Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Höjd- och terrängförhållanden - Vattendrag - Klimat - Växtvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
och förvandlats till sjösystem. Kring dessa
dominerar back- och moränlandskapet, här och där
genomdraget av n.v.—s.ö. rullstensåsar. 4) N.ö.
om den inre sjöplatån utbreder sig Karelens
bergkullandskap. Här är sjörikedomen
mindre men bergplatån sönderskuren av korsande
spricksystem. — N. om Kemi älv bildar F. en ö.
fortsättning av inre Norrlands urbergsplatå.
Landet når här överallt över 200 m ö.h. med enstaka
höjder upp till 500—600 m. Vattendelaren mellan
Ishavet och Bottniska viken ligger på 275—450 m,
och längs gränsen resa sig en rad höjder på mera
än 500 m. Alla äro dock av samma typ som
bergkullarna på den inre norrländska urbergsplatån.
Vid v. gränsen, längs Muonio älv, resa sig
däremot berg över 700 m (Ounastunturi 762 m,
Pal-lastunturi 820 m). I n.v. Enontekis, d.v.s. den flik,
som F. skjuter in mellan Sverige och Norge, stiger
medelhöjden i n. till 800 m. Här bli
terräng-formerna djärvare; längst i n. möter t.o.m. en
liten remsa av den skandinaviska fjällkedjan
med F:s högsta topp Haldefjäll el.
Haltiotun-turi (1,324 m). J.F.
Vattendrag. Den inre sjöplatån omfattar 107,500
km2 el. 32% av F:s yta. Härav äro 16% el.
17,400 km2 sjö. Trots dess morfologiska
enhetlighet skär landets huvudvattendelare genom
densamma och delar den i tre åt olika håll
avvattnade flodområden. Det östligaste, Vuoksens (69,500
km2, därav 52,800 km2 inom F:s gränser), är
samtidigt landets största och avvattnas till
La-doga. Det mellersta (37,200 km2) dräneras genom
Kymmene älv till Finska viken och det västligaste
(27,100 km2) genom Kumo älv till Bottniska viken.
Av de nordfinska älvarna är Kemi älv den största
med ett vattenområde av 51,400 km2. De äro i allm.,
liksom kuståarna, fattiga på sjöar. Endast Ule och
Pasviks älvsystem kunna med hänsyn till
sjörikedom jämföras med den inre sjöplatåns. Av
Pasviks flodområde faller inom F:s gränser 14,400
km2, av Ule älv^ 22,700 km2. Tack vare att
sjöprocenten för många av de större vattendragen
är så ansenlig, blir deras vattenföring särdeles
jämn. Sålunda varierar den i Vuoksen under året
blott mellan 500 och 1,600 mVsek. Fallhöjden är
i allm. obetydlig. Sjöplatåns sjöytor ligga på 70
—100 m höjd, och deras avloppsälvar ha en
fallhöjd på 65—75 m, mestadels som forsar fördelad
på en lång sträcka. Endast i Vuoksen är största
delen av fallet koncentrerat på det översta loppet,
64 m sänkning på 24 km längd (Imatra). De n.
älvarna ha något större fall, Ule och Pasviks
älvar c:a 120 m från sina centralsjöar, Ule och
Enare träsk. De största av sjöplatåns centralsjöar
äro Saima (den s.k. Stora Saima är c:a 4,400 km2),
Päijänne (1,065 km2) och Näsijärvi (275 km2). I
n. F. äro Ule, Kemi och Enare träsk de
ansenligaste. [J.F.lMdn.
Klimat. F:s klimat är kallt och relativt fuktigt,
både maritimt och kontinentalt påverkat (jfr
klimatkarta vid Sverige). Årsmedeltemp. varierar mellan 50
(Åland) och —30 (n. Enontekis). På fastlandet
sjunker den norrut med o°75 för varje breddgrad intill 68°
n.br. Längst i n. inverkar havets närhet åter höjande
på temp. o°-isotermen går från Tornedalen i trakten
av polcirkeln mot ö.s.ö. Årets kallaste månad är
febr, med en medeltemp. av —2° på v. Åland, —5?s
i Helsingfors, —70 till —ii° på inre sjöplatån
och —150 i n. Enontekis. Varmast är juli med
över 170 i medeltal i s. F:s inland, avtagande
långsamt mot n. till 120 i östligaste Enare.
