Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Musik - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
På 1880-talet inleddes en ny epok för den
instrumentala tonkonsten. 1882 inrättades Helsingfors
musikinst. av Martin Wegelius (1846—1906)
och Orkesterföreningen, som övergick i
Filharmoniska sällskapet, numera Helsingfors’ stadsorkester,
av Robert Kajanus (1856—-1933). Wegelius,
en utmärkt pedagog, musikhistoriker samt
läro-boksförf. och kompositör, gav i sin läroanstalt
inhemska musikstuderande en gedigen utbildning,
vilken de tidigare nödgats söka utomlands.
Kajanus blev som ledare för en regelbunden
orkesterverksamhet en ypperlig tolk för den
moderna finländska orkestermusiken; genom sina
finska rapsodier, symfonien ”Aino” o.a. verk förde
han på ett framstående sätt den nationella
tonkonstens talan. En rad kompositörer framträdde,
vilka gjort F:s tonkonst berömd utanför landets
gränser. Främst står Jean Sibelius (f. 1865),
vars mäktiga produktion omfattar nästan alla
former och som f.n. räknas bland samtidens yppersta
tonsättare. Hans musik har utövat ett starkt
inflytande på senare finländska komponister, även
om hos dem impressionistiska inslag i högre grad
gjort sig gällande. Samtida med Sibelius är
Armas Järnefelt(f. 1869), bekant genom sina
talrika vokal- och orkesterverk men framför allt som
hovkapellmästare vid operan i Stockholm (1907
—32), Erkki Melartin (1875—1937), fr.o.m.
1911 dir. för Helsingfors’ musikkonservatorium,
skrev symfonier, symfoniska dikter, stråkkvartetter,
operan ”Aino” och ett stort antal vokalverk. S e 1 i m
Palmgren (f. 1878), pianist, har skördat beröm
genom talrika verk för solosång, manskör och
orkester samt framför allt med de stora klaververken
”Floden”, ”Metamorfoser” och ”April”. Till
Palmgrens produktion hör ytterligare operan ”Daniel
Hjort”. Oskar Merikanto (1868—1924),
organist och produktiv romanskompositör, tonsatte
operorna ”Pohjan neiti”, ”Elinan surma” och ”Regina
von Emmeritz”. Ytterligare ha Armas L a u n i s
(f. 1884), Leevi Madetoja (1887—1947),
II-mari Krohn (f. 1867) och Väinö Raitio
(1891—1945) skrivit verk för operan; Madetoja har
därjämte framträtt som en betydande symfoniker och
Krohn som kyrklig tonsättare. Ernst Mielck
(1877—99), en tidigt bortgången, högt begåvad
kompositör, skrev verk för orkester och kör.
Framträdande yngre tonsättare äro T. Kuula, E.
Furu-hjelm, A. v. Kothen, O. Kotilainen, Y. Kilpinen och
B. v. Törne. På 1920-talet nådde den
modernistiska impressionismen sin nationella kulmen i L.
Ikonens, Raitios och A. Merikantos musik, och till
denna period höra bl.a. B. Carlson, A. Anderssén,
H. Kaski, A. Maasalo, S. Ranta, U. Klami och T.
Kuusisto. Den yngsta komponistgenerationen,
representerad av N.-E. Fougstedt, T. Pylkkänen, K.
Tuukkanen, E. Bergman, N.-E. Ringbom och E.
Englund, ansluter sig — ehuru mindre prononcerat
— till samma stilriktning.
Den utövande tonkonsten i F. hade på 1830-talet
sin första ryktbara företrädare i sångerskan
Johanna v. Schoultz. Berömda sångerskor från
senare perioder äro Alma Fohström-Rode, Ida
Ba-silier-Magelsen, Aino Ackté, Ida Ekman, Maikki
Järnefelt-Palmgren, Adée Leander-Flodin,
Alexandra Ahnger, Hanna Granfelt, Irma Tervani, Signe
Liljeqvist, Anna Hagelstam, Annikki Uimonen,
Pia Ravenna, Alma Kuula, Aulikki Rautawaara,
Lea Piltti, Aune Antti; sångare: Ph. Forstén
(prof, i Wien), A. Ojanperä, Hj. Frey, Helge
Lindberg, V. Sola, O. Soini, A. af Enehjelm, J.
