Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filon från Alexandria (Philo Judaeus) - Filopanti, Quirico (Guiseppe Barilli) - Filopoimen - Filosellsilke - Filosof - Filosofem - Filosofen på tronen - Filosofera - Filosofi - Filosofiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOPANTI
(1896—1930). Senaste uppl. av F:s skrifter
föreligger i tysk övers, av L. Cohn m.fl. (1909—38). —
Litt.: E. Zeller, ”Die Philosophie der Griechen”, 3:2
(4 Aufl. 1903); H. Elmgren, ”Philon av Alexandria”
(1939). Förteckning över den omfattande
Filon-lit-teraturen hos E. Schürer, ”Geschichte des jüdischen
Volkes im Zeitalter Jesu Christi”, 3 (4 Aufl.
1909). N.
Filopan’ti, Q u i r i c o, pseud. för G u i s e p p e
B a r i 11 i, italiensk filosof, naturvetenskapsman
och politiker (1812—94), soldat under Garibaldi,
deputerad vid konstituerande församlingen i Rom
1849 och vid italienska parlamentet efter
landsförvisning till England och Amerika. F. har utgivit
skrifter i mekanik, astronomi, historia och filosofi,
vittnande om en egenartad och dunkel samt i
grunden symbolisk och mystisk teism (”Dio liberale”,
1880, ”Dio esiste”, 1881).
Filopoimen [-61’-] (grek.; lat. Philo poemen)’,
grekisk fältherre (d. 183 f.Kr.), utmärkte sig i
slaget vid Sellasia 221 under Antigonos, valdes
208 av Akajiska förbundet till strateg,
reorganiserade härväsendet och slog 207 Machanidas av
Sparta vid Mantinea, tvingade därefter Sparta
att ansluta sig till förbundet och underkuvade 188
hela Lakonien. 183 överraskad i ett bakhåll
under ett hämndetåg mot Messene tvangs han
tömma giftbägaren. Biogr. av Plutarchos.
FiloselFsilke, se Florettsilke.
Filosof
å’f| (grek. filos’ofos, eg. vishetsvän),
person, som idkar filosofi; spekulativt lagd person,
tänkare; person, som tager livets växling med
lugn och jämnmod.
Filosofe’m (grek, filosoferna), lära el. påstående
av filosofisk innebörd (se Filosofi); hos [-Aristo-teles beteckning för en strängt nödvändig
slutledning.
Filosofen på tronen, stundom använd benämning
på romerske kejsaren Marcus Aurelius Antoninus.
Filosofe’ra (grek, filosof ei’n), anställa
betraktelser över tillvarons väsen och grunder; spekulera,
grubbla. Jfr Filosofi.
Filosofi’ (grek. filosofi’a, till fil’os, vän, och sofi’a,
vishet), ”vetenskapernas vetenskap”, den allmänna
och grundläggande disciplin, som behandlar
principspörsmålen för all forskning och tillvaro och
i mots. till specialvetenskaperna arbetar på en
total världsförklaring. Definitionerna på f. ha
emellertid växlat med skilda tider och
kunskaps-ideal. Aristoteles bestämde den som vetenskapen
om det varande såsom varande, Schelling och
He-gel som vetandet om det absoluta*, H. Spencer,
W. Wundt och Fr. Paulsen som det fullkomligt
systematiserade vetandet, W. Windelband, H.
Ric-kert och V. Norström som den kritiska
vetenskapen om de allmängiltiga värdena och Gomperz
slutl. såsom världsåskådningslära. Som
fackmässig term har ordet f. knappast varit gängse före
Sokrates, vilken visserligen kallade sig själv
filosof el. vishetsvän men ej säkert använde ordet
f. Däremot nyttjar Platon termen, dels i mera
praktisk bemärkelse, dels i mera teoretisk, varvid
f. bestämmes som ”förvärv av vetande”. I detta
inbegripes då, vad vi numera kalla
fackvetenskaper (geometri o.s.v.). På liknande sätt hos
Aristoteles, vilken nämner matematik, fysik och
teologi som ”filosofier” men samtidigt skjuter fram
teologien som den ”första filosofien”, som har att
efterforska alltings yttersta grund (el. väsendet).
Därav antydes då dels den vidsträckta och mindre
poängterade betydelse termen f. från början ägde,
dels också den oavlåtligt fortskridande
differentie-ringsprocess, varigenom, en efter en, de olika
fackvetenskaperna framträdde inom f:s ram för att
fullmyndiga utträda ur den och inrätta sig som
självständiga discipliner. Urspr. utgjorde f.
sålunda det Hela, från vilket under årh:s gång
avskilts matematiken, astronomien, fysiken, kemien,
de biologiska och de humanistiska vetenskaperna.
Som den teoretiska f:s mera karakteristiska
discipliner kvarstodo slutl. logik, psykologi,
kunskapslära och metafysik och som
den praktiska f: s etik, rättsfilosofi
och religionsfilosofi. Efter den
experimentella metodens införande i psykologien har
emellertid också denna senare vetenskap i viss mån
lösryckt sig från f. i snävare mening. — Med
hänsyn till denna fortskridande
differentieringspro-cess, som ytligt uppfattad låter f:s uveckling
fram-så som dess egen avveckling, blir den uppfattning
begriplig, vilken låter f. helt uppgå i
fackvetenskaperna el., med Spencer, utgöra den
systematiska sammanfattningen av dessas resultat. Likväl
är det ej så mycket genom sina allmänna
resultat som fastmera genom energisk prövning av
sina allmännaste förutsättningar, som
specialvetenskaperna ånyo inmynna i sin
modervetenskap, f. Ty i den mån fackvetenskaperna,
såsom i våra dagar, på sina egna
forskningsområden föranledas att upptaga frågan om sina resp,
axioms giltighet el. valbarhet, om det induktiva
och experimentella förfarandets allmänna
förutsättningar och logik, om orsakslagens innebörd
och räckvidd el. företaga sig att pröva bärigheten
av sådana fundamentalbegrepp som rum, tid, kraft,
energi, massa, psykisk kausalitet,
ändamålsenlighet, utveckling etc., i samma mån beröra de
karakteristiskt filosofiska problem. Då inlöpa de
också omedelbart i kunskapsteorien, i den
allmänna kategoriläran, i metodläran och, ev., i
metafysiken och gripa sig an med de allmännaste
principfrågor, som f. på alla sina områden fattar
i sikte. N.
Filosofiens historia. Under förra hälften av
500-talet f.Kr., de sju vises tidevarv, samma tid, då
L a o t s e (f. o. 600) och K o n f u c i u s (f. o. 550)
lärde i Kina, B u d d h a (f. o. 560) i Indien,
förkunnade T a 1 e s från Miletos sin lära om vatten
som alltings början och princip. Därmed var
substansfrågan väckt. Anaximander
(610—547) satte som substans ett kvalitetslöst
ap’eiron, Anaximenes (o. 585—525) luften
(anden), Herakleitos (540—480) elden (förnuftet),
medan Empedokles (492—424) räknade med
alla fyra elementen som alltings rötter.
Småningom klarnar skillnaden mellan kroppsligt och
andligt. Anaxagoras (o. 500—428) antager jämte
kroppsliga ämnen också en andlig princip, nus,
utan att dock ännu göra skillnaden riktigt skarp.
Demokritos åter (o. 430—o. 371) ser i allting
blott kroppsliga atomer. Med Anaxagoras ha vi
en gryende dualism, med Demokritos en klar
materialism. Den tredje ontologiska åsikten,
att allting är andligt, idealismen, håller
sam
— 571 —
— 572 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
