Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filmundervisning - Filning - Filochoros - Filoff, Bogdan - Filokrates - Filktetes - Filolaos - Filolog - Filologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILNING
Undervisningsfilmens distribution skedde
tidigare enbart genom förhyrning från centrala arkiv.
Småningom framträdde emellertid kravet på att
få filmerna omedelbart tillgängliga för läraren.
Numera inköpas och distribueras filmkopiorna i
allt större utsträckning världen runt av
kooperativt arbetande, lokala el. regionala
skolfilmför-eningar. Betydande statliga anslag till denna
verksamhet liksom till förvärv av
smalfilmpro-jektorer ha numera föreslagits i Sverige. — Jfr
Föreningen Armé-, marin- och flygfilm. — Litt.:
J. A. Benoit-Lévy, ”The art of the motion picture”
(1946); E. Dale, ”Audio-visual methods in teaching”
(s.å.); ”Svensk skolfilm och bildningsfilm” (tidskr.
utg. av ab. Svensk filmindustri); ”1940 års
skolutrednings betänkanden och utredningar. 7. Radio och
film i skolundervisningen” (i SOU, 1946:72); ”1946
års skolkommissions principbetänkande” (i SOU,
1948:27). B.Lzn.
Filning, arbete med fil*, fordrar jämförelsevis
stor yrkesskicklighet. Vid f. skall filen väljas efter
materialets art, varvid regeln är, att man
använder en finare ”grad”, ju hårdare materialet är.
Filen skall föras stadigt och väl tryckt mot
ar-betsstycket, så att den biter under hela
framåt-rörelsen, varvid tillses, att den bearbetade ytan
ej blir korrugerad; vid återgång bör den lyftas.
Är filhastigheten för stor, ”brännas” graderna,
likaså om filen tillåtes slinta. Blir filen bemängd
med olja, kan den renas genom instrykning med
krita. — Jfr Filare. A.Lg.
Filochoros, danssällskap, se Philochoros.
Filoff, Bogdan, politiker, se Filov.
Filok’rates (grek. Filokrat’ es), atensk talare och
politiker, anhängare till Filip II av Makedonien
och motståndare till Demosthenes’ nationella
politik. F:s namn är förknippat med den fred, som
346 f.Kr. slöts mellan atenarna och nämnde
konung, ”F.-freden”. 343 anklagades F. för
högförräderi och dömdes till döden, sedan han räddat sig
genom att gå i landsflykt. För sina tjänster blev
F. rikt belönad av konung Filip.
Filokte’tes (grek.; lat. Philocte’tes), grek, myt.,
son till Poias, skicklig bågskytt, deltog i tåget
mot Troja men sårades på vägen dit av ett
ormbett och kvarlämnades på ön Lemnos. Då Troja
enl. ett av akajerna senare erfaret orakelspråk
endast kunde tagas med hjälp av F. och
He-rakles’ i F:s ägo befintliga pilar, hämtades F.
från Lemnos, botades från sitt sår och dödade
Paris i tvekamp, varpå Troja strax därpå föll.
Sagan om F. har bl.a. behandlats av Sofokles
i hans ”F.”. Jfr pl. vid Djuptryck. IP.N.
Filola’os (grek. FiloVaos, lat. Philola’us),
pyta-goreisk filosof och läkare från Kroton, äldre
samtida till Sokrates och Demokritos, mot slutet av
5:e årh. f.Kr. verksam i Tebe. F. torde ha varit
den förste, som nedtecknat de pytagoreiska lärorna
och anses ha författat en skrift, ”Om naturen”,
i 3 böcker. Världsordningen och allt vad däri är
betraktade han som sammansatt av det
begränsade och det obegränsade. Om allt vore obegränsat,
skulle näml, kunskapen sakna föremål, då utan tal
och begränsning intet kan fattas. ”Svek”,
förklarade F., ”blåser aldrig in i talet”. Den lära om
själen som kroppens harmoni, som Simmias
framlägger i Platons dialog Faidon, torde återgå på F.
Äktheten av de under hans namn bevarade
textfragmenten betvivlades av tidigare forskare men
bedömes gynnsammare av H. Diels, som upptagit
dem i ”Die Fragmente der Vorsokratiker”, 1 (5
Aufl. 1934). N-
Filolog [-å’g] (ytterst grek. filol’ogos, till fil’os,
vän, och log’os, tal, litteratur), person som idkar
filologi; språkkännare, språkforskare; stundom (i
motsättning till lingvist): som huvudsaki.
ägnar sig åt undersökning av ett språks litterära
minnesmärken.
Filologi’ (grek. filologi’a, eg. kärlek till ”tal”,
log’os, särsk. urspr. filosofisk forskning)
förekommer numera framför allt i två betydelser. Dels
betecknar ordet en sammanfattning av språk- och
litteraturvetenskap (den senare dock i sht i fråga
om äldre kulturskeden), varvid lingvistik
betraktas som en särskild underavd. av f. Dels
ställes f., i sht inom fackmannakretsar, i
motsättning till lingvistik. I detta fall åsyftar man
med f. vetenskapen om de språkliga alstren,
sådana de föreligga i litteraturen, ofta med särskild
hänsyn till deras värde och betydelse för den
andliga odlingen, medan lingvistiken då anses ha till
föremål språket som sådant, levande el. dött,
skrift- el. talspråk, icke minst det senare, alldeles
frånsett det värde för den andliga kulturen, som
denna vetenskaps källor kunna äga.
Huvudgrenarna av f. bli härvid textkritik och texttolkning,
ävensom undersökning av litteraturalstren från
olika grammatiska och stilistiska synpunkter.
Stundom äro emellertid gränserna mellan dessa
skilda delar av språkvetenskapen flytande, och ett
samarbete dem emellan är i alla händelser ofta
nödvändigt. — I en äldre och vidsträcktare,
numera mycket sällsynt betydelse betecknar f.
vetenskapen om ett folks el. en folkgrupps andliga
odling i allm.; under renässanstiden vetenskapen
om de s.k. klassiska språken och den
grekisk-romerska kulturen över huvud. I äldre tider var
den klassiska f. så gott som allenarådande.
Den hade till föremål den grekiska klassiska
litteraturen och odlades framför allt under 3m—2:a
årh. f.Kr. (Kallimachos, Eratosthenes, Aristarchos
m.fl.). Romarna gingo sedan i spåren med Varro,
Flaccus o.a. och därefter bysantinerna, hos vilka
under medeltiden grekiskt språk och litteratur
funnit en fristad. Sämre var det vid samma tid
beställt i v. Europa, vars kloster dock räddat viktiga
latinska litteraturverk undan förgängelsen, medan
man föga bekymrade sig om grekiskan. Med
renässansen uppblomstrade den klassiska f. ånyo,
först i Italien genom Petrarca och Boccaccio,
vilka ägnade sig åt den romerska litteraturen:
sedermera fick även den grekiska företrädare.
Humanismen övertog arvet från renässansen. Särsk.
framträder här den berömde humanisten Angelo
Poliziano med en banbrytande verksamhet inom
textkritiken. Inom den tyska humanismen
märkas bl.a. Reuchlin och Erasmus. Fransmännen
vände sig särsk. till filologiens historisk-reala sida.
Den förnämste märkesmannen här är den geniale
och grundlärde J. J. Scaliger. I Holland delade
man till en början fransmännens böjelse för
real-filologi (Vossius, Grotius). Textkritiken
representeras där av bl.a. T. Hemsterhuis, som nedlade
stora förtjänster om det grekiska studiet. Englands
— 567 —
- 568 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
