Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Film - Musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
även med svenskt tal. Exporten är obetydlig, enär
språksvårigheterna lägga hinder i vägen. Trots
detta har den finska filmen väckt stort intresse
även utom F. genom sin nationella egenart och
sin kärva, osentimentala lyrik. Bland filmer, som
visats i Sverige, kunna nämnas ”Aktivister”, regi
R. Orko (1937), ”Kvinnorna på Niskavuori” (efter
Hella Wuolijokis pjäs; 1938), ”Timmerflottarens
brud”, regi Erkki Karu (1939), samt under och
efter krigsåren ”Olof forsfararen”, ”Kärlekens
kors”, ”Oroligt blod”, dessa tre i regi av Th.
Tugai, ”Vår kamp” och ”Vägen utför”, den senare
1 regi av E. Karu. ”Stormyrtösen” (efter Selma
Lagerlöf) blev en stor framgång i Sverige 1939.
Ett ganska stort antal finska kortfilmer ha
exporterats. I USA ha ett stort antal finska
filmer förevisats i smalfilmsformat för den
finsktalande emigrantpubliken.
F. har f.n. (1948) 462 biografer med 130,522
platser, vilket innebär en biograf pr 8,500 inv. el. en
biografplats pr 33,2 inv. Den genomsnittliga årliga
besöksfrekvensen är i Helsingfors 8,3 mill. personer,
1 landsortsstäderna 13 mill. och på landsbygden 12,5
mill. Biografägarna äro till största delen
organiserade i Finlands biografförbund (Suomen
biografi-liitto’) och ett mindre antal i Finska biografägarnas
förbund (Suomen elokuvatsatterien). Den vanligaste
formen för filmdistribution är uthyrning efter
procent. Minimi-% är 25, för utländsk film 35—40, för
inhemsk film 60. Ung. 300 långfilmer importeras pr
år. Under kriget sjönk siffran (172 st 1941). De
flesta utländska filmer komma från USA.
Filmutbytet med Sverige regleras vanl. på
kompensa-tionsbasis.
Den finska filmcensuren upprättades 1921
och är i stort sett organiserad efter svenskt
mönster. Statens filmgranskningsbyrå sorterar under
undervisningsministeriet och består av 5 medl. I
F. finns även en övercensur, Statens filmnämnd,
som fungerar som avgörande instans vid
överklagande. Den består av representanter för officiella
myndigheter, pressen och biograffolket, vilka
förordnas av undervisningsministeriet. — Staten har
icke något inflytande på filmproduktionen.
Förordningen ang. biografföreställningar av 29/s 1929
innehåller i stort sett samma bestämmelser, som gälla för
de övriga skandinaviska länderna. Förutom
biograflag och censurlag gäller nöjesskattelagen av 21/t2
1932. Stöd åt inhemsk filmproduktion utgår i form
av lägre nöjesskatt. Vissa slag av filmer kunna helt
el. delvis befrias från nöjesskatt. Statens
filmgranskningsbyrå har avgörandet 1 dyl. frågor. B.Hgn.
Musik. Det samlade materialet av folkmusik är
från såväl det finska som det svenska området av
F. mycket rikt. En stor del av melodiskatten är
gemensam och tillhör skandinaviska former.
Karakteristiska äro melodierna utförda på kantele och
jouhikantele (stråkharpan), de äldsta finska
stränginstrumenten, ävensom den femdelade
runmelo-dien. Lurar, horn och pipor ha förekommit över
hela landet. Medeltida balladmelodier, nyare
visor, sånglekar och låtar, odlade av
allmogefiolspel-män, ha haft en stor utbredning, störst dock bland
landets svenska befolkning.
Den katolska tidens kyrkomusik hade i stort
sett samnordisk prägel. De äldsta minnesmärkena,
neumhandskrifterna från noo-talet, antyda
förbindelser med kyrkoprovinsen Köln. Under senare
medeltiden utövade dominikanerna inflytande på
liturgien och kyrkosången. Om orglar i kyrkor
och kloster under medeltiden finnas endast knappa
och svävande uppgifter. Under reformationstiden
liksom under följ, sekel följdes i huvudsak svenska
psalm- och koralböcker. Sångsamlingen ”Piae
cantiones” (1582) fick en grundläggande betydelse.
Kyrko- och skolmusiken stod högt i Abo under
1600-talet. Den första finska koralboken trycktes
1702. Åbo akad. blev, efter att 1747 ha erhållit sin
förste musikdirektör, K. P. Lenning, centrum för
den världsliga musikens odling. Förberett av en
musikklass inom Aurorasällskapet stiftades 1790
Musikaliska sällskapet i Åbo med Erik Ferling
som ledare; första perioden varade i 18 år. På
1820-talet upptog sällskapet ånyo sin verksamhet
under K. Downers ledning, kort efter det att
manskören införts från Uppsala av J. J.
Pipping-sköld. Vid denna tid framträdde en betydande
finsk kompositör, den huvudsaki. i Sverige
verksamme Bernhard Crusell (1775—1838).
Efter Åbo brand flyttades landets musikaliska
centrum till Helsingfors. Fredric P a c i u s (1809
—91) utnämndes 1834 till univ:s musikdir. efter K. V.
Salgé. Med Pacius inträdde en ny blomstring, under
vilken den spohr-mendelssohnska riktningen
dominerade. Oratorier och större körverk utfördes, en
symfoniförening bildades. F. fick sin egen
nationalsång ”Vårt land” 1848, komponerad av Pacius
till ord av Runeberg. Dessutom skrev Pacius
solosånger, kantater, operorna ”Kung Carls jagt”
(1852) och ”Loreley” (1887), musiken till
”Prinsessan av Cypern” m.m. — Samtidigt framträdde en
grupp inhemska tonsättare, företrädesvis på
romansens område anknytande till tysk romantikstil:
Fredrik August Ehrström (1801—50),
Axel Gabriel Ingelius (1822—68), Karl
Collan (1828—71), Filip v. Schantz (1835—
65) och Gabriel Linsén (1838—1914). Av
dessa inslogs en nationell riktning av Ingelius med
sånger och orkesterverk och av Schantz med
”Kul-lervo-ouvertur” (1860). Kompositioner i romantisk
stil skrevos även av A. Th. Tavaststjerna, Ernst
Fabritius, Karl Moring m.fl. — Pacius avgick från
musikdirektörsbefattningen vid univ. 1869 och
efterträddes av Richard Faltin (1835—1918), en
framstående dirigent, komponist och koralboksutg.
Han blev dirigent vid Finska operan, som
1873 grundlagts av Kaarlo Bergbom i anslutning till
den finska nationalteatern. Operan upplevde på
1870-talet en glansperiod med bl.a. Emmy
Strömer-Achté, Ida Basilier och Alma Fohström som
primadonnor, men under de två följ, decennierna
måste operaverksamheten i stort sett nedläggas.
1904 införde emellertid Armas och Maikki Järnefelt
Wagner-operan på nationalscenen, och 1911 togo
Edvard Fazer och Aino Ackté initiativet till Finska
inhemska operan, vilken 1914 antog namnet Finska
operan. Sedan denna 1918 övertagit den f.d. ryska
Alexandersteaterns hus, har den arbetat
regelbundet. Efter Fazer ha Aino Ackté och Oiva Soini
varit dess ledare, och som dirigenter ha O.
Meri-kanto, A. Järnefelt, Franz Mikorey, Leo Funtek,
Tauno Hannikainen, Simon Pergament och Martti
Simil ä m.fl. verkat.
— 695 —
— 696 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
