Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofi - Filosofiens historia i Sverige - Litt. - Filosofie doktor (fil. d:r, fil. dr) - Filosofie kandidat-examen (fil. kand.) - Filosofie licentiat-examen (fil. lic.) - Filosofie magister (fil. mag.) - Filosofisk - Filosofisk ämbetsexamen - Filostratos, Flavius - Filotas - Filov, Bogdan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFIE DOKTOR
sedermera i Uppsala S. R i b b i n g (1816—99)
och C. Y. Sahlin (1824—1917), i Lund A. N
y-blæus (1821—99) och P. J. H. Leander (1831
•—1907) samt utanför stats-univ. skalden,
kulturhistorikern Viktor Rydberg (1828—95)
ävensom lektorerna G. J. Keijser (1844—1916) och
K. Pir a (f. 1868).
Bibergs och Boströms försök att kritiskt
revisionistiskt tillgodogöra sig även Schleiermacher
fortsattes av Sahlin och dennes lärjunge E. O.
Burman (1845—1929), vilka båda dock vidga
programmet även till andra transcendentalister.
De båda senares lärjunge V. Norström (1856
—1916) kommer på denna linje till öppen
skilsmässa från boströmianismen, som redan tidigare
P. W i k n e r (1837—88) hade övergivit, båda
alltjämt fasthållande personlighetsintresset och den
religiösa inriktningen, medan däremot den nyaste
uppsalaskolans grundläggare A. Hägerström
(1868—1939) efter en snabb växling av
ståndpunkter, som företer inre analogier med
transcenden-talismens fram till hegelska vänstern, hamnade i en
starkt positivistiskt färgad, antireligiös teoretisk
objektivism, vars avigsida är en lika utpräglad
praktisk subjektivism. En djupast sett likartad men
diskretare objektivism företrädde A. Phalén
(1884—1931), under strängaste begränsning till det
teoretiska och med ett uppbåd av betydande
dialektisk färdighet. Positivistiska tendenser röjdes
även hos A. H e r r 1 i n (1870—1937), under det
H. Larsson (1862—1944), M. Jacobsson
(f. 1885), A. Nyman (f. 1884) röra sig med en
modern kriticisms linjer och P. E. L i 1 j e q v i s t
(1865—1941) företrädesvis fullföljt en immanent
kritiks revisionistiska uppgift i fråga om den
bo-strömianska personlighetsidealismen. Utanför nu
antydda linjer stå A. Vannérus (1862—1946)
med sitt encyklopediskt utbyggda filosofiska system
och J. Landquist (f. 1881) i sin anknytning
till Dilthey, Bergson, Münsterberg, Rickert och
vår E. G. Geijer. Som filosofihistoriker ha särsk.
A. Karitz (f. 1881) med sin Thorild-forskning,
G. A s p e 1 i n (f. 1898) med sin inriktning på
samhällsproblemen, Å. Petzäll (f. 1901) och T. T.
Segerstedt (f. 1908) gjort sig bemärkta,
medan E. Tegen (f. 1884), G. Oxenstierna
(1897—1939) och K. M a r c-W o g a u (f. 1902)
på olika sätt fullfölja den dialektiska och
objek-tivistiska linje, som uppdragits av Hägerström och
Phalén. [P.E.L.jN.
Litt.-. Fr. Paulsen, ”De metafysiska problemen”
(1904); A. Herrlin, ”F. och fackvetenskap” (1905);
A. Ahlberg, ”F. och vetenskap” (1919); A.
Vannérus, ”Vetenskapssystematik” (2 uppl. 1921); A.
Nyman, ”Vetenskapernas kretslopp” (i ”Filosofiskt och
ofilosofiskt”, 1935). — E. Zeller, ”Die Philosophie
der Griechen” (3 bd, 1844—52, 6 Aufl. 1919 ff.); K.
Fischer, ”Geschichte der neueren Philosophie” (8
bd, 1854—93); W. Windelband, ”Geschichte der
neueren Philosophie” (2 bd, 1878—80, 7/8 Aufl.
