Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
de borgerliga kvalificerad majoritet.
Kommunistpartiet upplöstes, och vissa grundlagsändringar
genomdrevos, bl.a. en lag om undantagstillstånd
och vissa inskränkningar i tryckfriheten. Detta
innebar en framgång för Lapporörelsen, men dess
ytterlighetsmän voro ändå icke nöjda. De
över-gingo alltmer till våldstaktik och hotade
rättstillståndet i landet. Rörelsen förlorade därigenom
de flesta av sina borgerliga sympatisörer och
var redan på retur, dåP. E. Svinhufvud som
följd av den starka nationella stämningen valdes
till president 1931 med knapp majoritet över
vänsterns och centerns kandidat Ståhlberg.
Statsminister blev Sunila. Under beteckningen
Fosterländska folkrörelsen {Isänmaallinen
kansan-liike, förk. IKL) bildade de finska lappomännen (de
svenska anhängarna drogo sig i stor utsträckning
tillbaka) s.å. ett nytt parti, som bekämpade den
parlamentariska demokratien och i samband med
den ekonomiska världskrisen bedrev en radikal,
antikapitalistisk propaganda, i sht bland
nödställda jordbrukare. I mars 1932 gjorde lappomän ett
illa organiserat försök till statskupp, det s.k.
Mäntsäläupproret, som undertrycktes utan
blodsutgjutelse, bl.a. tack vare Svinhufvuds ingripande.
Den egentliga Lapporörelsen förklarades genom
domstolsutslag upplöst, men IKL-partiet kunde
fortsätta verksamheten. Den av agrarerna beroende
regeringen Sunila, som var benägen att i viss
grad beakta IKL:s ekonomiska krav, föll i dec.
s.å. Liberalen T. Kivimäki bildade en borgerlig
samlingsministär, som innehade makten nära 4
år till okt. 1936, då den efterträddes av en
borgerlig samlingsregering under Kallio. Mot den
ekonomiska depressionen vidtogos åtgärder av
liknande art som i Sverige vid samma tid. Tack
vare den allmänna konjunkturförbättringen vid
mitten av 1930-talet förbättrades F:s ekonomiska
läge, och den inrikespolitiska oron stillades. Trots
ett mycket svårt utgångsläge vid
självständighetstidens början hade F. snabbt visat sig ekonomiskt
livsdugligt. Samtliga näringsgrenar, i sht
sågverken, cellulosa- och pappersindustrien, utvecklades
kraftigt, och en aktiv handelsbalans kunde i
regel upprätthållas. Ett misslyckat experiment var
den 1919 införda spritförbudslagen, som
avskaffades 1932 efter folkomröstning. —- 1937 valdes
agraren K. Kallio till president (högern
önskade omvälja Svinhufvud, medan vänsterns kandidat
var Ståhlberg), varefter A. K. Cajander med
agrarerna, socialdemokraterna och framstegspartiet
bildade en koalitionsregering. Denna genomdrev
en ny lösning av universitetsspråkfrågan. En lag
av 1923 hade begränsat svenskans ställning vid
Helsingfors univ. men dock något så när
tillgodosett svenska minimikrav. Sedan den
äktfins-ka rörelsen tagit fart, hade emellertid långtgående
krav på nya inskränkningar framförts. Den 1937
slutl. antagna lagen blev mycket
otillfredsställande ur svensk synpunkt. I övrigt medförde dock
icke Kallios presidentskap en så stark äktfinsk
frammarsch, som man hade befarat på svenskt
håll. Som president visade Kallio aktningsvärd
opartiskhet. Han efterträddes vid sin död i dec.
1940 av R. R y t i. — I utrikespolitiskt hänseende
framträdde vid mitten av 1930-talet en ökad strä-
van till nordisk orientering. Riksdagsgrupperna
förordade 1935 samfällt anslutning till den
skandinaviska neutralitetspolitiken. Denna linje
underströks genom finskt deltagande i de nordiska
utrikesministermötena. Samförstånd uppnåddes med
Sverige om remilitarisering av Ålandsöarna, den
s.k. Stockholmsplanen, som dock icke godkändes
av Ryssland och som fick förfalla. F:s utsatta
läge ansågs nödvändiggöra goda
grannförhållan-den åt alla håll. Redan 1932 ingicks en
non-aggressionspakt med Sovjetunionen, vilken
förnyades 1934. I maj 1939 avböjde F. i likhet med
Sverige och Norge Hitlers erbjudande om
icke-angreppsfördrag. Vid krigsutbrottet 1939
deklarerade F. jämte de övriga nordiska länderna sin
vilja att hålla sig utanför den stora konflikten,
men landet stod då redan inför ödesdigra
händelser. Sedan Sovjetunionen hade besatt ö. Polen
och förmått de baltiska staterna att upplåta baser,
ställde den även krav på F. och begärde
förhandlingar i Moskva. J. K. Paasikivi och V. Tanner
ut-sågos till underhandlare och erhöllo 14/io ett
memorandum, i vilket krävdes, att F. skulle avträda delar
av Karelska näset, öarna i Finska viken och v.
delen av Fiskarhalvön. Vidare önskade Sovjetunionen
arrendera Hangö på 30 år för att där anlägga en
flottbas. Som kompensation erbjödos vissa
områden i Fjärrkarelen. Moskva fordrade även en
utvidgning av icke-angreppspakten. På finsk sida
förklarade man sig beredd till mindre
gränsrevisioner. Medan förhandlingarna pågingo, hade de
nordiska statsöverhuvudena och Kallio 18/io—19/io
ett möte i Stockholm, vilket framstod som en
demonstration för F. Man lät emellertid finska
regeringen förstå, att den icke kunde räkna med
militär hjälp. En del mindre ryska jämkningar
— 643 —
— 644 —
FINLAND
1940 — 1947
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
