Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finnshyttan - Finnskoga - Finnskogar - Finnveden - Finnväv(nad) - Finpapper - Finpappersbrukens försäljnings-ab. - Finsand - Finsbury - Finsch, Otto - Finse - Finsen, 1. Hannes (Finsson) - Finsen, 2. Vilhjálmur - Finsen, 3. Niels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FINNSKOGA
och regulatorer, pappersbruks-, gruv- och
järn-bruksmaskiner etc. Antal arb. o. 170.
Finnskoga, N. och S., socknar i Värmland, se
Norra Finnskoga, resp. Södra Finnskoga.
Finnskogar, i Norge benämning på de
skogstrakter, där finnarna slogo sig ned (jfr Finnmarker).
Mest bekant är Grue finnskog i Solör mellan
Glömma och svenska gränsen. 1930 funnos 345 ”finnar” i
Grue och Vinger. De äro nu norska i språk och
levnadssätt, men många ortnamn visa finskt
ursprung. De västligaste f. ligga mellan Tyrifjord
och Drammen och äro numera en ren norsk bygd.
Finnveden, ett av de ”småland”, varav
landskapet Småland uppstått, motsvarande Sunnerbo hd
av Kronobergs län samt östbo och Västbo av
Jönköpings. Det omnämnes redan av Jordanes
(500-talet) som Finnaithae, motsvarande isl. Finneiöi, fsv.
Finnadhe, som innehåller ordet hed (hatå-). F. är
härav en senare ombildning efter fsv. vidher, skog
(jfr Tiveden o.s.v.). Den första leden har sannolikt
samma stam, som ingår i folknamnet finnar,
men får icke omedelbart sammanställas med
detta. — Litt.: C. Härenstam, ”F. under
medeltiden” (1946). E.H.
Finnväv(nad), textil., se Dubbelvävnad.
Finpapper, gemensam beteckning för sådant
papper, som icke innehåller brun sulfatmassa el.
slipmassa, företrädesvis sådant, som användes till
skriv- el. boktrycksändamål. Till den högsta
kvaliteten av f. räknas härvid dokumentpapper
av klass I, som framställes av enbart blekt
lump, d.v.s. linnefibrer, bomull el. hampa. Till
f. höra även bättre kvaliteter av läskpapper,
cigarrettpapper m.m.
Finpappersbrukens försäljnings-ab., Stockholm,
är en försäljningsorganisation, vartill äro
anslutna ab. Klippans finpappersbruk, inkluderande
Lessebo ab., samt Grycksbo pappersbruk ab.
Finsand, äldre beteckning för mo.
Finsbury [fn/zbari], stadsdel i London n. om
City.
Finsch, Otto, tysk zoolog och etnograf (1839
—1917), 1898 konservator och 1904 dir. för museet
i Braunschweig, företog 1876 forskningar i n.v.
Asien och sedermera på flera av Söderhavets öar,
särsk. Nya Guinea. Bland F:s skrifter märkas ”Die
Papagaien” (2 bd, 1867—69), ”Die Vögel
Östafrikas” (1870), ”Reise nach Westsibirien” (2 bd, 1879).
Finse, station och vintersportort vid
Bergenbanan, Hordaland fylke, Norge, 1,222 m ö.h., 302 km
från Oslo. Utgångspunkt för fjällvandringar, bl.a.
till Hardangerjökeln (till Blåisen 1V2—2 tim) och
Follarskarnut, högsta toppen (1,933 m) på
Halling-skarvet (6—7 tim). Turisthotell. F. ligger på n.
sidan av Finsevattnet (1,214 m ö.h., djup
22 m, 3,2 km2), som har avlopp österut till
Hal-lingdal. 8—9 km längre åt v. ligger vattendelaren
mot v. Norge.
Finsen. 1) Hannes F. (Finsso n), isländsk
biskop (1739—96), deltog på ett förtjänstfullt sätt
i utgivandet av faderns, biskop Finnur Jönssons
”Historia ecclesiastica Islandiae” (4 bd, 1772—78),
vårdade sig om folkets upplysning och förbättrade
ekonomiska förhållanden.
2) V i 1 h j å 1 m u r Ludvig F., den föreg:s
sonson, isländsk rättshistoriker (1823—92), byfogde i
Reykjavik 1852, assessor i Viborgs Landsret 1860
Niels R. Finsen.
och i Höjeste Ret i Köpenhamn 1871—88. F. var en
grundlig kännare av fornnordisk, särsk. isländsk
rätt, däri han utgav flera avh. (i ”Aarböger for
nordisk Oldkyndighed”, 1849, 1873) samt
handskrifterna till Islands gamla lagar, ”Codex regius”
(1850—79) med glossar (1883).
3) Niels Ryberg F., den föreg:s brorson,
dansk naturvetenskapsman och läkare (1860—1904),
född i Thorshavn på Färöarna, med. ämbetsexamen
1890, prosektor i anatomi 1890—93, chef för Finsens
Lysinst. i Köpenhamn 1896, prof:s titel 1898,
nobelpristagare i medicin 1903. F:s namn är framför allt
knutet till utforskandet av ljusets biologiska
verkningar och utbildningen av den härpå grundade
medicinska ljusterapien. Redan som ung studerade han
solljusets upplivande inverkan på levande
organismer. Genom experimentella undersökningar,
utmärkta för genial enkelhet, fann han, att ljusets
biologiska verkan förnämligast var att söka inom
de violetta och ultravioletta delarna av spektrum
och att dessa strålar vid måttlig intensitet
förmådde öka vävnadernas vitalitet, vid stark belysning
däremot åstadkommo skada. En frukt härav blev
F:s metod att vid smittkoppor skydda de sjukas
överkänsliga hud från de kemiska strålarnas
irriterande verkan genom att vårda dem i rött
ljus och så underlätta sjukdomens läkning. An
mera betydelsefulla äro F:s och hans
lärjungars forskningar över det ultravioletta ljusets
bakteriedödande verkan, vilka ledde till den under
namn av finsenterapi kända, ytterst framgångsrika
metoden att behandla hudtuberkulos, särsk. lupus,
med koncentrerat elektriskt bågljus. Dessa
arbeten skänkte medicinen en ny behandlingsprincip
av oöverskådlig räckvidd och förlänade sin
upphovsman världsrykte. Det av F. grundade Ijus-
— 735 —
— 736 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