Hut-tunen. Kända sångkrafter vid operan äro dessutom
Irja Aholainen, Doris Hovimaa, Alfons Almi, Yrjö
Ikonen, Lasse Wager. Även en rad framstående
instrumentalsolister ha framträtt: Alie Lindberg,
Karl Ekman, Sigrid Schnéevoigt, Elli
Rängman-Björlin, Ilmari Hannikainen, Ernst Linko, Eino
Lindholm, Kosti Vehanen, Kerttu Bernhard, Rolf
Bergroth, Timo Mikkilä, Orest Bodalew (piano),
Johan Lindberg (prof, i Stockholm), Sulo
Hursti-nen, Heikki Halonen, Kerttu Vanne, Anja Ignatius
(violin), O. Fohström, L. v. Zweygberg, Yrjö Selin
(violoncell). Ansedda orgelvirtuoser äro Elis
Mårtenson och Sune Carlsson. Som orkesterdirigent
skapade sig Georg Schnéevoigt ryktbarhet. 1918
—35 var I. Krohn och sedan 1946 är T. Haapanen
e.o. prof, i musikvetenskap vid Helsingfors univ.
Professuren i musikvetenskap och
folkdiktsforsk-ning vid Äbo akad. innehas sedan 1926 av Otto
Andersson. Dessutom ha som musikhistoriker
framträtt K. Flodin, H. Klemetti, E. Furuhjelm, E.
Katila och S. Ranta. Vid sidan av Helsingfors’
kon-servatorium verka flera folkkonservatorier samt
kyrkomusik-inst. i Helsingfors, Åbo och före 1940
Viborg. — Den blandade körsången är allmän.
Suomen Laulu, Svenska oratorieföreningen,
Kan-salliskuoro och Kilven kuoro äro de mest kända
blandade körerna i Helsingfors. SULASOL och
Suomen työväen musiikkiliitto omfatta landets
finskspråkiga, F:s svenska sång- och
musikförbund dess svenskspråkiga körer. Bland de talrika
manskörerna må nämnas Laulumiehet,
Ylioppilas-kunnan laulajat, Akademiska sångföreningen,
Muntra musikanter samt Musices amantes och Brahe
djäknar i Åbo. — Flera musiktidn. ha utgivits, bl.a.
”Euterpe”, ”Finsk musikrevy”, ”Tidn. för musik”,
”Suomen musiikkilehti” (sedan 1947 ”Musiikki”)
och musikerförbundets tidskr. ”Musiikko”. Utom
i Helsingfors finnas större orkestrar i Åbo,
Tammerfors och Björneborg. [O.An]A.F.
Konst. F:s äldsta konstföremål utgöras av
några skulpturalt märkliga djurhuvuden från o.
2000—1500 f.Kr., vilka anses representera en
finsk-ugrisk urkultur. Den förhistoriska tidens senare
skeden uppvisa huvudsaki. ornamentala alster,
framför allt metallsmiden, av mer betydande
konstnärligt värde. Anmärkningsvärd är
folk-vandringstidens karelska bandornamentik, i
vilken arabisk-bysantinska och västerländska
inflytanden förenats i egenartad form. Först efter den
svenska erövringen under 1100—1200-talen kan man
följa en fast nationell konstutveckling, som hela
medeltiden står i direkt och intimt samband med den
katolska kyrkan. Den nationella egenarten gör
sig likväl från början gällande i den karga och
stränga stilprägel, som fått sitt kanske tydligaste
uttryck i de finländska försvarsborgarnas massiva,
osmyckade gråstensmurar (bl.a. Åbo och Viborgs
slott, grundlagda på 1200-talet, samt Olofsborg
invid Nyslott, anlagt 1475; bild se sp. 630).
En rikare konstnärlig utformning visa de
talrikt kvarstående medeltidskyrkorna, som nästan
undantagslöst uppförts av gråsten men fr.o.m.
1300-talet under baltiskt-nordtyskt inflytande er-
— 697 —
— 698 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
