Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
Under kriget (1495—97) tillbakaslog Knut Posse
med knapp nöd ryssarnas angrepp mot Viborg,
men en stor del av ö. F. lades öde. Gustav Vasa
sökte stärka landets försvar och vinna för Kronan
ökad inkomst genom att kraftigt befrämja
kolonisationen. Han betraktade erämarkerna som
Kronans tillhörighet och sände nybyggare till
mell. F. och ända upp till Kajanatrakten. Av
dessa tillhörde en stor del den savolaksiska
stammen, en stam, som först vid denna tid intar en
plats i F:s historia och vars ursprung är okänt.
Den kungl. åtgärden framkallade till en början
blodiga inre strider, men de förr så avskilda
stammarna kommo snart i nära beröring med varandra,
och en möjlighet för uppkomsten av en finsk
nation var därmed given.
Under Gustav Vasa vann den lutherska läran
insteg. Den förkunnades av magistrar, som rönt
inverkan av reformationen i Tyskland. Redan 1523
predikades den nya läran av Peder Särkilaks i
Åbo. Michael Agricola* utgav en abc-bok och flera
andaktsböcker på finska samt översatte till detta
språk delar av Bibeln, bl.a. NT (1548). Vid sidan
av svenskan, som blev det egentliga officiella
språket, förblev finskan i bruk vid förhandlingar med
allmogen, vann ökad användning i det kyrkliga
livet och utvecklades som skriftspråk.
Den finska adeln, som fått sin andel av de
reducerade kyrkogodsen, växte i makt och anseende
under krigen under Gustav Vasas söner,
östersjöprovinsernas erövring genomfördes till
övervägande del med finskt manskap och under ledning
av finska ädlingar. Flera finska adelsmän, ss.
bröderna Erik och Ivar Fleming, Henrik Klasson och
Klas Kristersson Horn m.fl., intogo en
framskjuten ställning vid avgörandet av hela rikets öden.
1556 förlänades konungens älsklingsson Johan
som hertig av F. med s.v. delen av landet. Han
höll ett lysande hov i Åbo, och genom sitt
förbund med konungen i Polen inledde han sitt djärva
försök att bilda ett finskt-baltiskt välde under
svensk överhöghet. Det finska hertigdömet visade
sig dock utgöra en alltför svag bas för så
högtflygande planer: vid belägringen av Åbo slott, som
slutade med hertigens tillfångatagande (1563),
medverkade en betydande del av finska adeln.
Emellertid förlänade Johan som konung F.
värdighet av storfurstendöme (1581), varmed gentemot
den ryske storfursten betonades landets betydelse;
och då efter Johans död en skarp konflikt uppstod
mellan den polsk-svenske unionskonungen
Sigismund och hertig Karl, slöt sig riksmarsken Klas
Fleming med så gott som hela den finska adeln till
Sigismund, trotsande hertigens och de svenska
ständernas påbud.
Allmogen kände sig föga manad att tjäna som
underlag för adelsväldet. Livet i erämarkerna var
ägnat att upprätthålla den urgamla friheten, och
Engelbrekts verk hade kommit även den finska
bonden till godo. Som en efterdyning av den
svenska bonderesningen kan betraktas upproret i
Övre Satakunta och n. Tavastland (1438). Under
Johan III:s ryska krig vidtog på gr. av svåra
skattebördor och inkvarteringar den minskning av
odalböndernas antal, som sedan fortgick under
följ. årh. österbottningarna, som med egna
kraf
ter fört ett förödande gränskrig, hade av konungen
blivit belönade med frihet från inkvartering. Klas
Fleming ansåg sig dock ej kunna respektera den.
Även efter avslutandet av freden i Teusina (1595),
varvid gränsen mot Ryssland drogs mot n. ända
upp till Ishavet, höll han sitt krigsfolk under
vapen för att försvara sin ställning mot hertigen. I
Storkyro i s. Österbotten kom det 1596 till ett
upplopp mot inkvarterade ryttare, det s.k.
klubbe-kriget, bondehärar tågade brännande
ryttarhem-man och adelsgårdar söderut. Bönderna blevo
emellertid slagna i flera drabbningar, och
upproret kvävdes i blod (1597). Genom sina tåg till
F. 1597 och 1599 gjorde dock hertig Karl slut
på den finska adelns makt; en mängd
blodsdomar betecknade hertigens seger. I en stadga av
1602 tog hertigen de finska bönderna i skydd
gentemot fogdarna, och 1616 förhandlade de finska
ständerna vid lantdagen i Helsingfors med Gustav
II Adolf om nya skatter och försvar mot fienden..
Under 1600-talet förlorade F. ännu mera av sin
särställning inom riket. Sedan gränsen mot
Ryssland betryggats genom freden i Stolbova (1617;
jfr historiska kartor vid Sverige), vände sig
Sveriges intressen mot s., och F. kom att stå
på sidan om dessa. Visserligen tillfördes det
ytterligare en del av ryska Karelen, det s.k.
Kexholms län, men detta förvaltades som en
särskild provins. Den under Gustav Adolf och
Kristinas förmyndare genomförda centralisationen av
förvaltningen bragte F. i närmare förhållande till
Sverige. De förnämsta av adeln och de mest
dugande av ofrälse stånd överflyttade till
moderlandet. En betydande del av landet utdelades som
län åt stormän, som vistades i Sverige, el. åt
krigare av tysk-baltisk härkomst, vilka bildade ett
starkt inslag i den finska adelns struktur. Tyska
köpmän och hantverkare invandrade till
kuststäderna och bemäktigade sig dessas förvaltning. Den
inhemska adeln och borgerskapet i städerna
började småningom försvenskas. Genom inverkan från
Sverige och sydligare kulturländer undanröjdes
nedärvda missbruk och föråldrade plägseder. Det
folkliga trädde tillbaka för det byråkratiska. Av
stor betydelse blev inrättandet av en hovrätt i
Åbo (1623). Per Brahe, som hade en vidsynt
förståelse för F:s framtidsmöjligheter, verkställde
under den tid han styrde landet som
generalguvernör (1637—40, 1648—51) en rad viktiga
reformer. På hans initiativ grundlädes Åbo akad.
(1640). Den fick sina första lärare för det mesta
från Sverige men blev snart en härd även för
finska kultursträvanden. Vid den skolades det
ortodoxa prästerskap, som, utgånget från finska
borgare- och bondehem, lärde allmogen sträng
disciplin och kristendomskunskap. Kyrkan
omorganiserades, och läskunnighet befrämjades av de
nitiska svenska biskoparna Rothovius, Petraeus,
Terserus och Gezelius, far och son. Bibeln utkom
på finska 1642.
Vid akademien tog sig även den finska
fosterlandskänslan uttryck. Enl. tidens sed höllos
latinska tal till hembygdens lov. 1678 uppläste Johan
Paulinus, sedermera känd som greve Lillienstedt,
en lång dikt på grekisk hexameter till F:s och
finnarnas pris. Intresset för finskt språk, folkdikt,
ordspråk och finsk forntid uppkom. Johannes
— 631 —
— 632 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
