Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
och i medl. av framstegspartiet. Vid en mindre
ombildning något senare ställdes framstegspartiet
helt utanför regeringen. — Enär en uppgörelse i
krigsansvarighetsfrågan var en politisk
nödvändighet på gr. av förhållandet till Sovjetunionen,
vidtog regeringen särskilda åtgärder. I okt.
antog riksdagen en undantagslag med retroaktiv
verkan, som i betydande grad var främmande för
nordisk rättsuppfattning. Vidare tillsattes en
specialdomstol. Krigsansvarighetsprocessen pågick
15/u 1945—21/2 1946. Ryti dömdes till 10 års
tukthus och de övriga till fängelsestraff: Rangell 6
år, Linkomies 5 år 6 mån., Tanner 5 år 6 mån.,
f.d. ministern i Berlin T. Kivimäki 5 år,
utrikesministern i Linkomies’ regering H. Ramsay 2 år
6 mån., f.d. undervisningsministern A. Kukkonen
2 år och f.d. finansministern T. Reinikka 2 år.
Någon politisk process med generalerna förekom
icke trots vissa krav av vänstern, men medan
krigsansvarighetsmålet förbereddes, avslöjades den
s.k. vapensmusslingen. Officerare i
högkvarterets operativa avd. hade inför
demobilise-ringen samlat vapen i hemliga depåer för att vid
ett ev. nytt krig möjliggöra omedelbart
uppsättande av mindre förband utom den medgivna
fredsarméns ram. I denna affär förhördes över
6,000 personer och höllos 1,450 häktade. En på
speciell lag grundad rättegång inleddes i mars
1947. I april 1948 dömdes ett flertal officerare,
däribland generaler, till i några fall långvariga
frihetsstraff. Redan 1945 genomfördes ett antal
krigsförbrytarprocesser. — President Mannerheim,
som hade fullgjort sin politiska huvuduppgift
genom att föra landet ut ur kriget, avgick 4A 1946,
bl.a. på gr. av försvagad hälsa, och efterträddes
9/4 av J. K. P a a s i k i v i, som valdes av riksdagen.
Statsminister blev den relativt moderate
folkdemokraten M. Pekkala. Hans regering medförde
en ny förskjutning åt vänster. ”Rödgröna
blocket” höll men knakade i fogarna. Agrarerna voro
missnöjda med den ekonomiska politiken, och
den extrema vänstern försökte öka sitt inflytande
genom utomparlamentariska medel. Regeringen
Pekkala demissionerade i april 1947 men återtog
efter 6 veckors interregnum sin avskedsansökan.
— I maj s.å. antog riksdagen en ny
universitetslag, som i betydande grad tillmötesgick svenska
önskemål. Antalet svenskspråkiga professurer
ökades från 16 till 23. Vidare avskaffades spärren
för inrättande av nya svenska professurer. —
Vid fredskonferensen i Paris 1946 ställdes F.
inför fullbordat faktum. Freden bekräftade de
dikterade vapenstilleståndsvillkoren. Sedan den i
aug. 1947 hade ratificerats av Sovjetunionen,
upphävdes den s.k. skyddslagen, som hade
möjliggjort godtyckliga häktningar, samt censuren.
Kontrollkommissionen avvecklades. Förhållandet
till Sovjetunionen förblev emellertid den
springande punkten. F. måste avstå från deltagande i
Marshallplanen och sattes på hårt prov, då
Sta-lin i febr. 1948, samtidigt med den kommunistiska
kuppen i Tjeckoslovakien, föreslog ett
bistånds-fördrag. Denna vändning väckte inom och utom
F. farhågor om landets ställning, och ehuru den
finsk-ryska pakten, som kom till stånd i mars—
april s.å., icke blev så vittgående, som man på
flera håll väntat, innebar den dock i viss mån
en traktatmässig bekräftelse på landets beroende
av grannen i öster. Förhandlingarna fördes i
Moskva av Pekkala och Enckell. Fördraget
godkändes av riksdagen 28/4. Det avser främst
gemensamt försvar, för den händelse F. el.
”Sovjetunionen genom finskt territorium” blir utsatt för
angrepp. Fördraget syntes icke väsentligen rubba
F:s särställning bland staterna inom den ryska
inflytelsesfären. Skadeståndet innebar en tung
påfrestning för hela landets ekonomi.
Betalningstiden förlängdes emellertid i jan. 1946 från 6 till
8 år, och i juni 1948 efterskänkte Sovjetunionen
med verkan från V7 s.å. hälften av det då
återstående skadeståndet, vilket betydde en lättnad
med 74 mill. $. — Kommunisternas försök att
sätta den parlamentariska demokratien ur spel
rönte ett bakslag, och inrikesminister Leino blev i
maj 1948 nödsakad att avgå. Han efterträddes
av den socialistiske folkdemokraten E. Kilpi.
Samtidigt inträdde Leinos maka Hertta Kuusinen i
regeringen som minister utan portfölj.
Riksdagsvalet i juli s.å. visade tydligt, att folkdemokraterna
kommit i stark motvind. De förlorade 13 mandat.
Agrarerna vunno 8 och finska högern 4.
Socialdemokraterna erhöllo 6 nya platser. Däremot gick
framstegspartiet starkt tillbaka, medan Svenska
folkpartiet led en mindre förlust. I den nya
riksdagen uppstod en borgerlig majoritet på inalles
108 mandat mot 92 för arbetarpartierna. Under
rådande förhållanden ansågs en rent borgerlig
regering icke kunna komma i fråga. Agraren dr
U. Kekkonen valdes som representant för det
största partiet till riksdagens talman, och förre
talmannen, socialdemokraten K. A. Fagerholm fick
uppdraget att bilda regering. Han försökte få till
stånd en ny koalitionsministär på grundval av
rödgröna blocket jämte någon representant för Svenska
folkpartiet men utan deltagande av finska högern.
En sådan lösning visade sig dock omöjlig, enär
folkdemokraterna framställde krav på
nyckelposter i regeringen utan hänsyn till valresultatet.
Fagerholm bildade i stället 29/? en
socialdemokratisk minoritetsregering. Enckell kvarstod som
utrikesminister, vilket underströk kontinuiteten i
utrikespolitiken. En fackman blev justitieminister,
och på inrikesministerposten sattes en
socialdemokratisk jurist. Som väntat ha särsk.
kommunisterna redan från början motarbetat ministären
Fagerholm. G.Shti;S.Br.
Författning. F. är ett av de få länder, som ha
flera grundlagar. De äro: regeringsformen av 17/?
1919, riksdagsordningen av 13/i 1928, lag om
riksrätten av 25/ii 1922, lag ang. rätt för riksdagen
att granska lagenligheten av medlemmarnas av
statsrådet och justitiekanslerns ämbetsåtgärder av
samma datum samt två lagar om Ålands
självstyrelse (se Åland) av resp. 6/s 1920 och u/s 1922,
för vilkas ändring utom bifall av den finska
riksdagen, givet i den ordning, som är fastställd för
grundlagsstiftning, även kräves bifall av Ålands
landsting. Därtill komma som ytterligare normer
för statsskicket lag om ärendenas handläggning
i statsrådet och dess ministerier av 3% 1922, som
i den ordning för grundlagstiftning, som då var
stadgad, ersatt vissa bestämmelser i
regeringsformen med nya, vallag för utseende av riksdagen
av 3V3 1935 och lag om elektorsval för val av
— 649 —
— 650 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
