Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Flygning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLYGNING
Looping, roll, spin och immelmannsväng.
ver. Svårare manövrer, som avsevärt belasta
flygplanet, hänföras till kategorierna
avancerad f. och konstflygning, vars förste
utövare var fransmannen A. Pégoud (1913). Som
normalt förekommande manövrer räknas: start
och landning, h.- och v.-sväng, som vid lutning
i området 45—900 kallas vertikalsväng, looping,
spin och vingglidning (se fig.). Speciella
manövrer, ingående i avancerad f. och konstflygning,
äro: halvroll och roll, immelmannsväng,
ryggflygning, störtflygning med upprätning,
framlänges looping, roll uppåt, ryggspin, ryggläges
looping samt följ, kombinationer: halv looping
uppåt med vändning på toppen genom halvroll,
halv looping framåt med rättvändning genom
halvroll, halvroll med åtföljande halv ryggläges
looping uppåt (vertikalt S uppåt) samt looping
vid nedgående gren följd av ryggläges looping
(vertikalt S nedåt). Belastningarna äro: vid
vertikalsväng 3,5-faldig, vid looping 3-faldig, vid
rygg-looping 3,5-faldig, vid spin 2,5-faldig och vid roll
3,5—4-faldig den vid normal f. rakt framåt
uppträdande belastningen på flygplanet. Vid
upprätning ur störtflygning kan 15—20-faldig belastning
uppträda. Då flygplan konstrueras för maximalt
12-faldig belastning (brottlastfaktor = 12), måste
upprätning från störtflygning ske relativt mjukt.
Vid start och landning, då höjdrodret är
huvudroder och sido-, resp, skevrodren användas
för kurshållning och tvärstabilisering, böra
manövrerna ske i den s.k. i:a regimen, d.v.s. med
vingens anfallsvinkel under viss gräns, den s.k.
regimgränsen (vanl. av storleksordningen 8°).
Vid anfallsvinklar under regimgränsen fordras
mindre effekt för horisontal f. med ökning av
anfallsvinkeln, men över regimgränsen, i 2:a
regimen, erfordras ökad effekt med större
anfallsvinkel. Vid f. i andra regimen bli vingarna lätt
överstegrade, d.v.s. den vinkel (12—150)
över-skrides, vid vilken vingarnas lyftkraftsmaximum
förefinnes. Start och landning i andra regimen
innebära alltid risk, liksom start och landning i
medvind, då föraren genom markobservationer
felbedömer sin verkliga fart (= den i förh. till
lufthavet). Vid alla manövrer utom looping delta
samtliga roder mer el. mindre kraftigt till
rörelsens utförande. Höger- och vänstersväng
ansättas med sidorodren samt stöttas med
skev-och höjdroder. Vertikalsväng ansättes
genom skev- och höjdroder, varefter svängradien
regleras med höjdrodret och höjden med sidorodret.
Looping, som är en ögla i vertikalplanet,
utföres genom spakens förande bakåt, d.v.s.
höjdroderutslag uppåt. Spin är en i pendlande
form utförd rotation av flygplanet i stort sett
kring dess längdaxel under lodrät rörelse nedåt.
Spiningången sker från fartförlust i överstegrat
läge genom kraftigt sidoroderutslag å endera
sidan. Sidoroderutslagsriktningen avgör
rotations-riktningen (h.- el. v.-spin). Företages
”motskev-ning” för att häva rörelsen, ökas
rotationshastigheten, som däremot minskas något genom
”med-skevning”. Masskrafterna kunna tendera att sänka
stjärten, så att den intar horisontallägen,
varigenom spin övergår i flatspin. Vid normal spin
är stjärten riktad c:a 6o° uppåt. Spin häves
genom successiv neutralställning av höjd- och
sidoroder el. ibland genom att ge motsatt
sidoroderutslag enbart, varvid dock med övriga roder
får passas, så att ej spin med motsatt
rotations-riktning uppkommer. Spin saknar militär
betydelse men övas, för att flygaren skall kunna ta
sig ur ofrivillig spin. Vid ryggspin sker
ingången från ryggläge med framförd spak
(nedfällt höjdroder). Vid vanlig spin är flygkroppens
översida, vid ryggspin dess undersida riktad
inåt mot rotationsaxeln. Vid ryggspin kommer
därför centrifugalkraften att vilja pressa föraren
ut från stolen. Vingglidning består av
flygplanets glidning nedåt i sidled under mer el.
mindre skarp sidolutning. Rörelsen användes vid
landningar för att snabbt förlora höjd (spec. vid
små flygfält). En serie vingglidningar i
omedelbar följd åt höger och vänster med frånslagen
motor och under fartförlust kallas ”fallande
lövet”. Roll är en hastig vridning av
flygplanet kring dess längdaxel under
horisontalflygning el. stigning (roll uppåt). Vid halvroll
vrider sig flygplanet endast ett halvt varv (t.ex.
från normalt flygläge till ryggläge). Rörelsen
utföres med skevrodren och stöttas med
sidorodren. Immelmannsväng består av en
under en loopingöglas första del utförd halvroll,
så att flygplanet på toppen av öglan befinner
sig i rättvänt flygläge men med motsatt
färdriktning i förh. till den ursprungliga. Vid
ryggflygning är vingarnas undersida vänd uppåt
och föraren har huvudet riktat nedåt. Om f. i
dyl. läge skall kunna utföras med pådragen
motor, måste denna vara utrustad med ”ryggför-
— 1067 —
— 1068 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
