Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flamländska språket och litteraturen - Flamländsk konst - Flammad klinga - Flamman - Flammarion, Camille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLAMLÄNDSK KONST
schiedenis van de Vlaamsche en
Groot-Nederland-sche beweging” (1937 ff.). Rth.
Flamländsk konst. Redan under den äldre
medeltiden uppblomstrade en livlig konstverksamhet
i Flandern, och under 1400-talet blev denna prov,
en av de ledande, särsk. på måleriets område. Det
äldre nederländska måleriet är näml,
företrädesvis flamländskt med Gent och Brygge som centra;
man har därför ofta betecknat detta måleri som
flamländskt, även om några bland de förnämsta
mästarna verkade i andra centra, ss. Tournai och
Bryssel. I utvecklingen föregås den flamländska
av den franska, i sht den burgundiska konsten,
vilken särsk. i bokillustrationen nådde en hög
blomst-ring redan på 1300-talet, i tavelmåleriet bildar
emellertid bröderna H u b e r t (o. 1370—1426) och Jan
(o. 1390—1441) van Eycks* verksamhet epok
både genom tekniken (den konsekvent använda
oljefärgen), utförandet och kompositionen;
Gent-altaret utgör den glänsande utgångspunkten. Så
följde under 1400-talet Rogier van der
Wey-d e n (o. 1400—64), stark i figurbildning och
rörelseframställning samt mjuk i färggivningen, vidare
Dirk Bouts (o. 1420—75), Gerard David
(f. på 1400-talet, d. 1523) m.fl. Höjdpunkten i detta
årh:s konstutveckling nås av Hugo van der
G o e s (d. 1482), som med innerligt uttryck förenar
djup i färgen samt skimrande ljusbehandling. En
rik produktion utvecklades i Flandern samtidigt
av den dit inflyttade tyske målaren Hans M e
m-ling (1440-talet—1494). — Van der Goes’
huvudarbete Portinari-altaret kom till Italien, och dit
inflyttade Justus van Gent (omtalas 1465—
75) m.fl. nederländare. Genom dessa och i sht
genom den av dem använda oljetekniken kom f. att
utöva inflytande på det italienska måleriet. — I
Flandern hade en praktfull gotisk byggnadskonst
utvecklat sig, framträdande särsk. i av
handelsmännens gillen uppförda hallar o.a. profana
byggnadsverk. Vid 1500-talets mitt var renässansen
genomförd i f.; det förnämsta byggnadsverket blev
rådhuset i Antwerpen (bild se pl. vid d.o.),
uppfört av Cornelius Floris (1514—75), ett verk,
som även för Sverige blev av föredömlig betydelse.
Quinten Matsys (1466—1530) inleder det
nederländska genremåleriet, som under 1500-talet fick
sin störste mästare i Pieter Brueghel d.ä.
(o. 1525—69). En ny stor period inträdde vid
1600-talets början, och måleriet i de s. prov, var nu i
än högre grad än förut koncentrerat till Flandern,
varför man särsk. om detta måleri använder
uttrycket flamländskt. Petrus Paulus Rubens
(1577—1640) blir den stora centralfiguren, störst
som målare, med en stark produktion av praktfulla
kompositioner och livsmättade gestalter; hans
tongivande betydelse för n. Europa sträcker sig
emellertid till alla konstens områden, ej minst
arkitekturen, där han inleder barocken. Kring honom
samlades i Antwerpen en rad framstående
konstnärer, av vilka några samarbetade med honom, ss.
landskapsmålaren Jan Brueghel (1568—1625)
och figurmålaren Anthonis van Dyck (1599
—1641). Den sistn., som överflyttade till England,
blev särsk. på porträttets område den ledande
mästaren i n. Europa. I liknande hållning som Rubens
framträdde Jacob Jordaens (1593—1678),
under det att Cornelis de Vos (1585—1651)
Tvåhandssvärd med flammad klinga från slutet av
1500-talet.
mera bibehöll den äldre f;s allvarliga karaktär.
Till Rubens’ krets hörde också David T en i e r s
d.y. (1610—90), Flanderns flitigaste och
godmodigaste genremålare. Djupare i färg och mera
levande i ljusdunkel är Adriaen Brouwers (o.
1605—38) av holländarna influerade genremåleri.
Som samtidens förnämste djurmålare framträdde
jämte Rubens Frans S n y der s (1579—1657) och
Jan F y t (1611—61). Inom stilleben och
blomstermåleri intogo flamländarna länge den förnämsta
platsen i Europa; Jan Davidsz de Heem
(1606—83) är här det förnämsta namnet. E.W.
Flammad klinga, svärds- el. dolkklinga med
våg- el. flamformigt smidd egg, även kallad
flamberg el. flamberge, efter egennamnet
på det svärd, som tillhörde den av Ariosto
besjungne riddaren Renaud de Montauban. F.
användes på såväl parad- som fäktvapen över hela
Europa på 1500—1600-talen. Även den malajiska
dolken kris* har vanl. en dyl. klinga.
Flamman, konsttidskrift, ett språkrör för de
modernaste riktningarna, utg. av G. Pauli 1917—21.
”Flammans bilderbok”, ett urval ur tidskr., utkom
1930.
Flammarion [-rjåD’], C a m i 11 e, fransk astronom
(1842—-1925). Från sin tidigaste ungdom en varm
beundrare av stjärnhimlens under blev F. redan vid
16 år anställd vid observatoriet i Paris, som då
leddes av den berömde men något byråkratiske
Le-verrier. F. författade här sin måhända berömdaste
populär-astronomiska bok ”La pluralité des
mondes habités” (1862), som emellertid ledde till hans
avskedande från observatorietjänsten. F. erhöll dock
omedelbart en plats på Bureau des longitudes, och
1873 kallades han av Leverrier tillbaka till
observatoriet, där han erhöll till sitt förfogande ett av
ob-servatoriets största teleskop för studier av
dubbelstjärnor. Emellertid fick han 1882 av en mecenat
en egendom Juvisy-sur-Orge, där F. inrättade ett
observatorium, som ännu är i verksamhet. F:s
förnämsta arbete som astronom behandlar
dubbelstjärnor samt studiet av planeten Mars. Men han har
sin största betydelse genom sina populära
astronomiska skrifter,
genom vilka han i
ovanligt hög grad ökat
intresset för
stjärnhimlens studium i hela
den civiliserade
världen. — F. grundade
1887 Société
astrono-mique de France, ett
av världens förnämsta
populärvetenskapliga
sällskap. Bland hans
vetenskapliga skrifter
må framhållas ”La
planète Mars” (2 bd,
— 919 —
— 920 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
