Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmkonst - Historik - Filmljustryck - Filmmusik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMMUSIK
kunna hålla sig kvar i den internationella
konkurrensen. Även om Frankrike icke har samma
industriella möjligheter som England att ta upp
en kamp mot USA, så har fransk f. bibehållit
och utvidgat sin ställning under och efter 2:a
världskriget. Det militära nederlaget 1940
förlamade först den franska produktionen, men även
om den tyska ockupationen lade stora hinder i
vägen under krigsåren, hämtade den sig
småningom. Flera av de ledande franska filmregissörerna
— Clair, Duvivier, Feyder och Renoir — gingo i
landsflykt, och en ny fransk regissörsgeneration
växte under tiden fram och började arbeta vidare
i deras anda. Ätm. några mästerverk skapades
och ha sedan med stor framgång visasts efter
kriget. De ovannämnda regissörerna, som under
kriget verkat i USA, England och Schweiz, ha
efter kriget återvänt till Frankrike och delta i
arbetet på att återta och utvidga den franska
filmens positioner. Om Sovjetunionens f. vet man
icke mycket, eftersom många av dess filmer icke
visats utanför landets gränser. Så mycket kan
dock sägas, att detta land icke gått nämnvärt
framåt i konstnärligt hänseende. Några få
utsökta prov på sovjetrysk f., dock av helt annan
karaktär än propagandafilmerna på 1920-talet, ha
visats i Sverige efter kriget. Rent tekniskt står
den ryska filmen fortfarande efter den övriga
filmindustrien, mycket till följd av brist på god råfilm.
Tyskland har helt naturligt under och efter kriget
haft att kämpa med oerhörda svårigheter,
sön-derbombade ateljéer, brist på material och täml.
minimala exportmöjligheter. Trots detta ha flera
tyska filmregissörer, av vilka den främste är
Helmut Käutner, gjort några filmer, som blivit
mycket uppmärksammade utomlands för sin
blandning av realism och poesi och inge grundade
förhoppningar om en kommande tysk
kvalitetspro-duktion. Italien har efter kriget i kvalitativt
hänseende ryckt fram på ledande plats med flera
konstnärligt högtstående filmer, där vardagens
realism ersatt filmromantiken, en tendens, som
man f.ö. kunnat märka även på andra håll.
Schweiz har väckt intresse med några goda
filmer, men ännu kan man icke tala om någon
egentlig schweizisk filmindustri. Den franske
filmregissören J. Feyder och hans maka,
skådespelerskan Franqoise Rosay, voro under kriget
bosatta i Schweiz och gjorde där bl.a. den mycket
uppmärksammade filmen ”En kvinna försvann”.
Även en del andra mindre länder, t.ex. Danmark,
Norge, Finland, Tjeckoslovakien, Holland och
Belgien, ha efter kriget producerat enstaka
kvali-tetsfilmer. Efter kriget har produktionen
småningom kommit i gång på nytt men i mera nationalistisk
riktning. Argentina och Mexico ha både under och
efter kriget haft en betydande filmproduktion,
enl. uppgift även av god kvalitet, men denna har
nästan uteslutande varit inriktad på
hemmamarknaden och på export till latinamerikanska länder.
Japan hade före kriget en kvantitativt oerhörd
filmproduktion, som imiterade amerikanska
förebilder. — Den svenska filmproduktionen hade
en ambitiös period i början av 1940-talet med
”Ett brott” som den konstnärligt mest
vägande filmen. Sedan följde några medelmåttiga
år, men efter kriget har svensk film återigen fått
ett uppsving, och filmen ”Hets” har nått ett
internationellt erkännande som knappast någon film
sedan början av 1920-talet och har för första gången
sedan ljudfilmens genombrott skapat verkligt
kommersiellt intresse i utlandet för svensk film.
Tekniskt är svensk film mycket välutrustad. Bland
framstående regissörer kunna bland de äldre
nämnas Schamyl Bauman, Gösta Cederlund,
Gustaf Edgren, Anders Henriksson, Ragnar
Hyl-tén-Cavallius, Ivar Johansson, Åke Ohberg, Alf
Sjöberg, Gunnar Skoglund och Sigurd Wallén
och bland de yngre Ingmar Bergman, Hasse
Ekman, Hampe Faustman, Göran Gentele, Per
Gun-vall, Rolf Husberg och Arne Mattsson. Svensk
kortfilmsproduktion har med rätta väckt
internationell uppmärksamhet (huvudsaki.
dokumentärfilmer i regi av prins Wilhelm, Lennart Bernadotte,
Nils Jerring, Gunnar Skoglund, Arne Sucksdorff
och Gösta Werner). —• Underhållningsfilmen av
genomsnittskaraktär kommer säkerligen att
kvantitativt dominera världsproduktionen, men en
utökning av de konstnärligt vägande filmernas antal är
icke blott en förhoppning utan även på många håll
en realitet. 2:a världskriget har berett marken för
värdefull film, och icke minst betydelsefullt har det
faktum varit, att ett stort antal filmkonstnärer själva
deltagit i kriget och återvänt till ateljéerna med
fördjupad mänsklig uppfattning, som kommit f.
till godo. Det återstår att se, i vad mån de
tekniska landvinningarna kunna tillföra f. nya
värden. Som ganska säkert kan man dock påstå, att
färgfilmen* kommer att uttränga den
svartvita filmen genom sin större rikedom på
uttrycksmöjligheter. Både USA och Tyskland hade före
och under kriget kommit långt på färgfilmens
område. Den tredimensionella filmen kastar f.n.
sin skugga framför sig inom filmproduktionen.
— Litt.: V. Pudovkin, ”Filmregie und
Filmmanuskript” (1928), ”Filmtechnique” (1933),
”Film-acting” (1935); P. Rotha, ”The film till now”
(1930), ”Movie parade” (1936); R. Arnheim, ”Film
als Kunst” (1932); R. Spottiswoode, ”A grammar
of the film” (1935); M. Bardèche & R. Brasillach,
”Histoire du cinéma” (s.å.); ”Motion picture
labo-ratory practise”, utg. av Eastman Kodak Co. (1936);
T. Christenson & K. Roos, ”Film” (1936); C. Davy,
”Footnotes to the film” (1937); B.
Idestam-Almqvist, ”Den svenska filmens drama. Sjöström,
Stiller” (1939), ”Filmen som konst” (1946); O.
Bru-sendorff, ”Filmen” (3 d., 1939—41); H. Engberg,
”Filmen — som den var — som den er — som
den kunde være” (1939); N. Beyer, ”Att se film”
(1940), ”Teater och film” (1944); R. Waldekranz,
”Filmen växer upp” (1941); ”The technique of the
motion picture production” (1944); G. Werner,
”Kameran går” (s.å.); Elsa Brita Marcussen, ”På
kino i kveld” (1948). B.Hgn.
Filmljustryck, ett av Agfafabrikerna utarbetat,
förbättrat förfarande vid ljustryck*, varvid den
som tryckplåt använda, med gelatin överdragna
glasplåten utbytes mot en med gelatinöverdrag
försedd celluloidfilm. Genom dennas apterande på
lämpligt underlag är det möjligt insätta den och
trycka den samtidigt med typer i boktryckspress.
Filmmusik. Under stumfilmens dagar hade
f. endast till uppgift att framhäva filmens
stämningar. Standarden var ofta ganska låg och
be
— 561 —
— 562 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
