Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Florens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLORENS
s. flodsidan. 1285—1332 ersattes denna med en ny,
8,5 km lång ringmur, som ännu är bevarad s.
om floden men n. därom efter 1859 nedbrutits
och ersatts med ett brett, ståtligt gatustråk av
viali. Härvid ha dock skonats de ofta intressanta
stadsportarna samt de båda citadellen Fortezza
da Basso i n. och Fortezza di Belvedere i s. Det
vidsträckta utrymmet innanför denna ring blev
helt bebyggt först på 1800-talet. I gamla stadens
mitt utlades på 1880-talet den stora Piazza
Vit-torio Emanuele. De moderna stadsdelarna
karakteriseras av rymlighet och rikedom på grönska.
F:s största och vackraste park är Giardino di
Boboli s. om Palazzo Pitti på s. flodsidan. Längre
österut är den högt belägna Piazzale Michelangelo
med härlig utsikt och minnesmärke över den store
mästarens konst. Vackra gatustråk med kajer
löpa längs Arno (”Lungarni”), och utmed h.
stranden sträcker sig på 3 km längd västerut
parkanläggningen Le Cascine. Omgestaltningarna
under 1800-talets senare del ha ej nämnvärt stört
stadens särprägel. Till de ö. och v. förstäderna
är industrien koncentrerad. Uppåt de i n. och s.
omgivande bergsluttningarna ligga förnäma
villaförorter, som erbjuda hänförande utblickar över
staden och den angränsande slätten med dess
åkrar, lundar av oliv- o.a. fruktträd, vingårdar och
alléer av cypress och poppel.
F. är en av världens främsta konststäder, i vissa
fall den förnämsta för 1300- och 1400-talen. Från
äldre tider äro minnesmärkena sparsamma. En
av den romanska stilens förnämsta
kyrkobyggnader är San Miniato al Monte, praktfullt belägen
vid Viale dei Colli ovanför Piazzale Michelangelo
på s. Arno-sidan. Dopkyrkan vid katedralen, San
Giovanni Battista, är säkerligen en äldre
anläggning, måhända från 600-talet, men ombyggd på
1100-talet och avslutad under följ, årh.; den är
täckt av en mosaikprydd kupol samt innehåller
flera berömda skulpturverk (om portalerna se
nedan), ö. om baptisteriet reser sig den i gotik
och renässans uppförda katedralen (1296—1436;
västfasaden är ett verk av våra dagar), påbörjad
av Arnolfo di Cambio*; som en symbol för
blomsterstaden är den kallad Santa Maria del Fiore.
Den är smyckad av framstående fresker (av A. del
Castagno m.fl.); Brunellescos* kupol är det första
renässansverket i sitt slag och blev epokgörande.
Kampanilen, fristående på s. sidan, är en av
1300-talets förnämsta praktbyggnader (främst av Giotto
och A. Pisano); bland här arbetande konstnärer
var Orcagna den förnämste; den skulpturala
utsmyckningen fullbordades under 1400-talet särsk.
genom Donatello. Bland märkliga byggnader vid
Domplatsen må ytterligare nämnas Loggia del
Bigallo, ävenledes från 1300-talet. Något söderut
ligger den s.k. Or San Michele, ett gilleshus med
kapell från medeltidens slut, som både i det yttre
och det inre har betydande konstverk (jfr
Ghi-berti); berömt är Orcagnas* tabernakel från
1350-talet; i en av de yttre nischerna var urspr.
Dona-tellos ”S:t Georg” uppställd, nu flyttad till
Bar-gello (se pl. vid Donatello), symbolen av F:s
konstkultur under ungrenässansen. Vid Piazza
della Signoria reser sig det medeltida rådhuset,
Palazzo Vecchio, med sin utskjutande tinnkrans
kring taket och sitt eleganta torn. Palatset upp-
SU 9. .— qQ3 —-
32 — Red. avsl. 23/io 48.
fördes huvudsaki. o. 1300 av Arnolfo di Cambio;
de nedre hallarna, som omge en liten gård,
uppfördes i renässans av Michelozzi. Snett emot
ligger den öppna hallen, där fordom kungörelser
upplästes och stadsvakten paraderade, Loggia dei
Lanzi, från 1300-talets slut, med eleganta,
hög-välvda rundbågar; här äro i senare tid
skulpturverk uppställda, t.ex. av Cellini och Donatello
(bilder, se pl. vid dessa). De omgivande palatsen
äro från renässansen el. senare (Uffizierna*). De
två största medeltidskyrkorna äro Santa Croce
(österut nära floden) och Santa Maria Novella
(s. om huvudbangården), stiftade av resp,
franci-skaner och dominikaner; de innehålla några av
den slutande medeltidens och den första
renässansens förnämsta freskomålningar; i Santa Croce
framträda särsk. Giotto di Bondone* och hans
närmaste efterföljare. Santa Croce bildar dessutom
genom sina många gravmonument ett slags panteon
för F. Stadens största medeltidspalats, bredvid
Palazzo Vecchio, är Bargello med praktfull gård;
det är numera anslaget till Museo nazionale,
innehållande förnämligast renässansskulptur. Klostret
San Marco norrut vid Piazza San Marco har
blivit ett museum för Fra Angelicos* målningar.
Renässansrörelsen tar i stort sett sin
utgångspunkt från F., både vad arkitektur, skulptur och
måleri beträffar. Här hade gotikens
spetsbåge-system aldrig fått fast fot; även kyrkorna
utmärkas av rymliga, med mjuka linjer avslutade hallar.
I F., som nu uppväxte till en mäktig
handelsre-publik, framträdde flera familjer och magnater
som konstbefrämjare; särsk. gällde detta släkten
Medici, som F. framför allt har att tacka för sitt
uppsving på konstens område. Den nya rörelsen
börjar med Brunellesco. En hallkyrka med
antikiserande kolonner uppförde han i San Lorenzo
(om Medicéergravarna i Sagrestia Nuova se
Michelangelo). Också för palatsbyggnader skapade
han typen genom det sedermera av andra
fullbordade Palazzo Pitti på andra sidan Arno. I
palatsbyggnadskonsten följdes han av Michelozzi
(Palazzo Riccardi-Medici), Benedetto da Majano
(Palazzo Strozzi med en berömd gård) och Leon
Battista Alberti (Palazzo Rucellai; se bild vid
Alberti). Brunellesco var även bildhuggare men
undanträngdes på detta område av Ghiberti*;
denne utförde sina mästerverk i bronsreliefer
på två portar till baptisteriet, där Andrea
Pisano tidigare utsmyckat en tredje portal.
Samtidens störste bildhuggare blev Donatello*,
verksam i marmor, brons och lera samt även med
trä till material. En förfinad lergodsteknik med
glasyr infördes av Luca della Robbia*, vars
efterkommande och lärjungar bildade en länge
florerande skola. I bronstekniken framträdde
guldsmeder som A. del Pollaiuolo och Verrocchio*,
båda ävenledes målare. I marmorteknik framstodo
Benedetto da Majano, Mina da Fiesole m.fl. Från
dessa förutsättningar utgick Michelangelo,
1500-talets störste bildhuggare. Efter hans tid fortfor
skulpturen att blomstra 1 F. (genom B. Cellini
m.fl.), men ledningen hade nu tagits av Rom.
Redan under 1300-talet framstod det florentinska
måleriet som det förnämsta; Giotto är här
centralpersonen, efterföljd under årh:s senare del av
bl.a. Orcagna. Medeltidsstilen med sin ytmässiga
— 994 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
