Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Religiösa förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
freden i Nystad 1721 Viborgs län avträddes till
Ryssland, förlädes biskopsresidenset för det ö.
stiftet 1724 till Borgå. Det religiösa livet antog
under denna oroliga tid en ny karaktär. Under
inverkan av den tyska pietismen framträdde en icke
sällan överspänd väckelse, som dock i sundare
form verkade livande på kyrkan. Frihetstidens
präster, bland dem nationalekonomen Anders
Chy-denius, intresserade sig främst för landets
upphjälpande i materiellt avseende. Den egentliga
upplysningen framträdde mot slutet av årh. och fick
sina förnämsta representanter bland prästerna i
sedermera ärkebiskopen Jacob Tengström och
Jacob Bonsdorff. I bildade kretsar utbredde sig
likgiltighet för kyrkan, och de separatistiska
rörelserna fortforo bland folket. Oberoende av den
övriga kyrkan var den del av landet, som avträtts
till Ryssland. För dess behov upprättades ett
konsistorium i Viborg och senare ett i Fredrikshamn.
Präster för detta område utbildades dock i Åbo,
och därigenom upprätthöllos förbindelserna med det
övriga landet. Då F. 1809 förenades med
Ryssland, tillerkände Alexander I genom sin
regent-försäkran av 27/s 1809 landet bl.a. bibehållandet
av dess förra lära. 1812 förenades den till
Ryssland 1721 avträdda delen av Viborgs län, det s.k.
Gamla Finland, åter med den övriga delen, och
de lutherska församlingarna där lades under Borgå
stift. På det religiösa livet inverkade sedan
1820-talet i någon mån romantiken. Den större
livaktigheten tog sig uttryck i stiftandet av Finska
bibelsällskapet 1812 (för spridande av Bibeln) och
Evangelieföreningen 1817 (för spridandet av annan
uppbyggelselitteratur); sistn. år erhöll biskopen i
Åbo titeln ärkebiskop. Av större betydelse blev
den på 1830-talet uppkomna nya väckelsen, den
s.k. senare pietismen, som inom kort spreds över
hela landet och vars förnämste ledare var bonden
Paavo Ruotsalainen. Under Alexander II:s
regering befriades kyrkan från handhavande av de
kommunala frågorna, fattigvården och
skolange-lägenheter. 1869 antogs en ny lag för den
evang.-lutherska kyrkan och 1889 en dissenterlag för
be-kännare av andra kristna läror. Kyrkan förlorade
småningom i anseende, men den har under
innevarande årh. i hög grad återerövrat sitt forna
inflytande i somliga kretsar. 1922 antogs en
religionsfrihetslag, och 1923—24 företogs en ny
stifts-indelning, varvid alla övervägande svenskspråkiga
församlingar förenades till ett stift med Borgå som
stiftsstad och landet kom att bli indelat i följ,
stift: Åbo ärkestift, Tammerfors, Uleåborgs,
Viborgs och Borgå stift. 1939 utökades antalet med
det återupprättade Kuopio stift. I samband med
landavträdelserna i freden 1940 och
vapenstilleståndet 1944, genom vilka Viborgs stift
förlorade mera än hälften av sina församlingar och
även Kuopio, Uleåborgs och Borgå stift
decimerades, ersatte sistn. år S:t Michels stift det
forna Viborgs stift. I varje stift finnas
biskop, domprost, kontraktsprostar och
kyrkoherdar samt vid behov andra präster. Av F:s
4,052,577 inv. (1946) tillhöra 3,888,000 den
evang.-lutherska kyrkan, som därför är en verklig
folkkyrka. På samma gång är den också statskyrka.
Staten övervakar dess ekonomi, ombesörjer
religionsundervisning i skolorna, avlönar präster vid
— 675 —
armén och flottan, vid fängelserna, järnvägen och
för dövstumma. Presidenten stadfäster el.
förkastar lagförslag rörande kyrkan och utnämner
biskopar, medan statsrådet och särsk. dess
undervisningsministerium har högsta uppsikten över
dess verksamhet. F.ö. handhar kyrkan fritt sina
angelägenheter. Det vart 5:e år sammanträdande
kyrkomötet antager de kyrkliga böckerna och
lagar, vilka senare bli gällande, om de godkännas
av riksdagen och presidenten. Viktiga instanser i
den kyrkliga förvaltningen äro sedan 1944
förstärkta biskopsmötet, som sammanträder åtm. en
gång varje år, samt den ämbetsmässigt
organiserade kyrkostyrelsen med ärkebiskopen som preses
och sex ecklesiastikråd som ledamöter; en av
ledamöterna är direktör för kyrkans centralfond. Sin
utbildning erhålla blivande präster i teol. fakulteten
vid Helsingfors univ. samt i teol. fakulteten vid Åbo
akad. Teol. dimissionsexamen berättigar till
prästvigning. Efter 2 års tjänstgöring äger präst
rättighet att undergå pastoralexamen inför
domkapitlen, vilken medför kompetens för ord.
prästtjänst. Vid fakulteten kunna högre lärda grader,
teol. kand.- och teol. lic.-grad, vinnas. Klockare
utbildas vid särskilda privata klockarskolor. Varje
församling handhar sin ekonomi, uppbär avgifter
och utbetalar löner. Av staten avlönas biskoparna
och underhållas domkapitlen ävensom präster och
kateketer i Lappmarken; dessutom erhålla en del
skolor och föreningar understöd.
Ecklesiastikstatens änke- och pupillkassa är prästernas och
klockarnas enskilda inrättning. Kyrkans egentliga
uppgift består i vården av det andliga livet samt
bokföringen av den evang.-lutherska kyrkans medl.
Konfirmation och kyrklig begravning äro allmänna,
medan odöpta barn och av kyrkan icke stadfästa
äktenskap ställvis äro rätt talrika.
Elementarundervisning meddelas i av kyrkan underhållna skolor
och söndagsskolor. Till andra religiösa samfund,
ss. metodister, baptister och romerska katoliker,
höra ett mindre antal medl., och i civilregistret
äro antecknade o. 77,000 personer.
F:s ortodoxa kyrka, officiellt kallad G r
e-k i s k-k atolska kyrkosamfundet i F.
Genom furstarnas i Novgorod verksamhet hade den
ortodoxa läran vunnit insteg bland karelarna. Vid
freden i Stolbova 1617 kommo en del av dem under
svenskt välde, och ehuru de tillerkänts
religionsfrihet, sökte regeringen vinna dem för den
lutherska läran. Av politiska skäl förbjödos de kalla
präster från Novgorod, och i stället ämnade man
tillsätta en biskop, vigd i Konstantinopel el. Kiev.
Därav blev dock intet, och 1685 tilläts den under
metropoliten i Novgorod verkande ”biskopen av
Karelen och Ladoga” verka i F. Efter stora
ofreden ställdes de ortodoxa församlingarna under
uppsikt av den 1721 i Petersburg inrättade Heliga
synoden. 1743 grundades i Viborg en särskild
”andlig styrelse” för dem, och biskopsämbetet i
Karelen och Ladoga upphörde 1763. All luthersk
propaganda hindrades, och 1751 förbjödos lutherska
präster att döpa barn av blandade äktenskap.
Sedan efter F :s förening med Ryssland Gamla
Finland återförenats med det övriga, förblevo
förhållandena till en början oförändrade. 1892 inrättades
ett biskopsämbete för ”F. och Viborg”. Dess
innehavare tillerkändes ärkebiskopsvärdighet och
— 676 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
