Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finmarken - Finmjäla - Finmo - Finn, Jätten - Finn (frisisk konung) - Finn (irisk sagohjälte) - Finn (signatur) - Finnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINMARKEN
”Jätten Finn” i Lunds domkyrka.
Finmarken, se Finnmarken.
Finmjäla, geol., jordart med kornstorlek o,oo6—
0,092 mm. Se Mjäla.
Finmo, geol., jordart med kornstorlek o,oo—-0,02
mm. Se Mo och Kvicksand.
Finn, Jätten F. Om en mängd medeltida
stenkyrkor i Skandinavien och Finland berättas, att
de byggts av en jätte el. annat troll för en helig
mans räkning, ofta S:t Olof, mot att få sol och
måne el. helgonets ögon (huvud, hjärteblod etc.),
om denne ej kunde gissa jättens namn, innan
kyrkan blev färdig. Helgonet fick höra en kvinna i
berget sjunga för sitt barn: ”Sov, sov liten kind.
I morgon kommer far din Finn, med sol och måne
el. mannens ögon.” Han skyndade då till kyrkan,
som var nästan färdig, och ropade: ”Finn, Finn,
sätt den stenen bättre in!” Då föll jätten ner och
slog ihjäl sig el. försvann, sedan han sagt, att
kyrkan aldrig skulle bli färdig. Då man före
kristendomens införande i Norden ej kände murade
stenbyggnader, har sägnen fått tjäna som förklaring
på en sådan kyrkas tillkomst: en jätte har byggt
den. Som kyrksägen har den först knutits till
Trondheims domkyrka, varifrån den spritts med
pilgrimer och knutits till andra kyrkor, framför allt till
Lunds domkyrka, där S:t Olof utbytts mot S:t
Laurentius. I Lund har sägnen fått förklara två
på pelare i kryptan skulpterade figurer, den ena
föreställande en stående man famnande sin pelare,
den andra en nedhukad, vid pelaren fastbunden
man med en liten kvinnofigur i famnen. Den förra
har tolkats som jätten F., den senare som F:s
hustru med barnet. Stadsbefolkningen har gjort
det tillägget till sägnen — hos allmogen
förekommer det mindre ofta —, att F. och hans hustru i
vredesmod sökte riva omkull pelarna och därmed
kyrkan men förvandlades till sten. Lundasägnen
har fått litterär behandling av Esaias Tegnér i
”Gerda”, som i sin tur på
en del håll påverkat
folktraditionen. Om
kryptbil-dernas verkliga betydelse
ha en mängd hypoteser
framställts, den
allmännast accepterade är, att
figurerna utgöra
framställningar av Simson i
templet och Simson med
Delila i famnen. —
Finn-sägnen har ej uppstått ur
rent nordiska
förutsättningar utan med utgångspunkt
i gaelisk tradition. Den
finnes i fullt utbildad
form knuten till ett
slotts-bygge på skotskt-gaeliskt
område, och har till
viktiga delar införts hit
redan i hednisk tid, då den
tillämpades på
asagudarna, som gjorde upp med
en jätte, att han skulle
bygga Asgård åt dem mot
att få sol och måne och
Freja i lön, om
byggnaden var färdig inom en
viss tid. Den egendomliga
bestämmelsen om sol och måne i lön beror på en
missförstådd irisk edsformel, som ordagrant
översatt lyder: ”jag ger sol och måne”, men som
betyder: ”jag svär vid sol och måne”. Namnet F.
kan vara identiskt med det iriska hjältenamnet F.
(se Finn-cykeln) men kan naturligtvis också
förklaras ur det likalydande nordiska mansnamnet.
— Litt.: C. W. v. Sydow, ”Studier i Finnsägnen”
(i ”Fataburen”, 1907—08); O. Rydbeck, ”Lunds
domkyrkas byggnadshistoria” (1923); J. Sahlgren,
”Sägnerna om trollen F. och Skalle och deras
kyrkobyggande” (i ”Saga och sed”, 1940—41); W.
Liungman, Finnsägenproblemet” (i ”Folkminnen
och folktankar” 1942); Mai Fossenius, ”Sägnerna
om trollen F. och Skalle som byggmästare” (i
”Folkkultur”, 1943); G. Axel-Nilsson, ”Jakin och Boas i
Lunds domkyrkas krypta” (i ”Rig”, 1948). vSw.
Finn, Folcwaldes son, en frisisk konung, omtalad
i det angelsaxiska Finnburgfragmentet, i
”Beo-wulf” och i ”Widsith”. — Litt.: R. W. Chambers,
”Beowulf” (1921).
Finn, irisk sagohjälte, se Finn-cykeln.
Finn, sign, för journalisten Sven Haglund.
Finnar (hos Tacitus fenni, Ptolemaios phinnoi;
förr med vidsträcktare betydelse än nu, jfr att i
Norge lapparna kallas finnar-, av omstritt ursprung;
antagl. besläktat med verbet finna och tolkat som
”vandrarfolk” el. ”samlarfolk” el. sannolikare
”spårjägare”, ”jägare”). Med f. förstås i nutida svenskt
språkbruk eg. personer, som ha finska till
modersmål; därjämte nyttjas ordet i äldre språkbruk och
alltjämt ofta i betydelsen ”medborgare i Finland”
(= finländare). I äldre vetenskaplig litteratur
stundom = finno-ugrier (folk, som tala finsk-ugriska
språk) el. = östersjöfinnar (folk, som tala
östersjö-finska språk). F. torde ha bott i (s.) Finland sedan
vår tideräknings början, kanske längre. De
öster-sjöfinska folkstammarna ha i förkristen tid
kom
— 723 —
*— 724 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