1922), ”Geschichte der abendländischen
Philosophie” (1888, 4 Aufl. 1923); J. Burnet, ”Early Greek
philosophy” (1892, 4 ed. 1930, repr. 1945), ”Greek
philosophy”, 1 (1914); H. Höffding, ”Den nyere
F:s Historie” (2 bd, 1894—95, 3 Udg. 1921—22);
Th. Gomperz, ”Griechische Denker” (3 bd, 1896
—1909, 2 Aufl. 1903—09); H. Larsson, ”Den
gre
kiska f.” (i ”Skrifter”, 1921, 2 uppl. 1936), ”F:s
historia i korta drag” (1924, 4 uppl. 1936); A.
Ahlberg, ”F:s historia” (3 uppl. 1946). — A.
Nyblæus, ”Den filosofiska forskningen i Sverige”
(4 bd, 1873—97); T. T. Segerstedt, ”Moral
sense-skolan och dess inflytande på svensk f.” (1937);
A. Nyman, ”A. Schopenhauer och Ultima Thule”
(i ”Nordisk tidskr.”, 1940).
Filosofi’e doktor, förkortat fil. d:r el. fil. dr,
innehavare av högsta lärdomsgraden inom fil.
fakultet, vanl. förvärvad efter avlagt disputationsprov
(se Doktor).
Filosofi’e kandidat-examen, förkortat fil.
kand.-examen, examen inom fil. fakultet, avlägges i minst
3 av fakultetens examensämnen, med sammanlagt
minst 6 betygsenheter, därav minst betyget Med
beröm godkänd (2 betygsenheter) i 2 uti examen
ingående ämnen. — Filosofie kandidat,
person, som avlagt f.
FilosofFe licentiat-examen, förkortat fil.
lic.-examen, 1870 inrättad examen inom fil. fakultet,
avlägges efter avlagd fil. ämbetsexamen el. fil.
kand.-examen i minst ett av fakultetens
examensämnen. — Filosofie licentiat, person, som
avlagt f.
Filosofi’e magister, förkortat fil. mag., person,
som avlagt filosofisk ämbetsexamen; förr
innehavare av högsta lärdomsgraden i fil. fakulteten,
motsv. nuv. fil. dr. Jfr Magister.
Filosofisk [-så’-], som hänför sig till filosofi;
spekulativ, grubblande; levnadsvis, stoisk,
resignerande.
Filosofisk ämbetsexamen, 1907 inrättad
univ.-examen, vars avläggande fordras för anställning
som ord. lärare vid allmänt lärov. el.
folkskolese-minarium. Behörighet att avlägga f. tillkommer
envar, som avlagt studentexamen; f. omfattar
vissa ämnesgrupper med sammanlagt minst 7
betygsenheter, särsk. fördelade inom de olika ämnena.
Se Filosofie magister.
FilosTratos, F 1 a v i u s, grekisk skriftställare (d.
0. 245 e.Kr.). F., som var bördig från Lemnos,
verkade som lärare i retorik i Aten och tillhörde
en tid kejsarinnan Julia Domnas vittra omgivning
i Rom. På hennes uppdrag skrev han en biogr.
över undergöraren Apollonios* från Tyana, vilken
kom att användas som ett slags hedniskt
motstycke till evangelierna. F. har vidare skrivit bl.a.
biogr. över sofister och retorer (Bi’oi sofisto’n),
en avh. om gymnastik och en beskrivning över
ett konstgalleri (Eikon’es, lat. Ima’gines). K.H.
Filo’tas (lat. Philo’tas), son till Parmenion,
general under Alexander den store, vars ungdomsvän
han var. Då han öppet ogillade, att Alexander
upptog persiska sedvänjor, anklagades han för
högförräderi och avrättades (330 f.Kr.).
Filov [-åf], Bogdan, bulgarisk
vetenskapsman och politiker (1883—1945). F. blev prof, i
arkeologi och konsthistoria vid Sofias univ. 1920
och var internationellt erkänd specialist på
forn-bulgarisk konst och kyrkoarkitektur. Han blev
1938 undervisningsminister i Kjoseivanovs
ministär, bildade i febr. 1940 en regering med klart
tyskorienterad utrikespolitik och övertog i april
1942 själv även utrikesministeriet. Efter konung
Boris’ död blev F. i sept. 1943 medl. av
regent-skapsrådet. Han avsattes vid Bulgariens kapitu-
— 579 —
— 580 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
