Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
malm och innehåller c:a i % koppar. Den bildar
breccior och ådror i en tuffartad amfibolit.
Malmmineralen utgöras av koppar- och arsenikkis jämte
något molybdenglans, scheelit och tennsten. En
karakteristisk beståndsdel är turmalin. I N i v a 1 a
sn, i Österbotten finnes en nickelmalm i peridotit.
Malmmineralen äro magnetkis med pentlandit samt
kopparkis. Nickelhalten är c:a i %, kopparhalten
c:a o,5°/o. Outokumpu koppargruva hör till
kareliderna och ligger c:a 60 km v.n.v. från
Joen-suu stad. Malmen bildar en skiva i en krosszon
i kvartsit. Denna bergart genomsätter en
serpen-tiniserad olivinsten. Malmmineralen äro huvudsaki.
koppar-, svavel- och magnetkis samt litet
zinkblän-de. Malmen innehåller c:a 4% koppar, 27% järn,
26 % svavel, 1 % zink, 0,1—0,2 % kobolt, 0,1 % nickel
samt 1 g guld och 12 g silver pr t. Malmförrådet
beräknas till c:a 20 mill. t. Denna malm torde vara
bland de största i Europa. P a r g a s och L o j o
(s.v. F.) m.fl. stora kalkstensbrott lämna
råmaterial för cement och kalkfabrikationer.
Förekomsterna i Pargas äro kända för sina vackert
kristalliserade mineral, ss. pargasit, diopsid,
skapo-lit och titanit. Fältspatbrott med sällsynta
mineral förekomma bl.a. i Tammela, Kimito,
E r ä j ä r v i och Kuortane. Guld har utvunnits
inom granulitområdet i Lappland, dels ur
kvartsgångar, dels ur flodgruset. — De bergarter i F.,
vilka äro yngre än kareliderna, ha ej påverkats
av någon bergskedjeveckning. De höra till de
prekambriska postarkeiska
bildningarna. Hit höra spridda förekomster av granit-,
porfyr- och diabasbergarter. Dessa genombryta
det veckade urberget och även de yngsta
urbergs-graniterna. De ha sammanförts till en åldersgrupp,
den subjotniska. Hit höra främst
rapakivigrani-terna och med dem sammanhörande porfyrer,
diabaser och gabbror. Ett väldigt rapakiviområde
sträcker sig från ö. Nyland över F:s nuv. gräns
till Karelska näset. Samma bergart uppträder även
n. och s. om Nystad och på Åland. Den har på
flera ställen funnit användning i stenindustrien.
Uppkomsten av de subjotniska bergarterna
sammanhänger antagl. med en subjotnisk period av
tektogenes, som icke åstadkom någon
bergskedjeveckning men gav upphov till höjnings- och
sänk-ningsgebit i urbergsplattan. I sänkningsområdena
avsatte sig senare de jotniska sedimenten, som
anses vara kontinentala och vittna om ett
öken-artat klimat vid tiden för deras bildning. De
utgöras huvudsaki. av sandstenar med inlagrade
konglomerat. Jotniska sandstenar uppträda i
trakten av Björneborg och vid stränderna av
Pyhä-järvi i Satakunta. En obetydlig rest av denna
formation finnes på skäret Röda kon i Ålands
skärgård. Det är sannolikt, att ett betydande område
av detta slag förekommer på bottnen av Ålands
hav och Bottniska viken. I samband med
sandstenarna uppträda gångar och större områden av
yngre diabas. — Paleozoiska och yngre
bildningar (med undantag av kvartär) äro ytterst
sällsynta i F. I Enontekis i den yttersta ändan
av F:s n.v. arm finnas fjäll av konglomerat,
ler-skiffer, sandsten, kvartsit och dolomit med
överlagrande hårda skiffrar. Dessa bildningar äro
kambriska och tillhöra den skandinaviska
fjällkedjan. I den västnyländska skärgården och på
Rullstensås i s. Finland.
Åland ha påträffats sprickfyllnader av kambrisk
sandsten. Silurisk kalksten finnes på ett litet
un-dervattensskär i n. delen av Lumparfjärden (Åland).
Man har skäl att förmoda, att samma bergart
anstår på fjärdens botten. Vid djupborrningar s.
om Uleåborg (Muhos, Tyrvis) ha under de
kvartära avlagringarna påträffats slamstenssediment
med obetydlig diagenes. Dessa bildningar antagas
vara mesozoiska. I Lappajärvi sjö (s. Österbotten)
finnas några öar av dacitisk lava, som förmodas
vara av tertiär ålder.
F. tillhör det nordeuropeiska nedisningsområdet.
De kvartära bildningarna äro bestämda
härav. Berggrundens glaciala avslipning med
rundhällar och räfflor anger istäckets rörelseriktning
till ung. n.v.—s.ö. Berggrunden täckes, om ock
ofullständigt, av en någon el. några meter mäktig
morän av den för urbergsterräng vanliga
mestadels rätt grusiga och steniga beskaffenheten. Sådan
morän, delvis dock täckt av myrar, bildar markytan
i n., ö. och centrala F. (se nedan). Mer stenfria och
frostfria moränsluttningar utgöra där vanl. den
odlade jorden. Flerstädes men mest i centrala F.
uppträda svärmvis radialmoräner (drumlins), som
då genom orienteringen av sjöar och mossar m.m.
bestämma landytans gestaltning. Ändmoräner
(marginal- el. recessionsmoräner), angivande merendels
smärre uppehåll i israndens tillbakaryckande, bl.a.
s.k. årsmoräner, äro vanliga särsk. i F:s nordliga
delar. Isälvarnas avlagringar (glacifluvialt
rull-stensgrus), rullsten, grus och sand, uppträda
nedom den högsta strandgränsen (”marina gränsen”)
som ett nät av ryggformade rullstensåsar, dels
utsträckta i isrörelsens riktning, s.k. längdåsar el.
radialåsar, dels vinkelrätt däremot, s.k. tväråsar,
marginal- el. randåsar. Ofta äro de ytterligare
utbyggda till randdeltan och randplatåer. De två
— 611 —
•— 612 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
