Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finlands frihetskrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINLANDS FRIHETSKRIG
härskare en viss överensstämmelse mellan den
borgerliga ungdomens patriotism och arbetarnas
såväl sociala som fosterländska frihetssträvanden.
Men drömmen om en enhällig nationell resning
mot det främmande förtrycket krossades. I det
finska samhället vidtog en period av stark inre
oro, som djupare sett var förorsakad av såväl
gamla sociala missförhållanden som skärpta
ideologiska motsättningar. Socialdemokraterna erhöllo
1916 absolut majoritet i lantdagen, men sedan
denna upplösts av den efter ryska
marsrevolutionen 1917 bildade regeringen Kerenskij, vunno de
borgerliga i Finland vid nyval i okt. s.å.
majoritet. Denna vändning var en bitter motgång för
den kroppsarbetande befolkningen, som hade trott
sig ha förverkligandet av sina i mångt och mycket
berättigade reformkrav inom räckhåll. Ledningen
av socialdemokratien gled över i händerna på
radikala klasskampsfanatiker, som i sht efter den
ryska novemberrevolutionen s.å. satte
möjligheterna för en social omvälvning i Finland med
stöd av bolsjevikerna högre än nationellt
oberoende. Bolsjevismens genombrott i Ryssland enade
däremot alla borgerliga kretsar kring
frihetstanken. Ehuru Ryssland var den första främmande
makt, som godtog Finlands
självständighetsför-klaring, utfärdad i dec. s.å. på initiativ av den
borgerliga regeringen Svinhufvud, blev det snart
tydligt, att en revolutionär utveckling, förknippad
med rysk intervention, hotade att omintetgöra
landets frihet. Redan sommaren 1917 hade man
på borgerligt håll börjat organisera s.k.
skyddskårer (se Finlands skyddskårer). Å andra
sidan upprättades röda garden. Bl.a. genom
regeringens underhandlingar med Tyskland om
”jägarnas” hemsändande och på gr. av den
extrema finska vänsterns öppet proryska hållning
fick konflikten viss internationell betoning. Båda
parterna kände sig hotade av varandras åtgärder.
Strejker utbröto, följda av överfall och mord,
och de ryska garnisonstrupperna uppträdde
alltmer tygellöst. I samverkan med bolsjeviserade
soldater besatte de ”röda” Viborg 23/i 1918.
Finska regeringen hänvände sig i saken till den
ryska men fick som svar en förklaring, att
revolutionen nu ansågs ha börjat även i Finland och
skulle stödjas från rysk sida. 26/i skredo de
radikala socialdemokraterna till öppen revolt,
varvid partiets mera moderata element ställde sig
solidariska med de upproriska. Rödgardisterna
togo makten i Helsingfors, bildade en
”verkställande kommitté” och underlade sig tillsamman
med ryska trupper hastigt s. Finland. Den
lagliga regeringen undkom med knapp nöd till Vasa
och utnämnde f.d. generallöjtnanten i ryska armén
C. G. Mannerheim, som efter revolutionen hade
lämnat Ryssland, till överbefälhavare för
skyddskårerna. Denne slog genast till och lyckades 28/i
genom lika djärv som skicklig överrumpling
avväpna de ryska garnisonerna i s. Österbotten.
Under de närmaste dagarna fortsatte de ”vita”
denna inledande motaktion med resultat att hela
Österbotten och större delen av Savolaks
rensades. Vid frihets- och inbördeskrigets utbrott voro
de rödas styrkor, som fingo rysk militär och
materiell hjälp samt politiskt stöd, numerärt
överlägsna, medan de vita däremot hade
skick
ligare ledning. Bland ledarna på upprorssidan
märktes särskilt regeringschefen K. Manner,
folkkommissarierna O. Tokoi och Y. Sirola samt
upprorsarméns överbefälhavare E. Haapalainen och
dess generalstabschef A. Aaltonen, bägge utan
militär utbildning. Ryska officerare, främst överste M.
Svetjnikov, utövade som ”rådgivare” avgörande
militärt inflytande. De ryska trupperna i Finland,
sammanlagt cirka 80,000 man, voro demoraliserade
genom revolutionen och utan ordnade
befälsför-hållanden. Efter omorganisationen torde den
ope-rationsdugliga delen av desamma ha utgjort c:a
30,000 man. De röda gardena hade ungefär
samma numerär. Vid separatfreden med Tyskland i
Brest-Litovsk 3/s 1918 måste Ryssland förklara
sig neutralt i Finland, och de därstädes
opererande ryska trupperna betraktades därefter som
frivilliga i upprorsarmén. Av urspr. löst
hopfogade, delvis obeväpnade förband förmådde
Mannerheim under pågående krig skapa en slagkraftig
armé. De återbördade ”jägarna”, som utgjorde
en förträffligt utbildad befälskader, spelade därvid
en ytterst viktig roll. Allmän värnplikt påbjöds
17/2. Under stora svårigheter fördes vapen från
Tyskland sjövägen till den vita armén.
LTppre-pade framställningar till Sverige om militär
intervention, omfattande materiell hjälp och
transi-tering av tysk krigsmateriel, avvisades av
regeringen Edén under hänvisning till neutraliteten
och faran för Sverige att indragas i
stormakts-konflikten. De svenska arbetarorganisationerna
betraktade frihetskriget huvudsaki. som en i
klassmotsättningar bottnande inbördesfejd, i vilken
Sverige icke borde ingripa. Däremot förordade
en del högerkretsar svensk intervention. Från
Sverige anlände till Finland cirka 1,100 frivilliga,
därav 94 officerare och 500 befälspersoner i lägre
grader. Huvuddelen ingingo i ett särskilt
förband, Svenska brigaden, som deltog i flera
strider. Vissa högre svenska officerare, ss. E.
Linder och H. Hjalmarson, anförtroddes
självständiga befälsposter. Andra erhöllo viktiga
stabs-befattningar. — I febr. 1918 företogo
upprors-styrkorna smärre operationer, men bägge parter
voro t.v. främst upptagna av att organisera
fältdugliga trupper. Inför hotet om en offensiv av
de röda sammandrog Mannerheim en anfallsgrupp
i syfte att själv snarast slå till i Tavastland.
Han stärktes i detta beslut, sedan Tyskland 7/s
på begäran av finska regeringen hade utlovat
militär intervention. Medan hans förberedelser ännu
pågingo, anföllo de röda på hela fronten mellan
Bottenhavet och Päijänne i avsikt att tränga
regeringstrupperna norrut och fråntaga dem den
viktiga järnvägen Vasa—Haapamäki—Nyslott. De
vitas uppmarsch stördes, men ställningarna
höl-los, och medan defensiven fortsatte i Savolaks
och Karelen under delvis hårda strider, övergick
Mannerheim 15/s till offensiv i mellersta Finland.
Grupperna Linder (4,500 man), Hjalmarson (2,000),
Wetzer (3,500) och Wilkman (3,500) inneslöto
23/3 en betydande motståndarstyrka i Tammerfors.
Försök att undsätta staden misslyckades, och
8,400 man kapitulerade där 6/4 efter förbittrad
kamp. Under Tammerforsoffensivens slutskede
landsteg en tysk styrka om 9,000 man, den
speciellt sammansatta s.k. Östersjödivisionen under
— 711 —
— 712 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
