarbetar med Svenska förenade biograf
ab., samt Sandrewkoncernen, som genom ab.
Sand-rew-biograferna äger 14 biografer i Stockholm. En
direkt samhörighet föreligger mellan Svenska ab.
Nordisk tonefilm och biografkedjan Folkbiograferna.
Biografrörelse. Antalet biografer i hela
världen beräknas 1948 vara c:a 89,000 med 39
å 40 mill. platser. Sverige har f.n. 2,493
biografer. De flesta äro permanenta, men det finns
även mera tillfälliga biograflokaler. Många av
dem ge två föreställningar pr kväll, somliga
spela endast en gång om dagen el. med ännu längre
mellanrum. På kontinenten är det vanligt med
s.k. nonstop-biografer, som spela utan uppehåll
hela dagen, ett förfaringssätt, som i mindre
utsträckning börjat tillämpas även i Sverige under
senare år. Se vidare art. under resp. land. —
Litt.: ”Svensk filmindustri 25 år” (1944); C. J.
Björklund, ”Kampen om filmen” (1945). B.Hgn.
Filmjournalen, illustrerad veckotidning, utg.
sedan 1919 i Stockholm av Åhlén & Åkerlunds
för-lags-ab., vilket d.å. övertog den 1918 grundade
tidskr. ”Filmvärlden”. Initiativtagarna till den
senare voro bl.a. Torsten Lundqvist, Ivar
Johansson och bröderna Ragnar och Sölve Cederstrand,
vilka sedermera ingingo i F:s första red. Chefred,
sedan 1931 är Gunnilla Holger.
Filmjölk, uppvispad surmjölk (jfr Filbunke),
garnerad med söt el. sur grädde. Se Mjölk.
Filmkamera, se Kinokamera.
Filmkammare, en i vissa länder upprättad
centralorganisation för filmbranschen och alla dess
angelägenheter. I bl.a. Tyskland, Italien, Schweiz,
Polen och Frankrike ha de statliga myndigheterna
upprättat f., medan i Sverige initiativet togs av
Sveriges film- och biografmannasällskap (grundat
1917; namnet 1936 ändrat till Sveriges
biograf- och filmkammare). I Tyskland
inrättades 1933 på initiativ av propagandaministern,
dr Goebbels, Riksfilmkammaren
(Reichs-filmkammer), direkt underställd denne i egenskap
av Rikskulturkammarens president. Alla inom den
tyska filmen anställda måste tillhöra
Riksfilmkammaren, som sålunda var ett slags filmens
fackförbund. På en internationell filmkongress i
Berlin 1935 bildades på tyskt initiativ av ett antal
europeiska länder Internationella f., vars
säte för en 2-årsperiod i sänder skulle vara förlagt
till Berlin, resp. Paris med en tysk, resp, fransk
president. Kongresser skulle anordnas vartannat
år. Efter 2:a internationella filmkongressen i Paris
(1937) blev denna stad för närmaste 2-årsperiod
säte för Internationella f., men efter Frankrikes
sammanbrott 1940 övertogo kontinentalmakterna,
framför allt Tyskland, helt ledningen av denna,
som nyorganiserades i nationalsocialistisk anda.
Planer uppgjordes på en kontinental filmautarki,
men de hunno aldrig genomföras. England och
USA anslöto sig aldrig till Internationella f.
Sverige inträdde i denna från början och spelade
under åren före kriget en stor roll i ledningen men
utträdde 1942. 1941 hölls den 3æ internationella
filmkongressen i Berlin. Från 1936 utgavs av
Internationella f. tidskr. ”Interfilm”. B.Hgn.
Filmklubb, se Filmcensur, sp. 545, och Filmstudio.
Filmkonst. Filmen, som kinematografien
benämnes i dagligt tal, är den yngsta av alla
konstarter. Den har existerat föga mer än ett halvt
sekel och under denna ur historisk synpunkt korta
epok undergått en revolutionerande och snabb
utveckling, både konstnärligt, tekniskt och
industriellt (jfr Film 3 och Filmindustri). Från början
betraktades filmen uteslutande som en enkel form
av förströelse, men efter hand anknöts härtill en
viss konstnärlig målsättning, ännu ganska svävande
och famlande ehuru fullt tydlig. Det dröjde dock
jämförelsevis lång tid, innan filmen kunde göra
anspråk på epitetet konst. Därtill var den tekniskt
ännu alltför ofullkomlig, och därtill var dess
karaktär av enklare fritidsnöje ännu alltför påtaglig.
Det tog en tid, innan de, som arbetade med film,
hade lärt sig att bemästra dess tekniska
uttrycksmedel, och det tog ännu längre tid, innan
utvecklingen nått så långt, att regissörer och skådespelare
kunde vara någorlunda oberoende av
filmteknikens bristfällighet under den konstnärliga
utformningen av ämnet. Ju mera tekniken
förbättrades och filmproduktionen blev en storindustri
med dess ekonomiska bakgrund, desto större blevo
också möjligheterna för filmens artister att göra
filmen till konst. Så långt har filmen nått i dag,
att man kan säga, att några väsentliga tekniska
problem i stort sett icke längre förefinnas. En
ytterligare utveckling av de senaste årens
uppfinningar inom kinematografien, ss. färgfilm och
tredimensionell film, kommer naturligtvis att i en
framtid öka filmens slagkraft. Småningom har
den kommit att spela en oerhörd roll i det
moderna samhällslivet, icke endast som förströelse
utan på snart sagt alla områden av kulturlivet,
icke minst som upplysnings- och
propagandamedel. Dess betydelse är så stor, att 1900-talets
snabba utveckling på skilda områden i många fall
svårligen hade kunnat tänkas utan filmen som
hjälpmedel.
Inom filmen skiljer man med avseende på
innehållet på flera huvudgrupper, mellan vilka det
ibland kan vara svårt ätt dra en bestämd gräns.
De olika slagen kunna näml, ingå en mer el.
mindre fast förening med varandra alltefter det
artistiska syftet med inspelningen. Det vanligaste
slaget av film är spelfilmen. Den bygger på
ett litterärt underlag, som ant. kan var fritt
uppfunnet och arrangerat av filmförfattaren el. en
bearbetning av en pjäs, en roman, en novell e.d.
Ett annat slag av film är
dokumentärfilmen*, som understundom kan ingå förening med
spelfilmen. Det vanligaste slaget av
dokumentärfilm är journal- och kortfilmer. Därmed anges
också dokumentärfilmens syfte, näml, att vara en
direkt upptagning efter verkligheten. Till denna
grupp kan man också hänföra
undervisningsfil-men, som ant. är vetenskapligt instruktiv, använd
som åskådningsmaterial vid univ. och högsk., el.
populärt upplysande (se Filmundervisning). Ett
tredje slag av film är reklam- och
propagandafilmen, som också ibland uppträder i
form av spelfilm (t.ex. yalfilmer) men i regel
tjänar ett industriellt syfte. En fjärde grupp
representerar den tecknade filmen, som kan
inordnas under samtliga dessa slag av filmer
utom naturligtvis den rent dokumentära.
— 551 —
— 552 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
