Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmmusik - Filmolympiaden - Filmotek - Filmsamfundet - Filmstudio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMOLYMPIADEN
roende av de olika biografernas resurser. De
mindre nöjde sig i regel med en pianist, medan
de större biograferna icke sällan hade en liten
orkester. Repertoaren var oftast gemensam med
den, som spelades på bättre restauranger, öch
musikstyckena avlöste varandra oavbrutet, då och
då interfolierade med effektmusik av
naturbeskri-vande art el. avsedd att understryka starkare
affekter. Ytterst sällan förekom på den tiden musik,
skriven direkt för filmen. I Sverige komponerade
dock Armas Järnefelt redan 1919 musiken till
”Sången om den eldröda blomman” (på 1930-talet
skrev även Hugo Alfvén musik till en
ljudfilminspelning av denna film). — Med ljudfilmens
tillkomst i slutet av 1920-talet förändrades
situationen radikalt. Den nya tekniska uppfinningen
öppnade oanade möjligheter även för tonsättarna:
musiken blev en integrerande del av filmen,
producenter och regissörer sågo nu på ett helt annat
sätt än tidigare i musiken en viktig faktor för att
stegra filmbildens verkan. Under 1930-talets första
år dominerade musikfilmen, där USA inledde med
en mängd s.k. musikaliska shows (Irving Berlin,
George Gershwin m.fl.). I Europa spelades en
liknande ledande roll av den tysk-österrikiska
operettfilmen (”Wien dansar och ler”) och
sångfilmerna (Jan Kiepura-filmerna m.fl.). Ljudfilmens
genombrott och den förbättrade
upptagningstekni-ken skapade även de akustiska förutsättningarna
för den musikbiografiska filmen, vilken har en
icke ringa del i populariseringen av den seriösa
musiken. Det första mästerverket i denna genre
var Schubert-filmen ”På sångens vingar” (1934).
Sedan dess har den tysk- och engelskspråkiga
filmkonsten producerat många musikbiografiska
filmer, där den musikaliska kvaliteten varit
mycket hög — världens ledande artister och orkestrar
ha engagerats vid dessa inspelningar — men där,
åtm. vad beträffar den amerikanska filmen, det
musikhistoriska sanningskravet starkt eftersatts.
I de amerikanska showfilmerna har man t.o.m. gått
så långt, att bilden endast har till uppgift att
understryka musikens rytmiska och melodiska
karaktär, och musiken motsvaras därför bildmässigt
ofta av dansrörelser och andra rytmiska element.
—- Ett intressant försök var Walt Disneys tecknade
färgfilm ”Fantasia” (1940—41), där musiken, som
utgjordes av klassiska och moderna kompositioner,
motsvarades av tecknade rörelser,
färgkombinationer och andra rytmiska bildexperiment. I denna
film ställdes sålunda bilden helt i musikens tjänst,
men i den moderna spelfilmen av dramatisk
karaktär bör musiken underordna sig filmen. Denna
typ har m.a.o. skapat förutsättningarna för en f.,
som, om den underställes de dramatiska kraven,
fördjupar den konstnärliga upplevelsen, ofta utan
att medvetet uppfattas av åskådaren, ehuru
samspelet mellan rytmen i musiken och i filmen starkt
påverkar honom. F. får sålunda på inga villkor
dra åskådarens uppmärksamhet från handlingen
och verka påträngande. Ända in på 1940-talet var
musiken likväl en täml. missgynnad faktor vid
filminspelningar, och producenterna ägnade ofta,
av ekonomiska och andra skäl, ringa intresse åt
musiken som element i filmverket och åt dess
betydelse för de emotionella verkningar, som
utstråla från filmen. Numera har dock härutinnan
en stor förbättring inträtt; både regissörer och
producenter erkänna musikens stora verkan. Det är
också övervägande nykomponerad musik, som
kommer till användning i filmerna, och endast i
undantagsfall begagnas färdigkomponerad musik
i spelfilmer. Flera internationellt kända tonsättare
ha ägnat sig åt komposition för filmen, bland dem
Arthur Honegger, Jacques Ibert, Erich Wolfgang
Korngold, Arnold Schönberg, William Walton
m.fl. Bland svenska tonsättare av f. kunna
nämnas Hugo Alfvén, Eric Bengtsson, Sixten Ehrling,
Erland von Koch, Lars-Erik Larsson, Erik
Nordgren, Moses Pergament, Hilding Rosenberg,
Herbert Sandberg, Sune Waldimir och Dag Wirén.
— Litt.: A. Copland, ”Our new music” (1941);
H. Eisler, ”Composing for the films” (1947); J.
Huntley, ”British film music” (s.å.). B.Hgn.
Filmolympiaden, populär benämning på en till
Biennalen i Venedig sedan 1932 knuten
internationell filmtävling, Mostra internazionale d’arte
cinematografica, sedan 1934 årl. återkommande.
Vid F., till vilken officiella representanter för de
flesta filmproducerande länder och över huvud
taget allt vad sakkunskap heter inom filmen
bruka infinna sig, prisbelönas de bästa italienska och
utländska filmerna samt bästa individuella
prestationer inom resp, fack; priserna skänkas av
italienska myndigheter och privatpersoner. På
bekostnad av initiativtagaren till Biennalen, greve
Volpi di Misurata, har ett stort palats, uteslutande
för F:s räkning, byggts i Venedig. Sverige har i
regel deltagit i F. med växlande framgång; flera
svenska filmer ha därvid väckt uppmärksamhet
och även prisbelönats. B.Hgn.
Filmote’k, filmarkiv, se Cinematek.
Filmsamfundet, se Svenska filmsamfundet.
Filmstudio. 1) Se Filmateljé.
2) Sammanslutning av klubbkaraktär av för
filmens konstnärliga och tekniska problem
intresserade. Upphovsmännen till f. äro ofta
filmamatörer, som vilja förbättra sina
specialkunskaper genom att bese vissa klassiska filmverk. Efter
föreställningarna förekommer ofta diskussion.
Många f. ha också tagit initiativet till
amatörproduktion av filmer, t.ex. kortfilmer. F. ha icke
sällan varit plantskolor för unga avantgardister, och
många filmmän ha utgått därifrån, i Sverige t.ex.
G. Folke, J. G. Lindström, R. Waldekranz och G.
Werner och i Frankrike René Clair. Pristävlingar
anordnas ofta, varjämte studieresor företas till
utländska filmateljéer och -arkiv. — 1926 grundades
Stockholms f. av journalister, filmmän,
skådespelare och konstnärer (nedlagd o. 1936), 1934
Stockholms studentfilmstudio, 1929 Göteborgs f.
(återupplivad 1936 under namnet Göteborgs
filmsällskap), 1929 Lunds f., som har ett mycket stort
filmbibliotek och utg. flera skrifter, 1930 Uppsala
studenters f. (återupplivad 1936 och f.n., tills, med
Stockholms studentfilmstudio, den livaktigaste),
1935 Hälsingborgs f. (nedlagd o. 1936) och 1944
Västerås’ f. Dessutom finnas mindre filmcirklar med
samma uppgifter. Ofta inbjudas kända inhemska
och utländska gäster som föredragshållare. ■— I
utlandet har f.-rörelsen fått en stor utbredning, icke
minst i Frankrike. Där finnas nära femtiotalet
filmklubbar, vilka alla stå under överinseende av La
— 563 —
— 564 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
