Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofi - Filosofiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFI
tidigt på att utbilda sig hos Platon; i samma
riktning gick den pytagoreiska talläran.
(Den fjärde grundåsikten, parallellismen,
kommer först med S p i n o z a.) En annan
onto-logisk fråga var den om det varandes enhet el.
mångfald. Parmenides från Elea (f. o. 540)
ville fatta det som enhet utan mångfald och
förändring, en ytterlig åsikt, som de följande
filosoferna utan vidare bröto mot och som hos
Platon togs upp till vetenskaplig vederläggning.
I nära sammanhang med denna åsikt stod frågan
om det varandes föränderlighet, som även av
Parmenides bestreds, medan Herakleitos tvärtom
lärde, att ”allting rör sig”. — Orsaksfrågan
uppkom i och med att man reflekterade över
skeendet. Från elementen skilde Empedokles de däri
verkande krafterna, som han kallade vänskap och
hat, alltså en attraktion och repulsion, och
likaledes satte Anaxagoras som verkande kraft nus
(förnuft). Om härmed den finalistiska, teleologiska,
linjen är inslagen, så är mekanismen företrädd
av Demokritos, som förklarade skeendet ur
atomernas fallrörelser. — I kunskapsfrågan
voro försokratikerna ense om att sinnena äro
”dåliga vittnen”. En klar skillnad mellan
empirism och rationalism fanns dock ännu ej. Av
betydelse för kunskapsteoriens utveckling blev
eleaternas, särsk. Z e n o n s (o. 490—o. 430),
påvisande av de motsägelser tänkandet kommer
till (att Akilles aldrig kan upphinna sköldpaddan
o.s.v.) samt, vid slutet av perioden, s o f i st
ernås tvivel på möjligheten av verklig kunskap.
— Detta om de tre teoretiska grundproblemen.
I värdeproblemen (estetiska, etiska,
religiösa) ha försokratikerna icke utformat några
mera bestämda läror. Xenofanes (o. 570—
480) har öppnat en kritik av folktron och av
guds-begreppet, som kom att fortsättas av Platon o.a.
Den omvärdering av etiska värden, som var
utmärkande för tiden, yttrar sig redan hos
Demokritos, som trots sin materialism hyllade samma
åsikt som S o k r a t e s, att den, som gör orätt,
är olyckligare än den, som lider orätt. Sofisterna
voro i etiken som i kunskapsteorien relativister.
Sokrates (470—399) verkade genom sin
person och genom sin förkunnelse om enheten
mellan dygd, lycka och (begreppsligt) vetande. Hans
lärjungar av kyrenaiska och kyniska skolan
intresserade sig mest för läran om lyckan, som
Aristippos fann i ögonblickets
tillfredsställelse, Antisthenes däremot i behovslösheten.
Platon (427—347) framlade, med Sokrates som
språkrör, ett system, som omfattade filosofiens
alla grundfrågor. Han började med pedagogiska
och etiska spörsmål. I dialogen ”Protagoras” vill
han lära oss att direkt mäta själva lustkvanta,
så att vi ej föredraga ett närmare mindre gott
framför ett avlägsnare större. I dialogen
”Gor-gias” söker han indirekt utröna, vad som medför
lycka, i det han visar på de kroppens, själens
och kosmos’ lagar, som betinga lyckan. Slutl.
förankrar han dessa lagar i en idévärld, som
ej är tillgänglig för våra sinnen. Idéerna äro alltså
först och främst normer, men han fattar dem
till slut på samma gång som det verkliga varat,
det enda substantiella, varav vår sinnevärld blott
ger ofullkomliga avbilder. I grunden omfattar
Aristoteles (384—322) samma lära men
tänker sig ej en idévärld bortom tingen utan blott
idén (formen) som verksam i tingen. Som en
idén motsatt princip antaga båda, vad som på
latin sedan kallades materien: möjligheten (hos
Platon rentav det icke-varande) gentemot
verkligheten, ofullkomligheten gentemot
fullkomligheten; ej att förväxla med naturvetenskapens
rumfyllande materia, snarare (som hos Platon) att
jämföra med själva rummet. Deras ståndpunkt
blev alltså i substansfrågan idealism, i
orsaksfrågan teleologi, i kunskapsfrågan rationalism; dock
så, att Aristoteles något mera betonade materien,
de mekaniska orsakerna samt erfarenheten. I
etiskt, estetiskt och religiöst avseende ha de båda
hävdat, att idén ger oss ett objektivt mått för
alla värden. — Stoiker och epikuréer stå
som motsats till varandra först och främst i
etiken. De förra sågo det goda i dygden, de senare
i lusten, men E p i k u r o s (341—270) ställde från
den sanna lyckans synpunkt så stränga fordringar
på vårt handlande, att de ofta sammanföllo med
stoikerns. Även i världsuppfattningen stå de emot
varandra. Genom epikureiska skolan har (under
förmedling av den romerske skalden Lucretius)
atomismen och mekanismen bibehållits i
traditionen. Stoikerna lärde visserligen, att allting var
materia, men en materia som till sin ena sida var
världsförnuft, logos. Världsförloppet behärskades
av en teleologisk nödvändighet, en typ av
nödvändighet (jämte den mekaniska och den
geometriska), som var anlagd redan hos Herakleitos
och som givit upphov till en rad av teodicéer, av
vilka stoicismens var den första. Liksom Platons
och Aristoteles’ skolor ha stoicismens och
epiku-reismens bibehållit sig som slutna
lärdomssam-fund hos grekerna och alltjämt givit inslag i
senare tiders filosofier.
Under de följande årh. märkes inom de olika
filosofskolorna en skeptisk riktning,
representerad av bl.a. platonikerna Karneades
(o. 219—129), Aenesidemus (omkr. Kr.f.)
och Sextus Empiricus (o. 200 e.Kr.).
Varken förståndets slutledningar, vilkas premisser
alltid kräva nya premisser, el. sinnenas mot varandra
stridande vittnesbörd ge oss visshet. I stället
började man emellertid nu utforska lagarna för
san-nolikhetsforskningen. En annan riktning var e
k-lekticismen: man tog från olika skolor det,
som syntes användbart. Så var C i c e r o (106
—43) mera platoniker i sin teoretiska filosofi,
mera stoiker i sin praktiska. En tredje riktning
var mystiken, som nådde sin slutliga och
för alla tider bestämmande form i n y p 1 a
toni s m e n. Medan Platon funnit sinnevärldens
motsägelser övervunna i idévärlden, menade P 1
o-tinos (204—270), att vi först i Det Ena nå över
motsägelsen. Detta, som ej kan fångas i våra
begrepp, uppfattas endast i ett extatiskt tillstånd.
Plotinos närmade sig den kristna åskådningen
genom att betrakta idévärlden (nus) som ett system
av på en gång begrepp och personligheter. I alla
företeelser såg han en verkan av världssjälen och
en kamp mot materien och sinnligheten.
Under medeltidens förra del höll man sig mera
till platonismen, som satt djupa spår i kyrkans
lära och som alltjämt fortlevde inom medeltids-
— 573 —
— 574 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
