Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fog, Mogens - Fogazzaro, Antonio - Fogbank - Fogde - Fogdö (Södermanland) - Fogdö (Bohuslän) - Fogdö kloster - Fogdön - Fogelberg, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOGAZZARO
tande blev mycket stort, och icke ens en
tids fångenskap hos tyskarna kunde bryta det.
Vid ockupationens slut stod F. praktiskt taget som
motståndsrörelsens främste talesman och blev
minister för särskilda angelägenheter i Buhls
koalitionsregering 5/s 1945. S.å. invaldes han i
Folke-tinget som representant för kommunisterna, främst
på ett ytterligtgående radikalt ekonomiskt och
socialt program, och har därefter tagit livlig del i
debatten om sociala och politiska problem. F. är
sedan 1945 medl. av Frihetsrörelsens samråd, från
1946 av styrelsen för Frihedsfonden. J.D.
Fogazzaro [fågatsa’rå], Antonio, italiensk
författare (1842—1911). Att Italiens politiska
uppryckning, efter 1870, skulle följas också av en
”religiös förnyelse”, var F:s livsdröm, för vilken han
kämpade i sina romaner (de flesta övers, till
svenska): ”Malombra” (1881), ”Daniele Cortis” (1885),
”11 mistero del poeta” (1887), ”Piccolo mondo
an-tico” (1895), ”Piccolo mondo moderno” (1901), ”11
santo” (1906), ”Leila” (1911), dock så, att han
förenade ortodoxi och modernism på ett sätt, som kom
de religiösa myndigheterna att uppföra ”11 santo”
på ”index”. F. var en stor artist, en ypperlig
berättare och en skarpögd psykolog, en med
humor rikt utrustad realist och en känslig poet.
— Litt.: T. Gallarati-Scotti, ”La vita di A. F.”
(2 ed. 1934). G.Bgh.
Fogbank, sällan använd benämning på en lång
snickarhyvel, rubank el. planhyvel, som
användes för planhyvling av brädkanter, som skola
fogas samman.
Fogde (yngre fsv. fogdhe, jämte fsv. foghate,
från mlty. voget = ty. Vogt, av mlat. voca’tus, av
advoca’tus, förespråkare, biträde, se Advokat), sedan
1290-talet i Sverige använd, från Tyskland införd
beteckning för åtskilliga ämbetsmän hos konungen
el. enskilda godsägare, tidigast för konungens
representant i städerna. F. förestod styrelsen på
orten, ”länet” (fögderiet), och handhade främst
uppbörden, i städerna även rättskipningen. Allmogen
kom lätt i delo med f., så t.ex. med Jösse Eriksson
under Engelbrekts tid. Mot slutet av 1400-talet
fingo de större, adliga länsinnehavarna titeln
hö-vitsmän, medan f. bibehölls för innehavarna av de
små länen, främst dem med redovisningsskyldighet
(”på räkning”), och f. blev helt en
skatteuppbörds-man av ofrälse el. lågadlig börd, snäst av Gustav
Vasa och själv ofta en bondeplågare. Från o. 1500
miste f. sin dömande verksamhet i städerna och var
ej längre Kronans representant där. Fogdeväsendet
omorganiserades slutl. 1634. Namnet f. ingick
sedan i en rad ämbetsmannatitlar: slotts-, härads-,
stads-, krono-, bergsfogde el. privata
tjänstebeteck-ningar: biskops-, gårds-, ladufogde, i Danmark
även Birke-, Ride-, Skov- och Sognefoged. 1918
efterträddes svensk kronofogde som åklagare av
landsfogde. — Litt.: T. Nothin, ”Städernas
särskilda skyldigheter och rättigheter i förhållande
till staten” (1922); J. A. Almquist, ”Den civila
lokalförvaltningen i Sverige 1523—1630” (4 bd, 1917
—22); A. Waas, ”Vogtei und Bede in der deutschen
Kaiserzeit” (1919—23). K.
Fogdö, socken i Åkers hd i Södermanland och
församling i Fogdö och Helgarö pastorat i
Dom-prosteriet av Strängnäs stift, omfattar n.ö. och
mell. delen av Fogdön* samt n.v. hörnet av Toster-
ön; 51,42 km2, därav 51,35 land; 760 inv. (1948; 15
inv. pr km2). På Fogdön omväxlar odlad slätt
med bergknallar och skogsområden, medan
Tos-terö-delen är mera skogrik. Åkern utgör 44 %
av landarealen, skogsmarken 34 °/o. Egendomar:
Hässelbyholm*, Bergshammar* och Kungsberg
(Statens), den sistn. bildad vid reduktionen 1527
av Vårfruberga* kloster, varav grundmurarna
återstå. Socknen har varit utsatt för betydande
folkminskning: 1856 var inv.-antalet 1,400, 1923
1,245. Fornlämningar äro mycket talrika, särsk. i
form av järnåldersgravfält med högar, rösen,
sten-sättningar och resta stenar. Två runstenar finnas
samt två borglämningar. Kyrkan var till 1287 även
klosterkyrka, som senare om- och tillbyggts. Den
har stjärnvalv med kalkmålningar från 1400-talets
förra hälft. Gravkor för släkten Sack. — Socknen
har lånat namn från den numera landfasta ön
Fogdön, som 1252 skrevs Fothø, 1278 fodhø.
Namnet, vars första led är besläktat med subst. föda,
anger platsen som bördig, kanske snarast med god
tillgång på frodig betesmark (se E. Lidén i ”Namn
och bygd”, 1931, sid. 88 ff.). P.;Er.
Fogdö, fiskläge i Öckerö* sn i Bohuslän.
Fogdö kloster, se Vårfruberga.
Fogdön, halvö i Södermanland, n.v. om
Strängnäs, begränsad i n.v. av Granfjärden, i n.ö. av
Norrfjärden, i s.v. av Söderfjärden och dess
förbindelseled med Mälaren, Björsundet; c:a 100 km2.
F. har tidigare varit en ö, skild från fastlandet
genom det nu nästan helt försvunna Eldsundet, som
ända in på 1700-talet var farbart för mindre båtar.
Den allmänna landhöjningen och igenväxning ha
åstadkommit landförbindelsen.
Fogelberg, Bengt Erland, bildhuggare (1786
—1854), var son till en gälbgjutare i Göteborg och
utbildade sig för detta yrke, först hos fadern samt
från 1804 hos prof. Rung i Stockholm. Nämnda år
inskrevs han som elev vid Konstakad. och hade
redan erhållit sin första belöning (1805), innan han
följ, år nådde gesällvärdighet inom yrket. Snart
övergick han helt till konsten och erövrade första
medaljen vid akad. 3 år i rad samt valdes till
agré 1812, led. först 1832. F. ansågs jämte
Sandberg och John v.
Breda vara ledare för en
oppositionell riktning
mot den officiellt
härskande, en parallell till
de romantiska och
götiska strömningarna
inom litteraturen.
Oppositionen inskränkte
sig huvudsaki. till
intresse för götiska
ämnen, medan formen
alltjämt blev den
vedertagna klassicistiska. På
Götiska förbundets
utställning 1818 deltog F.
bl.a. med skisser till de tre nordiska huvudgudarna,
Oden, Tor och Frej. — Först 1820 fick F. anträda
sin utlandsresa, som kom att sträcka sig ända till
konstnärens död. Efter någon tids vistelse i Paris,
där F. tecknade för Guérin och modellerade för
Bosio samt på École des beaux arts, anlände F.
1821 till Rom, som skulle bli hans högkvarter un-
— 1127 •—
— 1128 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
