Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flamingoer - Flaminia - Flaminia via - Flamininus, Titus Quinctius - Flaminius, Gaius - Flamländare - Flamländsk (flamsk, flandrisk) - Flamländska nationella partiet - Flamländska rörelsen - Flamländska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLAMLÄNDSKA SPRÅKET OCH LITTERATUREN
ordn., f 1 a m i n g o f å g 1 a r, Phoenicop’teri.
Kroppen är smärt, halsen och de långt upp nakna benen
oproportionerligt långa. Tårna äro korta och
förenade genom en djupt inskuren simhud. Den höga,
breda näbben är vinkelböjd och försedd med
hornlameller på insidan. Tungan är rosenröd, tjock och
mjuk samt försedd med långa papiller. Fam.
omfattar 6 över Gamla och Nya världens tropiska,
subtropiska och varma tempererade områden utbredda
arter. Den i s. Europa, n. Afrika och mellersta
Asien förekommande f., Phoenicop’terus ros’eus,
blir 1V3 m hög och är vit med rosenröd
anstrykning, svarta vingpennor, röda ben och röd näbb
med svart spets. I stora skaror uppehålla sig de
skygga fåglarna vid grunda vikar och sjöar med
salt el. bräckt vatten och livnära sig av i
bottenslammet levande fisk och smådjur. De häcka här
kolonivis och lägga de två äggen i ända till V2 m
höga, av dy och växtdelar uppbyggda,
kägelfor-made bon. F. äro ej flyttfåglar i egentlig mening
men ströva vida omkr. och uppträda i Europa på
bestämda lokaler endast vissa tider. H.Bn.
Flami’nia, skådespelerska, g.m. L. Riccoboni*.
Flamin’ia via, fornromersk väg från Rom till
Ariminum (Rimini) genom Umbrien. Vägen
anla-des av G. Flaminius 220 f.Kr. Dess broar (utom
Ponte molle i Rom, som är äldre) ombyggdes av
Augustus. En berömd tunnel utfördes av
Ves-pasianus och andra arbeten för vägens förbättring
av Hadrianus. Vägen användes alltjämt och har
under senaste år moderniserats (delvis med
användande av de antika broarna samt av Vespasianus’
tunnel). F. är även berömd som huvudleden för
fascisternas uppmarsch mot Rom (1921). Ax.Bs.
Flamini’nus, Titus Quinctius, romersk
krigare och diplomat (d. 174 f.Kr.) blev konsul
198 f.Kr., slog 197
Filip V av Makedonien
vid Kynoskefalai och
stäckte dennes
förhoppningar om
hegemoni på Balkanhalvön
och i Mindre Asien.
Vid de istmiska spelen
196 lät F., som var en
varm vän av grekisk
kultur, förklara
grekerna för fria, varför
han blev föremål för
deras jubel och hyllningar. F. sändes 183 till
Bithynien för att av konung Prusias begära
Han-nibals utlämnande. Censor 189. Å.SY
Flaminius, G a i u s, romersk statsman (d. 217
f.Kr.), motståndare till optimaterna, genomdrev
som folktribun 232 f.Kr. en lag om upplåtelse av
erövrade galliska områden i Norditalien för
romerska småbrukare. Efter gallernas misslyckade
hämndetåg söderut 225 kuvades deras stammar på
ömse sidor om Po, varvid F. som konsul 223
utmärkte sig mot insubrerna och vid sin återkomst
firade triumf på folkets önskan men mot senatens
vilja. Som censor 220 byggde F. Flaminia via
samt på Marsfältet Circus Flaminius; genomförde
en radikal reform av comiPia centuria’ta, varvid
lantborna fingo stark övervikt över
stadsbefolkningen. För andra gången konsul 217 blev F. vid
Trasimenus slagen av Hannibal och stupade. F.,
som av Livius o.a. framställes som en radikal
demagog, torde ha varit en politisk personlighet av
betydande mått. [S.Ss]K.H.
Flamländare (flaml. vlamen, vlamingen), person
(i Belgien och franska Flandern), som talar
flamländska el. tillhör den flamländska kulturkretsen
(jfr Flamländska språket och litteraturen,
Flamländsk konst och Fk adern). F. härstamma från en
del frankiska stammar, som under
folkvandrings-tiden slogo sig ner här.
Flamländsk, även flamsk el. flandrisk,
se Flamländare.
Flamländska nationella partiet, se Frontpartiet.
Flamländska rörelsen, se Flamländska språket
och litteraturen samt Belgien, sp. 469 ff.
Flamländska språket och litteraturen.
Flamländskan el. flamska språket (vlaamsch, tidvis även
kallad dietsch, duutsch) är ett lågfrankiskt språk,
vars närmaste släktingar äro holländskan och vissa
tyska (nederrhenska) munarter. Det talas av över
4 mill. människor (enbart flamländska talas av
3,185,000 i Belgien och 165,000 i Frankrike); jfr
Belgien, sp. 461 f., Nederländska språket samt
språkkartan vid Europa. — Under medeltiden upplevde
flamländskan sin största glansperiod, dels som
förmedlare av franska kulturimpulser
(riddardikt-ningen), dels som organ för en mera nationellt
inriktad litteratur (Van den vos Reynaerde).
Flamländskan nedtrycktes sedermera under spanskt
och österrikiskt välde till en ren folkdialekt och
har först i modern tid, under heroisk kamp mot
franskt förtryck uppnått en ny, löftesrik era. Denna
inleddes, då 1830 unionen med Holland bröts, av
en rad för nationell pånyttfödelse entusiastiska
språkmän och skalder, ss. Jan Frans W i
1-lems (1793—1846), Ferdinand Augustijn
Snellaert (1809—72), Hendrik
Consci-e n c e (1812—83). Den flamländska språkrörelsen
och kulturkampen (de vlaamsche beweging; jfr
Belgien, sp. 469 ff.), befordrades i rent yttre hänseende
därigenom, att skriftspråket, som dittills haft vissa,
särsk. ortografiska, avvikelser från holländskan, mer
och mer anslöt sig till denna. I en långvarig, ofta
bitter strid ha de germanska elementen i Belgien (de
nationellt sinnade av dessa pläga kallas
”flamin-ganter”, de fransksinnade, bland dem t.ex. skalden
Maeterlinck, ”franskiljoner”) tilltvungit sig
likställdhet med de romanska (vallonska), först i
rättskipning och skolväsen, sist i
universitetsundervisningen. Univ. i Gent, jämte Antwerpen den
flamländska rörelsens huvudsäte, är’ sedan 1930
rent flamländskt. Däremot är
undervisningssprå-ket vid statsuniv. i Liége och de fria univ. i
Lou-vain (Leuven) och Bryssel så gott som
uteslutande el. övervägande franska. Inom den
flamländska rörelsen vann sedan 1930 idén om en
förening av Flandern och Holland till ett
”Stor-Nederländerna” (Groot-Nederland) mer och mer
insteg men erhöll icke realpolitisk karaktär. Den
aktivistiska falang, som under de bägge
världskrigen krävde Flanderns självständighet, kunde på
gr. av krigsutgången ej heller göra sig gällande.
— Litt.: B. Devisschere, ”De Vlaamsche
beweging” (1927); S. B. Clough, ”A history of the
Flemish movement in Belgium” (1930); R.
Roe-mans, ”Bibliographie van de möderne Vlaamsche
literatuur 1893—1930” (1930 ff.); L. Picard, ”Ge-
— 917 —
— 918 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
