Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
politiska livet började skjuta fart, vidtog även en
uppgångstid för den finska litteraturen. August
Ahlqvist (Oksanen, 1826—89) och Julius
Krohn (Suonio, 1835—88) lyckades i sina
dikter ge språket konstnärlig form, och som den
förste ursprunglige diktaren av stora mått
framträdde A leksis Kivi (1834—72). Han blev
den finska dramatikens grundläggare med
komedien ”Nummisuutarit” (”Sockenskomakarna”) o.a.
skådespel, och hans breda, av saftig humor och
realism fyllda folklivsskildring ”Seitsemän
velje-stä” (”Sju bröder”) är ännu i sin art
oöverträffad i finsk litteratur. Ivern för den finska
saken gav upphov åt en livlig litterär produktion,
delvis av män ur folkets led, men den förblev
rätt amatörmässig, ända tills 1880-talets realistiska
strömningar fingo påverka den. Det var främst
den norska litteraturen, som gjorde intryck, och
bl.a. spåras Ibsens inflytande tydligt i Minna
Canths (1844—97) intensiva och effektfulla
dramer, i vilka samhällsproblemen sättas under
debatt. Lyrikern Juho Heikki Erkko
(1849—1906) började som idylliker men övergick
till realismen, och Juhani Aho (1861—1921)
var som yngre starkt påverkad av den. Ahos
stora betydelse för den finska litteraturens
utveckling beror dock främst på den konstnärliga
smidighet och förfining han skänkt språket och
på den harmoniska teckning han givit av
natur och människor. Även Arvid Järnefelt
(1861—1932) hörde som ung till realisterna men
greps sedan av Tolstojs läror, i vilkas anda han
skrev de flesta av sina romaner och skådespel.
Talrika förf, upptogo dem näraliggande motiv ur
folklivet till behandling. Främst bland dessa stå
Johannes Linnankoski (pseud. för V i
h-tori Peltonen, 1869—1913), vars romantiska
”Laulu tulipunaisesta kukasta” (”Sången om den
eldröda blomman”) blev mycket populär men
som givit mer äkta ting t.ex. i berättelsen
”Pa-kolaiset” (”Flyktingarna”), samt Frans Eemil
S i 11 a n p ä ä (f. 1888), vilken med stor säkerhet
analyserar ofullgångna, närmast vegetativa
själstillstånd. God novellist är Aino Kallas
(Julius Krohns dotter, f. 1878), en temperamentsfull
romanförfattarinna Mail a T al vio (f. 1871),
en frodig dramatiker och novellist Maria J
o-tuni (1880—1943). Bland lyrikerna äger den
sällsynt produktive Eino Leino (1878—1926)
avgörande betydelse, ty han skänkte finsk dikt
en smidig, naturlig diktion, som den tidigare
saknat. Otto M ann i nen (f. 1872) har
förutom egna dikter publicerat utmärkta tolkningar
av bl.a. Odyssén och Iliaden. Larin Kyösti
(K. Larsson, f. 1873) har skrivit dikter,
sagospel m.m. Veikko Antero Koskenniemi
(f. 1885) är i sin formsäkra lyrik närmast
påverkad av klassiska men även av franska och tyska
mästare. Den grupp moderna finska förf., som
samlade sig kring tidskr. ”Tulenkantajat”
(”Eldbärarna”) och som fick sitt namn efter den, var
mycket brokig till sin sammansättning.
För-eningslänken mellan medlemmarna i denna krets
var hänförelsen för de nya konstnärliga och
litterära strömningarna ute i Europa. De kände
sig icke som infödingar i ett litet land uppe vid
polcirkeln utan som kosmopoliter, som
världs
medborgare. Litterärt sett stodo de i
tacksamhetsskuld till den expressionistiska diktningens
föregångare i F., Edith Södergran; också Hagar
Olsson och Elmer Diktonius betydde mycket för
dem. I främsta ledet av lyrikerna inom denna
grupp står Uuno Kailas (1901—33). I
tuberkulosens och sinnessjukdomens skugga skapade
K. dikter om lidandet och döden, som höra till
den finska litteraturens oförgängligaste skatter.
Bland hans verk böra särsk. nämnas ”Paljain
jaloin” (”Med bara fötter”, 1928) och ”Uni ja
kuolema” (”Drömmen och döden”, 1931). En
samling noveller utkom efter diktarens frånfälle.
Kailas var även verksam som översättare och
publicerade bl.a. en ny finsk tolkning av
Tegnérs ”Frithiofs saga”. Till ”Tulenkantajat” hörde
också K a t r i V a 1 a (1901—44), vars första
dikter väckte uppmärksamhet genom sitt djärva
modernistiska bildspråk. Småningom trädde
emellertid ett starkt socialt inslag till synes i hennes
verk. Hennes mest betydande diktsamling är
”Pesäpuu palaa” (”Trädet med fågelboet
brinner”, 1942). Av övriga lyriker i samma grupp
kunna nämnas Elina Vaara (f. 1903), P.
Mustapää (sign, för Martti Haavio, f.
1899), Lauri Viljanen (f. 1900), Yrjö J y
1-hä (f. 1903) och Arvi Kivimaa (f. 1904).
Martti Haavio och Lauri Viljanen ha gjort sig
kända också som litteraturforskare. Den förre
har publicerat en mängd arbeten om finsk-ugrisk
folkdiktning, den senare förutom en del studier
och essäer en stor Runebergs-biografi, även övers,
till svenska. Arvi Kivimaa åter har framträtt
som novellist, dramatiker och romanförfattare.
Det typiska för ”Tulenkantajat”-gruppen
framträdde emellertid särsk. hos kulturkritikern 01
a-vi Paavolainen (f. 1903), som till en början
publicerade en samling uppsatser, färgade av
författarens kult av det kontinentala och
mondäna. Djupare i sin tidsanalys har han nått i
”Pako pimeyteen” (”Flykten till mörkret”, 1936
—38), vars ledande motiv var tidens dyrkan av
antiintellektualismen, primitivismen och den rent
biologiska livskraften. I sin 1946 utgivna dagbok
”Synkkä yksinpuhelu” (2 bd, tr. på sv. i förk.
form under titeln ”Finlandia i moll”) har han
gett uttryck åt sina antimilitaristiska stämningar
under krigsåren i Finland. Lika kosmopolitisk
och mondän som Paavolainen är den produktive
romanförfattaren Mika Waltari (f. 1908). Av
hans verk har den digra romanen ”Sinuhe” (1945)
översatts till flera språk och blivit en bestseller
av stora mått. I sina bilder av det brokiga
folklivet i Karelen, de forna finländsk-ryska
gränstrakterna, har också Unto Seppänen (f.
1904) fångat någonting av sin generations
kos-mopolitism. Utanför ”Tulenkantajat”-gruppen står
Einari Vuorela (f. 1889), vars dikter ge
uttryck åt ödemarksbons omedelbara naturkänsla.
Aaro Hellaakoski (f. 1893), som
debuterade under i:a världskriget, framstod redan tidigt
som en djärv experimentator. Med sin strama
och karga formgivning kan han karakteriseras
som en litterär kubist. Det är emellertid först
efter 2:a världskriget som han nått höjdpunkten
i sin diktning. I hans senaste diktsamlingar finns
det vid sidan av den stränga intellektualismen
— 687 —
— 688 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
