Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finney, Charles - Finnforsen - Finngrunden - Finngruvan - Finnheden - Finnmark - Finnmarken, Finmarken - Finnmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINNMARKER
åstadkom stora väckelser, var han drog fram. Med
sina predikningar åsyftade han en häftig botkamp
och plötslig omvändelse. Inflytande från F.
(andedop, botkamp, helgelselära) kan spåras bl.a. i den
moderna pingströrelsen. På sv. finnas flera av F:s
uppbyggelseskrifter samt ”Självbiografi” (1920). —
Litt.: E. Linderholm, ”Pingströrelsen” (1924). S.N.
Finnforsen, fall i Skellefteälv, 45 km från dess
mynning, utbyggdes 1906—08 med kraftstation,
tillhörig Skellefteå stad. Kraftverket utvidgades
1912 och 1935 och har nu 6 turbiner om
tillsammans 18,400 kW, som förbrukas av industrier och
i allmän distribution. Fallhöjden är 20 m.
Finngrunden, två vidsträckta grundflak, ö. och
V. banken, utanför och n.ö. om Gävlebukten. De
farliga grunden äro omgivna av ett stort antal
prickar samt av lysbojar och två fyrskepp, näml.
”Finngrundet” n.ö. om grunden och ”Västra
Banken” s.v. om grunden. Det förstn. fyrskeppet är
försett med radiofyr.
Finngruvan, se Ljusnarsberg.
Finnheden, se Finnveden.
Finnmark, se Finnmarken, Finnmark fylke,
Finnmarker och Finnskogar.
Finnmarken, Finmarken, under äldre tid
benämning på den nordligaste delen av
Skandinaviska halvön samt områdena ö. därom bort
mot Vita havet. Namnet fortlever numera i
Finmark fylke i Norge.
Området har redan tidigt bebotts av lappar.
Först långt in i medeltiden el. vid mitten av
1200-talet kan en norsk bosättning konstateras; en
stödjepunkt för norrmännens välde blev det 1307
anlagda Vardöhus. F. hade på denna tid en icke
ringa betydelse genom pälshandeln samt under den
senare medeltiden även genom fisket vid
Ishavskusten. Lapparna ha väl urspr. varit
skatteskyl-diga under den norske konungen, representerad av
länsinnehavaren på Vardöhus, men med tiden gjorde
även andra makter intrång i dennes rättigheter.
Redan under medeltiden ha sålunda svenskar och
ryssar börjat utkräva skatt i F. Ända till mitten
av 1500-talet ha de s.k. birkarlarna* haft ett slags
monopol på att upptaga skatt av lapparna för den
svenska statens räkning; de utsträckte sina
skatt-utkrävningsexpeditioner långt in i detta ”ingen
mans land”, där länge inga fasta gränser skilde de
tre makterna åt. Det låg nära till hands, att
tvister skulle uppstå mellan dem om deras
skatterät-tigheter och områden. Sveriges finnmarkspolitik
blev särsk. aggressiv under 1500-talet och
1600-talets första årtionde, då Gustav Vasa och hans
söner energiskt hävdade sina anspråk gentemot
medtävlarna Danmark-Norge och Ryssland samt
sökte utvidga sin del av F. Den svenska
aktionen här hängde nära samman med rikets
öster-sjöpolitik på denna tid och kan nästan sägas ha
utgjort ett led i denna. Sedan det genom
erövringar i senare delen av 1500-talet lyckats
avklippa Rysslands förbindelser västerut genom
Östersjön, återstod att spärra el. göra sig till herre
över den nya förbindelseleden mellan Ryssland
och Västeuropa, som på denna tid upptagits av
engelsmännen över Archangelsk. En betydande
handel på Ryssland hade här uppstått, bedriven
av engelsmän och holländare, vilken sågs med
oblida ögon av både Danmark och Sverige.
Stop
pandet av denna förbindelseled bildar
bakgrunden för den svenska finnmarkspolitiken på
Johan III:s och Karl IX:s tid. Den senare synes
även ha närt planer på grundande av ett svenskt
ishavsvälde, med vilket förbindelse sjöledes
skulle etableras över Göteborg. Planen kröntes så
till vida med framgång, som man i
Teusinafreden 1595 förmådde Ryssland att avstå sina
anspråk på kustlinjen mellan Malangen och
Va-ranger. Däremot hade ej Karl IX någon
framgång vid uppgörelsen med den andre medtävlaren,
Danmark-Norge. Man sökte först uppgöra
tvistefrågorna genom underhandlingar och täta
gräns-regleringsmöten i slutet av 1590- och början av
1600-talet, men utan resultat. Karls expansiva
politik, som 1607 fick ett signifikativt uttryck, då
han antog titeln av lapparnas konung, blev
sedermera en av anledningarna till Kalmarkriget. I
freden i Knäred 1613 måste emellertid Sverige avstå
från sina anspråk på finnmarkskusten; Danmark
fortfor alltså att vara herre över densamma,
medan Sverige behärskade inlandet. Därmed voro
dock icke tvisterna undanröjda; så länge man ej
kunde få till stånd bestämda gränslinjer mellan
svenskt, norskt och ryskt territorium i F., funnos
alltid anledningar till sådana. Det dröjde ända till
1751, innan en dylik gränsreglering ägde rum
mellan Sverige och Norge; mot Ryssland reglerades
gränsen först 1826. — Litt.: N. Enewald, ”Sverige
och F.” (1920); O. A. Johnsen, ”F:s politiske
histo-rie” (i ”Skrifter utgit av Videnskapsselsk. i
Kristia-nia”, 1922); A. Attman, ”Den ryska marknaden i
1500-talets baltiska politik” (1944). H.Bg.
Finnmarker, skogsområden i mellersta Sverige
samt därtill gränsande del av Norge, där de första
bofasta invånare voro finnar. — Redan under
Gustav Vasas tid bosatte sig talrika finnar i
Sverige. Den egentliga förflyttningen till mellersta
Skandinavien vidtog under 1580-talet. Gustav Vasa
befrämjade ödemarkernas befolkande, och under
hans tid fastställdes förordningar ang. några
tidigare obebodda trakter. Hertig Karl ansåg som
en nödvändighet, även för rikets försvar, att i
sht den norska gränsmarken bleve bebodd och
samtidigt även skattebringande. 1579 utfärdade
han en skrivelse, enl. vilken utlovades sju års
skattefrihet åt alla dem, som grundade ny
bebyggelse i obebodda trakter inom hertigdömet.
Finnarna voro hågade att flytta till nya boplatser i
v., ty nödår och många andra bördor tvingade
dem att söka förmånligare utkomstmöjligheter. I
sht under Johan IH:s tid drabbades bönderna tungt
av det på Statens finanspolitik sig stödande
adelsståndets och fogdarnes förtryck. De ständiga
slottslägren el. krigsfolkets tvångsinkvarteringar
utgjorde i orostider en svår hemsökelse för
bondebefolkningen. Den folkvandring, som en gång
tagit fart, fortsatte, underblåst av krig och andra
umbäranden, efter Karl IX:s död, under Gustav
II Adolfs och Kristinas regeringstid genom hela
1600-talet. Livligast synes den varit under tiden
1600—30, men den fortsatte ännu in på 1700-talet.
De geografiska förhållandena göra det troligt, att
största delen av finnarna förflyttade sig mot v.
över Kvarken. Även Ålands hav och Bottenviken
utgjorde överfartsvägar. Förflyttningen skedde i
huvudsak från det dåtida n. Tavastland och n.v.
— 729 —
— 730 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
