Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLAND
bärare av en folklig tradition med medeltida rötter
framträder under 1700-talets senare hälft den
ytterst produktive, tekniskt svage men fantasirike
och självständigt skapande österbottniske
kyrk-målaren M i c h a e 1 Toppelius (1734—1821).
Medan F:s förändrade ställning efter den ryska
erövringen i allm. verkade förlamande på
konstlivet i landet, gav den likväl upphov till en
utomordentligt intensiv officiell byggnadsverksamhet.
Detta av empirens stilideal behärskade skede
in-ledes närmast av Desprez’ elev, den
svensk-italienske arkitekten Charles Bassi (1772—1840),
som smidigt och självständigt omformat de
palla-dianska formerna för de nya kraven; sin i alla
avseenden märkligaste och mest helgjutna
representant får denna epok i den 1814 inkallade,
tyskfödde arkitekten Carl Ludvig Engel
(1778—1840), den egentlige skaparen av F:s
moderna byggnadskonst. Hans mångsidiga, av sträng
stilkänsla och behärskning präglade verksamhet
kulminerar i stadsplanen för den nya huvudstaden
Helsingfors. 1800-talets senare hälft behärskas av
en allmän eklekticism, vars bästa sidor
representeras av arkitekterna Georg Chiewitz (1815
—62), Frans Sjöström (1840—85), Karl
Theodor Höijer (1843—1910) och Carl
Gustaf Nyström (1856—1913). Kring sekelskiftet
frambryter under ledning bl.a. av Armas
Lindgren (1874—1929), Eliel Saarinen (f. 1873),
Lars Sonck (f. 1870) och Bertel Jung
(f. 1872) en ny, av medeltidsarkitekturens
dekorativa former inspirerad, romantisk-nationell
strömning, vilken redan ett decennium senare följes av
en mot lugnare, mer klassicistiskt betonade
former syftande reaktion, till vars mest
framträdande uttryck kan räknas Saarinens senare, blott
delvis i F. förverkligade monumentalprojekt, O i v a
K a 11 i o s (f. 1884) stadsplaneförslag för
Helsingfors samt Johan Siréns (f. 1889) 1931
fullbordade riksdagshus i samma stad. Bland den vid
mitten av 1920-talet framträdande funktionalismens
främsta skapelser böra nämnas Erik
Bryggmans (f. 1891) begravningskapell i Åbo samt den
internationellt verksamme Alvar Aaltos (f.
1898) sanatorium i Pemar (1933) och
biblioteks-byggnad i Viborg.
Långt svårare gestaltade sig bildkonstens
livs-möjligheter under årtiondena efter den ryska
erövringen. Såväl behovet av som tron på en egen
nationell konst saknades så gott som fullst. hos
den bildade samhällsklassen. Bristen på
ekonomiskt och moraliskt understöd drev den
utomordentligt begåvade målaren Gustaf Vilhelm
Finnberg (1784—1833) att efter Åbo brand
1827 överflytta till Stockholm. Tio år tidigare hade
den framför allt som en livfull och vaken
folklivs-skildrare samt utomordentlig tecknare märklige
Alexander Lauréus (1783—1823) i Rom
avslutat sin korta levnadsbana, vilken helt
utspelats utanför hemlandet. Och när Sergels elev
Erik Cainberg (1771—1816) efter läroåren
i Stockholm och Rom sattes i tillfälle att utföra
en större klassicistisk fris för Åbo akad., fick
hans jämförelsevis svaga insats under årtionden
ingen efterföljd. Först den i samband med de
förändrade politiska förhållandena på 1840-talet
uppflammande nationella väckelserörelse, som
mäk
tigt ingrep i landets hela kulturella och sociala
liv, skapade djupare betingelser för och ett starkt
känt behov av en inhemsk konst i F.
Medelpunkten för dessa strävanden blev den 1846 stiftade
Finska konstföreningen*. Vid samma
tid återvände den framför allt som F:s förste
folk-livsskildrare anmärkningsvärde Robert
Wilhelm Ekman (1808—73) till hemlandet, där
hans entusiastiska personlighet och
romantiskpatriotiska konst hälsades med ett bifall, som
aldrig senare kommit någon finländsk konstnär
till del. Som personligt egenartade
representanter för tidens minutiösa, av hängivet
naturstudium präglade biedermeierstil framträdde nu även
de halvt autodidaktiska bröderna Magnus (1805
—68), Wilhelm (1810—87) och Ferdinand v.
Wright (1822—1906). Det följande skedet, som
omfattar decennierna efter seklets mitt, står i hög
grad under den tyska düsseldorfskolans inflytande.
Den centrala gestalten är Werner Holmberg
(1830—60), som i sina senare, djärva och ytterst
personliga, av omedelbar naturskildring, av koloristisk
finhet och målerisk bredd präglade landskap helt
frigjort sig från skolans begränsning. Efter
Holmbergs död fullföljdes denna bana under allt starkare
franskt inflytande, framför allt av Hjalmar
Munsterhjelm (1840—1905) och Berndt
Lindholm (1841—1914), av Fanny
Chur-berg (1845—92), som med sin dramatiskt
intensiva naturskildring intar en förgrundsställning i
denna krets, samt av Viktor Westerholm
(1860—1919), vilken i sin kraftfulla, episkt breda
landskapsstil givit en finländsk syntes av
düssel-dorftradition och fransk impressionism. Medan
den tidigare düsseldorfskolans
romantiskt-senti-mentala figurmåleri representeras av den även som
officiell porträttmålare verksamme Erik
Johan Löfgren (1825—84), får den novellistiska
allmogeskildringen en märklig företrädare i K a r 1
Emanuel Jansson (1846—74), vars
koloristiskt friska och omedelbara interiörstudier och
porträtt vid sidan av den rent franskt skolade Adolf
von Beckers (1831—1909) idylliska
genremålningar bilda en övergång till 80-talets
naturalistiska friluftsmåleri. Den ledande och mest glänsande
representanten för detta nya, till stor del av
Bas-tien-Lepage inspirerade skede är Albert
Edelfe 1 t (1854—1905), vilken åter med sina 1904
fullbordade och vid en bombräd 1944 förstörda
väggmålningar i univ:s festsal i Helsingfors
övergår till en ny, av monumental storhet
präglad stil. En betydande ställning i denna krets
intaga även den elegante, av Meissonier och
For-tuny påverkade finmålaren Gunnar
Berndt-s o n (1854—95), den genom koloristisk begåvning
och konsti aktiv fasthet framträdande Aukusti
U o t i 1 a (1858—86) samt den i början av sin
konstnärsbana rent impressionistiske friluftsmålaren och
koloristen Torsten Wasastjerna (1863—
1924). Ett intimare, mer lyriskt drag gör sig från
början gällande hos Maria Wiik (1863—1928)
och Helene Schjerfbeck (1862—1946), vars
urspr. så subtila valörmåleri under 1900-talet
utvecklats till en allt mera dekorativt förenklad,
expressionistisk färg- och linjestil. Vid sidan av denna
mer kontinentalt betonade strömning frambryter på
1890-talet en stark romantisk-nationell riktning, som
— 701 —
— 702 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
