Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
Magnus’ och Olof Rudbecks teorier om det
svenska rikets höga ålder och forna härlighet fingo sin
motsvarighet i Daniel Juslenius’ ”Aboa vetus et
nova” (1700), vari ett mäktigt Fornfinland med
urgammal kultur och en hel rad mäktiga härskare
uppkonstrueras. Liksom den svenska bottnade
även den finska rudbeckianismen i stoltheten över
de svenska härarnas bedrifter, i vilka finnarna och
främst det namnkunniga finska rytteriet hade sin
dryga andel.
Emellertid började grunden för stormaktstidens
härlighet svikta. Det finska jordbruket bedrevs för
det mesta som svedjebruk, som vid invånarantalets
snabba tilltagande gjorde slut på svedjeskogarna
och under ogynnsamma väderleksförhållanden
ledde till svår missväxt. Under nödåren 1695—97
torde F :s folkmängd ha nedgått från o. 450,000 till
inemot 350,000. Så följde förödelsen under det
stora nordiska kriget. De finska regementena och
det utkommenderade reservmanskapet förbrukades
i Polen, i Ukraina och i östersjöprovinserna.
Försöket att försvara F. med en nyuppsatt armé
slutade med Armfelts nederlag vid Storkyro
(1714). F. råkade under ryskt välde. Denna tid,
den s.k. Stora ofreden, medförde våldsamma
härjningar i sht i Karelen och Österbotten,
omänskliga grymheter flerstädes, utpressning av
allehanda pålagor samt försäljning av fredliga invånare
på arbetsmarknaderna i Ryssland. Genom
fredsfördraget i Nystad (1721) gick s.ö. Karelen med
Viborg förlorat. Landet låg öppet för framtida
ryska infall.
En känsla av att Sverige ej mer förmådde
skydda F. begynte utbreda sig bland befolkningen. Den
förstärktes genom hattarnas misslyckade
revanschkrig (1741—43); F. blev utrymt av den
svenskfinska armén så gott som utan motstånd, och vid
fredsslutet i Abo (1743) kom landet ö. om
Kym-mene älv med gränsfästningarna Fredrikshamn
och Nyslott att tillhöra Ryssland (se karta å följ,
sida). Den under detta krig, den s.k. ”lilla ofreden”,
uppkomna misstämningen utnyttjades skickligt av
kejsarinnan Elisabet. I manifestet av 18/s 1742 gav
hon tillkänna, att hon ärnade göra F. till en
buffertstat mot Sverige under ryskt beskydd, men med
egen författning, i fall dess inv. förhöllo sig stilla
under det ryska infallet. I förlitande på detta löfte
valde ett landskapsmöte, som sammankommit från
Åbo och Björneborgs län, Karl Peter Ulrik av
Hol-stein till F:s storfurste. Kejsarinnan övergav dock
strax därefter planen på en sådan finsk stat.
Känslan av en förestående skilsmässa från
Sverige fortlevde, närd av ett täml. allmänt missnöje
med hattregimen. /Frihetstidens partiliv hade
överallt i riket alstrat en farlig lust att diskutera och
kritisera samt en betänklig brist på respekt för
hävdvunna moralbegrepp. Det gick så långt, att
mösschefer i Stockholm rådslogo med ryske
ministern om en beväpnad intervention för störtande av
hattarnas välde emot avstående av F. I detta
land gingo enstaka underordnade agenter den
ryska regeringen tillhanda. Det väckte ond blod, att
på gr. av det rådande befordringssystemet finnar
gång på gång förbigingos av svenskar, vilka hade
bättre relationer till de maktägande i Stockholm
men ej voro hemmastadda i det finska språket och
i landets säregna förhållanden. Regeringen hade
så liten förståelse för dessa, att finska bönder
under årtionden fingo anhålla om anställandet av en
finsk tolk i Stockholm, som kunde gå dem
tillhanda vid deras petitioner och uttolka för dem
utslagen, samt om översättande till finskan av lag
och förordningar, vilka de voro skyldiga att rätta
sig efter. Det extrema merkantilsystem, som
till-lämpades av hattarna, var även oförmånligt för
största delen av F., i det att det utnyttjade
avlägsnare landsdelar, i sht Österbotten och Karelen, till
förmån för mera centralt belägna trakter, framför
allt Stockholm och Åbo. Slutl. kände sig finnarna
efterblivna i kultur och förfining, vilka
egenskaper under detta tidevarv skattades synnerligen
högt. Detta påskyndade visserligen
försvenskningen av de högre stånden i landet, men det uppväckte
även hos mången en känsla av att den finska
nationen missförstods och ringaktades av
svenskarna.
Emellertid sökte hattarna trygga F:s försvar
genom uppbyggandet av det starka Sveaborg.
Regeringen vinnläde sig också om landets ekonomi
genom påbörjande av storskifte, genom
strömrensning, genom upplåtande av kronojord för
nybyggen m.m. Vid Åbo akad. verkade den store
Linnés lärjunge Pehr Kalm, P. A. Gadd m.fl. för det
ekonomiska framskridandet; för utforskandet av
landets egna resurser författades en mängd
orts-beskrivningar, varigenom allmänhetens
uppmärksamhet fästes vid landets säregna förhållanden.
Under 1765/66 års riksdag, vid vilken hattväldet
störtades, lyckades det Anders Chydenius att få
stapeltvånget delvis upphävt, varav en
blomst-ringstid för Österbottens handel och landskultur
blev följden. F:s inv.-antal steg under 1700-talets
senare hälft från c:a 458,000 till c:a 833,000. Dock
bidrog nästan enbart torpar- och
inhysesbefolk-ningens förökning till detta resultat. Flertalet
inv. tillhörde icke mera odalböndernas klass.
Under inverkan av förromantiken ledde
strävandet att förbättra allmogens ekonomiska
möjligheter till efterforskande av dess nedärvda begrepp,
dess språk, poesi och historia. Ivern att
tillvarataga allt, som var ägnat att belysa det finska
folkets egenart, förenade sig med upplysningstidens
nyktra kritik och sinne för exakta detaljer. Den
förnämste målsmannen för denna forskning var
Henrik Gabriel Porthan. Genom en minutiös
detalj granskning i den tyska Göttingen-skolans anda
uppvisade han, att det finska folket till
härstamning, språk och historisk utveckling var helt olikt
det svenska. Lärarna vid Åbo akad., numera till
övervägande antal finnar, sökte intressera landets
prästerskap och ämbetsmannakår för den
inhemska forskningen. I detta syfte stiftades 1770
sällskapet Aurora, som 1771 begynte utgiva landets
första tidn., ”Tidningar utgifne af et Sällskap i
Åbo”. Sällskapet verkade även för den
gustavianska tidens förfining i umgängeston och i svenskt
språkbruk. Den flyktiga anda, som utbredde sig
från Gustav III:s Stockholm, överensstämde ej
med Auroras gedigna strävanden, och sällskapet
blev ej långvarigt. Men en överklass med svenskt
modersmål och fosterländska kulturintressen blev
dock en följd av upplysningstidens
kultursträvanden och en begynnande utjämning av särdragen
inom de högre stånden i F.
— 633 —
— 634 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
