Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmkonst - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKONST
relativa prisbillighet och genom sitt oberoende av
stora och dyrbara anordningar ut över hela
världen, till de minsta platser, där det finns en
samlingslokal, en projektionsapparat och en filmduk,
den når också en publik, som icke behöver vara
lika intellektuellt tränad som teaterpubliken utan
reagerar snabbare genom den harmoniska
föreningen av bild och ord, den har genom sin
lätttillgänglighet kunnat slå igenom i alla
samhällsklasser och bli folknöjet framför andra. Man får
emellertid icke underskatta faran av filmens
förmåga till massuggestion, då den användes i
propagandasyfte.
Filmens konstnärer. Regissören och
fotografen i samarbete ha oanade möjligheter att
uppnå en bildverkan, som kan pendla mellan
de-taljskarp realism och artistisk fantasi.
Filmtekniken bör vara ett lydigt verktyg för filmens
konstnärer, och ju mer de tekniska svårigheterna ha
bemästrats och de senaste årens landvinningar
inom kinematografien kunnat praktiskt utnyttjas,
desto större ha också möjligheterna blivit för
regissören att skapa stor konst av filmen. Icke minst
kommer detta säkerligen att bli fallet, när den
tredimensionella filmens praktiska problem lösts
och färgfilmstekniken fulländats. Med filmens
konstnärliga utveckling har också följt kravet på
goda skådespelarprestationer. I filmens barndom
kunde skönhet, stark fysik, vighet, enklare
mimiska tricks el. vulgär situationskomik nödtorftigt
överskyla bristande skådespelartalang el. förmåga
till inlevelse i rollen. Nu fordrar publiken i minst
lika hög grad av filmen som av teatern, att
skådespelarna skola ge illusion av verklighet och
skänka rollen en psykologiskt motiverad tolkning.
Med kravet på förstklassiga skådespelare i de
ledande rollerna har också följt kravet på att
andra-plansroller och statistroller besättas med omsorg
och urskillning, för att icke filmens helhetsverkan
skall brytas. En films marknadsvärde baseras ofta
på den el. de ledande skådespelare, som medverka
i filmen. Dessa gå under den populära
benämningen ”stjärnor” och bli ofta föremål för en
omåttlig dyrkan och idealisering av publiken.
Denna stjärnkult utnyttjas också av filmindustrien
i reklamsyfte, och det är beklagligt, att det
överdrivna sysslandet med filmskådespelarnas person
kommit publiken att bortse från filmen som konst
och i stor utsträckning försumma den filmteoretiska
debatten.
Historik. F:s historia är så ung och så
outforskad, att det ännu är svårt att få det rätta
historiska perspektivet på filmen som konstart. Här
nedan behandlas endast f:s historia i mycket stora
drag; för närmare detaljer hänvisas till art. om
resp, länder, ävensom till biografierna över filmens
ledande konstnärer.
De första åren. Filmen som konst
utgick från de länder, där kinematografien
uppstått, näml. Frankrike och USA. Bröderna Louis
och Auguste Lumière anses vara de, som löste
kinematografiens grundläggande tekniska
problem. 28/i2 1895 ägde världens första
biografföreställning rum i Paris, då bröderna Lumière
läto visa sina rörliga bilder, som väckte ett oerhört
uppseende. Dessa bilder voro enbart
dokumen
— 555 —
tariska och visade aktuella händelser utan
konstnärlig avsikt. Varietéteatrarna togo först hand om
den nya uppfinningen och lade in förevisning av
levande bilder som ett sensationellt mellanspel i
programmet, men mycket snart fick filmen sina
egna förevisningslokaler, och därmed var grunden
lagd till filmindustrien. De dokumentariska
upptagningarna av journalkaraktär utgjorde
fortfarande stoffet, men snart började man spela in korta
scener på något tiotal meter, där enklare
situationskomik och det patetiskt dramatiska
dominerade. Småningom blevo dessa scener allt längre
och sammanfogades till en följd av bildsviter med
förklarande text, början till spelfilmen med
handling. Den förste, som experimenterade med filmen
rent konstnärligt, var fransmannen Georg Meliès.
Han var teaterdir. i Paris och erbjöd bröderna
Lumière en stor summa för rätten att få exploatera
den nya uppfinningen, men anbudet avslogs. Meliès
byggde då på egen hand en kamera och gav sig
ut i vardagens miljö för att göra upptagningar.
Samtidigt experimenterade Meliès vidare och
utvecklade, efter hand som han lärde sig behärska
filmteknikens grunder — bl.a. trickfilmen, vars
uppfinnare han var —, en allt större konstnärlighet,
som förskaffade honom äran av att vara världens
förste filmregissör i modern mening. Meliès var
fantasifull och uppslagsrik och fann en nästan
barnslig förtjusning i sitt filmexperimenterande.
Han rörde sig med förkärlek i sagans och
fantasiens värld el. i historisk miljö och skapade fram
till 1912 flera hundra korta filmer, i regel enaktare,
med de mest olikartade motiv. Samtidigt pågingo
försök även i USA, där Edison experimenterade
med kinematografen. Även här började man visa
mindre filmer av journalkaraktär och korta scener
på varietéteatrarna. 1902 visades den första
egentliga spelfilmen i USA, ”En amerikansk brandsoldats
liv”, som följdes av flera andra, bland dem ”Den
stora tågplundringen” (1903), ”Exfången” (1905)
och ”Kleptomanen” (1906). Upphovsmannen var
amerikanen Edwin S. Porter, vars filmer inledde
realismens tid i f. Uppslaget hade han fått av
Meliès, men Porters filmer voro av ett helt annat
slag. Porter introducerade även närbilden i f.
Hans filmer lade grunden till den amerikanska
filmindustrien, som växte upp under 1900-talets
första årtionde och ganska snart blev en
storindustri under ledning av män som Zukor, Laemmle,
Fox och Loew och med New York, senare
Hollywood, som produktionscentrum. Ännu så länge,
fi am till i:a världskriget, fick USA konkurrera
med Europa, framför allt med Frankrike och
Italien. Teaterns skådespelare, som förut förhållit
sig likgiltiga el. t.o.m. avvisande mot filmen,
började nu intressera sig för den nya konstarten, dels
som lönande inkomstkälla, dels som medel att göra
sig kända över hela världen. Men filmen fick också
sina egna skådespelare, och stjärnkulten tog vid,
representerad av bl.a. Mary Pickford i USA och
Asta Nielsen i Tyskland, senare också av
Charlie Chaplin och Douglas Fairbanks. Filmerna
blevo allt längre, så att man nu kunde tala om
långfilmer. Det var Italien, som blev
föregångs-landet på långfilmens område. Rekordet
innehades av den italienska filmen ”Quo vadis?”, som
var över 2,500 m lång. Det var framför allt
— 556 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
