- Project Runeberg -  Svensk uppslagsbok / Andra upplagan. 9. Exlibris - Fonolit /
885-886

(1929-1955) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärilar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FJÄRILAR

Hagtornsfjäril.

klädd med hår el. fjäll. Första leden bildar i regel
endast en smal ring men är hos stor-f. oftast
försedd med två biåslika bihang (patag^um), som
bilda den fjällbeklädda halskragen. Benen äro
i regel normala insektben, stundom äro dock
fram-benen mer el. mindre förkrympta (vissa dag-f.) el.
saknas benen helt och hållet (vissa säckspinnares
honor); Vingarna äro två par, bakvingarna
vanl. kortare och tunnare än de främre. Stundom
äro båda vingparen stora och breda och varandra
täml. lika som hos dag-f. öch en del spinnare,
än äro de främre långa och spetsiga, de bakre
korta och runda som hos svärmarna, än äro
fram-vingarna fastare men smalare än de breda
bakvingarna som hos nattflyn, än åter, som hos
flertalet mal-f., äro både fram- och bakvingar mycket
smala, de bakre stundom linjesmala. Oftast äro
vingarna helbräddade el. på sin höjd försedda med
korta, tandlika utskott; hos en del f., särsk. inom
fam. Papilio’nidae, äro bakvingarna utdragna i vanl.
ett svanslikt utskott (jfr bild 7, 3 och 4 å färgpl.);
hos fjädermotten äro båda vingparen genom djupa
inskärningar uppdelade i smala, fjäderlika flikar.
Någon gång äro bakvingarna el. båda vingparen
reducerade el. saknas de, t.ex. hos honorna av
frost-f. och lindmätaren. Vingytan betäckes av
små skivlika, lätt lossnande fjäll, som med ett
smalt skaft äro inledade i vinghinnan och som
taktegelslikt täcka varandra, hos de lägre
formerna mera regellöst sittande, hos de högre ordnade i
tydliga tvärrader. Vingkanterna äro ofta försedda
med en frans av hårlika fjäll. I några fall, t.ex. hos
atlasspinnaren, finnas fjällfria, genomlysande
ving-fält, hos glasvinge-f. äro vingarna till största delen
nakna. Vingarnas färg betingas av fjällens
pigmentfärger, lufthalt och skulptur. De
metallglän-sande färgerna äro alltid betingade av
Ijusbryt-ningsfenomen. Särsk. uppträda de hos dagflygande
arter (jfr bild l, 2, 5 och 3 å färgpl.). Ofta äro
hannarnas och honornas vingfärg olika
(könsdimor-fism), varvid hannarna ha mera färgrika och
lysande vingar än de mera diskret färgade honorna.
En vingfärgning, som genom likhet med miljön
gör f. relativt osynliga, när de vila, är vanlig
framför allt hos nattfjärilar. Utom könsdimorfism (som
hos en del tropiska dag-f. kan utvecklas till
poly-morfism) kan även förekomma säsong- el.
årstids-dimorfism (cyklomorfos), d.v.s. de olika
generationerna kunna under samma år vara varandra
olika i färg. Vingarnas storlek utgör på visst sätt
ett mått på f:s; den största vingbredden, 27 cm,

når en sydamerikansk natt-f., T hy sa’nia agrippi’na,
medan några arter av malsläktet Neptic’ula knappt
ha en spännvidd av 4 mm. I vila ligga
framving-arna i regel bakåt, platt el. taklikt över
bakkroppen och bakvingarna, vilka senare, om de äro
breda, t.ex. hos nattflyna, något hopveckas, el.
också ligga båda vingparen plana, de främre
utåt-och snett bakåtriktade och mer el. mindre
täckande de bakre; endast hos dag-f. hållas båda paren
lodrätt uppåt med översidorna slagna mot
varandra. I flykten äro fram- och bakvingarna oftast
fasthäftade vid varandra. Hos de primitiva
formerna, underordn. Juga’tae (se nedan),
åstadkommes denna fasthållning därigenom, att framvingehs
bakkant nära roten är försedd med en mer el.
mindre tandlik häftflik (jug’um), som hakar fast vid
framkantribborna på bakvingens översida. Hos
flertalet f. finnes i bakvingarnas framkant nära roten
ett (el. hos stor-f :s honor flera) häftborst, den s.k.
hållhaken (frRnulum), som når under framvingen,
där ofta ett hylslikt veck el. en fjällknöl bidrager
till att göra förbindelsen fastare. En sådan
fast-hållningsapparat saknas dock hos flera grupper,
bl.a. dag-f. Bakkroppen består av 10 leder,
av vilka dock de tre el. fyra sista äro ombildade
till parningsorgan. Liksom övriga kroppsdelar är
den klädd med platta el. hårliknande tilltryckta el.
yvigt utstående fjäll. Till formen är den smalare,
cylindrisk el. tjockare och mer äggrund, hos
hannarna ofta bredare vid spetsen än hos honorna,
hos vilka den stundom är utdragen till ett kort
äggläggningsrör.

F. äro till största delen skymnings- el. nattdjur;
endast dag-f., dagsvärmare, bastardsvärmare och
glasvingar jämte fåtaliga representanter för
övriga grupper flyga vid fullt dagsljus. De primitiva
käk-f., som ha bitande mundelar, äro delvis
pollen-ätare, annars leva alla fullbildade fjärilar, så framt
de intaga någon föda och ej nöja sig med vad de
i sina fettkroppar medfört från larvstadiet, av mer
el. mindre flytande föda, vanl. växtsafter,
huvudsaki. blommornas nektar, men även andra vätskor,
saftflöden från trädstammar el. saft från spruckna
och nedfallna köttiga frukter. Även bladlössens
sockerhaltiga exkrementer uppsökas, och
dödskal-le-f. stjäl honung ur bikuporna. Genom sin
nektarfångst bli framför allt dag-f., svärmare och
nattflyn av stor betydelse för blommornas pollination.
Vid sitt uppsökande av blommorna ledas de
dagflygande arterna både av syn och lukt, de
nattflygande huvudsaki. av luktsinnet, som har sitt
säte i antennerna. För könens sammanträffande
gäller detsamma. Som eggelsemedel för
kopula-tionen är doften ävenledes av stor betydelse, och
en hel del f.-hannar ha doftapparater, ofta i form
av s.k. doftfjäll, än spridda över vingytan, än
hopade till särskilda fält, strimmor el. valkar, än i
långa penslar, ofta dolda i vingveck, stundom i
rännor på benen. Andra doftapparater finnas på
bakkroppen m.m. Även hörsel synas f. vara i
besittning av; åtm. finnas hos många fam. på
sidorna av främre bakkroppslederna s.k.
tympanalor-gan, till det yttre liknande en grop med en i
bottnen spänd ”trumhinna”.

F. äro holometabola insekter, d.v.s. genomgå
fullständig förvandling, alltså även ett puppstadium.
Äggen, som vanl. fästas enstaka el. i hopar på

- 885 -

— 886 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Aug 28 11:39:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svupps/2-9/0545.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free