Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filosofi - Filosofiens historia - Filosofiens historia i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILOSOFI
trätt i förgrunden. Friedrich Nietzsche
(1844—1900) har försökt en ”omvärdering av alla
värden”. Andra (t.ex. den tyske nationalekonomen
Max Weber, 1864—1920, och svensken Axel
Hägerström, 1868—1939) anse, att all
värdesättning ytterst är en känsloreaktion — objektiva
värdeomdömen således ej möjliga
(värderelativism). Å andra sidan ha Wilhelm W i n d e
1-band (1848—1915) och Heinrich Rickert
(1863—1936) fattat värdeproblemen som det
egentliga objektet för filosofien och
humanvetenskaperna. Hugo Münsterberg (1863—1916)
vill gå bakom den kvantitativa, kausalbehärskade
värld, som ter sig för det naturvetenskapliga
betraktelsesättet, till systemet av värden, som är
själva verkligheten och endast fattas genom
intuitionen. Så även Henri Bergson (1859—
1941). Värdeforskningen är därvid förenad med
en kunskapsteoretisk undersökning, likaledes
kännetecknande för vår tid, en analys av vårt
medvetande i avsikt att tränga igenom de sekundära
bildningarna till vår ursprungliga uppfattning. Man
har med större skärpa upptagit kritiken av
sådana begrepp som substans, orsak, själ, aktivitet.
Även härvid har en skeptisk uppfattning gjort sig
gällande, hos oss representerad av Hägerström
och Adolf Phalén (1884—1931), vilka anse
dylika begrepp som rester av det vanliga
medvetandets okritiska bildningar, utan motsvarighet
i verkligheten. Till samma resultat ha andra
forskare kommit men ej stannat därvid utan tagit
denna skepsis till utgångspunkt för en
uppfattning, som vidgar i st.f. inskränker vårt vetandes
horisont. Så Francis Herbert Bradley
(1846—1924), som, efter att ha blottat motsägelsen
i de nämnda begreppen, söker att i en intuitiv
helhetsuppfattning övervinna den. Så ock Bergson
och Münsterberg, vilka i den omedelbara
upplevelsen anse sig fatta tingen i sig själva och
sålunda nå över de skrankor Kant satt. Även andra
försök ha gjorts att fasthålla tankar och värden,
som ej nås av den rena empirismen. F i k t i
o-nalismen, Hans Vaihingers (1852—1934)
Als-ob-filosofi, räknar med vissa aprioriska
antaganden (t.ex. Kants), som visserligen icke kunna
bevisas men som vetenskapens fakta tvinga oss
att ta hänsyn till, ”som om” de vore fakta.
Pragmatismen (William James, 1842—1910)
låter en obevisad trossats gälla för sanning, så
länge den utan motsägelse går att leva på. Mot
det naturvetenskapliga betraktelsesättets
tillämpning i humanvetenskaperna har hos oss Vitalis
Norström (1856—1916) kämpat och hävdat de
andliga värdenas självständighet, utan att dock
vilja omfatta vare sig transcendentalismen el. den
boströmska evighetsfilosofien. En filosof, som i
ovanlig omfattning bevarat anknytning till olika
tankeriktningar, är Harald Höffding (1843
—1931), vilken med mycket hänsynstagande till
specialvetenskaperna följt deras olika problem in
i ett större sammanhang och, särsk. i sin
religionsfilosofi, tagit fasta på värdets bestående som
det centrala i tillvaron.
Den historiska följd, i vilken de filosofiska
tänkesätten framträtt, har givetvis till en del berott
på kulturförhållanden och även tillfälligheter, men
i stort sett har ordningen också betingats av tan-
SU 9- —- 577 —
19 — Red. avsl. s/io 48.
karnas sammanhang, även om man icke, som
He-gel, kan tänka på att a priori konstruera fram
deras serie. H.L.
Filosofiens historia i Sverige förstås till fullo
blott inom den svenska kulturen som helhet i dess
växelverkan med främmande kultur och särsk.
dennas filosofi. Även Sverige har sin
medeltids-mystik — den heliga Birgitta (o. 1303—73)
— mot skolastikens bakgrund. Och vår
univ.-filosofi börjar som thomism, d.v.s. skolastisk
ari-stotelism, gentemot vilken man efter
protestantismens införande vill i ramismen se ”den sanna
filosofien”. Som reflex av vår storhetstids
förhållanden må nämnas den gästroll som prof, i
Lund (1668—77), varmed S. Pufendorf (1632
—94) deltar i grundläggningen av dess univ., där
han fullständigast utvecklade sitt antiskolastiska
naturrättssystem. Den svenska skaldekonstens
fader G. Stiernhielm (1598—1672) framträder
som typiskt renässansfilosofisk polyhistor, likaså
Atlanticans förf, medicinaren O. Rudbeck d.ä.
(o. 1630—1702), som införde cartesianismen i
Uppsala; i Lund skedde detta genom A. Rydelius
(1671—1738). Wolffianismen företrädde i Uppsala
S. Klingenstierna (1698—1765) och N. Wa
1-1 er i us (1706—64), i Lund L. L aur el (1705—
93) och ännu F. J. Cederschiöld (1774—1846),
medan lockeanismen vann gehör i Uppsala genom
P. N. Ch ris ti er ni n (1725—99) och i Lund
genom den sedermera Fichte- och framför allt
Schelling-intresserade M. F r e m 1 i n g (1745—
1820), hos vilken E. Tegnér d.ä. (1782—1846)
filosofiskt gick i skola. Empiristisk
upplysningsfilosofi ej utan rationalistiska inslag hyllar
skalden C. G. af Leopold (1756—1820). Djupare
originalitet röjer den allsidige polyhistorn E. S w
e-denborg (1688—1772), ävensom den tidigt av
Spinoza och Leibniz påverkade T h. T h o r i 1 d
(1759—1808). Genom D. Boèthius (1751—
1810), från början en erfarenhetsfilosofiens
förespråkare, vann Kants kriticism och
transcenden-talfilosofi (likvisst med högre uppskattning av
religionens värde och självständighet) sitt inträde i
Sverige under medverkan av den geniale B. H ö
i-j e r (1767—1812), vars transcendentalism dock
fortskred i liknande konstruktiv riktning som hos
Fichte, Schelling och Hegel. Fick så
schellingianis-men i P. D. A. Att erbom (1790—1855) sitt
upp-saliensiska språkrör och erövrade hegelianismen
Lund genom E. S. B ring (1785—1855), L. F.
Westman (1795—1861), P. Genberg (1811—
75) och J. J. Borelius (1823—1909), visserligen
i alltmer mildrad och mindre konstruktiv form,
så visa de tänkare, som i Uppsala genom N. F.
Biberg (1776—1827) anknöto till Boèthius, S.
Grubbe (1786—1853) och Chr. J. Boström
(1797—1866), en principiellt antikonstruktiv
hållning och syfta till att grunda metafysiken på annan
erfarenhet än den sinnliga, näml, medelst
förståndets analys av medvetandets förnuftiga, osinnliga,
särsk. sedligt-religiösa innehåll. De nå härvid fram
till att se verklighetens väsen i ett
personligheternas rike, varest de ändliga personerna fattas som
Guds, den oändliges idéer. Till liknande
ståndpunkt hade, över Höijer och Schelling, också
historikern och filosofen E. G. Gei jer (1783—•
1847) hunnit. Samma principiella åskådning hävda
- 578 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