Års-amplituden är vid östersjökusten 180, för övrigt
över 20°, i det inre landet 250—270 och störst,
290, i v. Lappland, beroende på att klimatets
kon-tinentalitet tilltager med avståndet från havet.
Köldperioden (dygnstemp. under 0°) räcker i
landets kallaste delar i medeltal 225, i Egentliga
Finland och v. Nyland 135 och ytterst i havsbandet i
s.v. blott 105 dagar. Midnattssol har F. n. om 65°42’
n.br. I n. Utsjoki räcker den 73 dagar, medan
polarnatten varar 51 dagar. Vindarna variera
mycket i riktning och styrka. Vindhastigheten är i
allm. låg, i inlandet i medeltal 3,8 m/sek, vid kusten
4,2 m/sek och på havet 5,5 m/sek. Allmännast äro s.v.
vindar. På grund härav faller största
nederbörds-mängden innanför östersjökusten i v. Nyland, där
årssumman i medeltal överstiger 750 mm.
Sjöplatån har i medeltal 700—550 mm med maxima
i Kumo älvs område och vid ö. gränsen. Torrast
är det i n. F. med mindre än 400 mm i n.v.
Lappland. Nederbörden är relativt jämnt fördelad
på årets olika månader, störst är den i aug., minst
i april: resp. 13% och 5% av årssumman.
Snötäcket ligger i s.v. i medeltal 69 dagar, i mell. och
ö. F. 170—180 och n. om polcirkeln över 210
dagar. Sjöarna äro isbelagda 5 mån. (dec.—april)
i s. delarna av sjöplatån, i Lappland över 7 mån.
Lokalt påverkas klimatet av talrika sjöar och
vidsträckta mossar. Även skogarna verka
utjämnande på temp. och på luftfuktigheten. Mdn.
Växtvärld. I floristiskt hänseende hör F. till den
nordfinsk-karelska barrskogsprovinsen inom det
cir-kumboreala floraområdet (jfr vegetationskarta vid
Sverige). Denna provins skiljer sig från den
nordsvenska barrskogsprovinsen genom förekomsten
av en del östliga typer, framför allt
finnmyr-ten (Chamaedaph’né). Det s.v. kustbandet och
Åland höra till det mellaneuropeiska områdets
mellanbaltiska provins, där ekskog med
inblandning av ädla lövträd är förhärskande. F:s mest
utbredda klimatiska vegetation är skogen, som
urspr. torde ha funnits överallt utom längst i
n. och på de högsta bergen. Från 68°3o’ i n.v. och
Ö9°3o’ i n.ö. ända till ekens nordgräns nära Finska
viken i s. är barrskogen den dominerande
skogs-typen. Den är mestadels en hedbarrskog, d.v.s.
med en undervegetation av ris, mossor och lavar.
Ofta är den en blandskog av tall och gran, men
den rena tallskogen har särsk. i n. betydligt större
utbredning än i Sverige. Även ängsbarrskog är
allmän. I densamma finnes, liksom i Sverige, en
stark inblandning av högnordiska lövträd, ss. björk,
asp, rönn, sälg och al, stundom i så stor procent,
att man kan tala om blandad löv- och barrskog.
Inom större delen av sjöplatån anträffas av ädla
lövträd blott lind, så att man här i mellersta F.
talar om ett lindbälte. Men inom sjöplatåns s. del
uppträda dessutom samtidigt hassel, lönn oeh alm.
Inom ekregionen dominerar eken (Quercus Robur),
på Åland med inslag av oxel och idegran. Om hela
s. F. gäller emellertid, att granen, liksom i s.
Sverige n. om Skåne och Blekinge, överallt är det
ojämförligt vanligaste trädet och att de i detta
granbälte förekommande ädla lövträden endast
— 615 —
— 616 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
