Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkdans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKDANS
i viss utsträckning från de högre samhällslagrens
dans, dräkt och musik, och anorna sträcka sig
ej längre tillbaka i tiden, än att man stundom
lyckats bestämma tidpunkten för deras tillkomst.
De allra äldsta av vissa f. kunna spåras tillbaka
till den senare medeltiden, de flesta däremot äro
av långt yngre datum. Nästan varje mera
betydande epoks danser äro väl representerade bland f.
De gamla svenska turdanserna ge i sin växlande
gestaltning uttryck för allmogens lynne och
särdrag. Trots att dessa dansers ursprung kan
härledas från äldre salongsdanser och att flera av
våra vackraste f. äro komponerade av koreografiskt
erfarna personer, har dock allmogen omformat
och satt sin prägel på dem, skiftande för olika
bygder. Särsk. gäller detta den i början av
1800-talet lanserade ,kadriljen, som hastigt blev
omtyckt, främst i s. Sverige och i all synnerhet
i Skåne, där flera härader ha var sin, t.ex. Oxie,
Torna, Bara, Rönnebergs och Luggude.
Kadril-jerna äro väl i stort sett täml. likartade i sin
uppbyggnad men ge i figuréer och komplimanger
uttryck för sin hemtrakts särdrag. En typisk
ka-drilj från Kullabygden i Skåne är s k 0 k a r, vars
musik har ej mindre än 11 repriser med 92 takter.
Vid jämförelse mellan landskapen kan man finna
påtagliga karaktärsolikheter i f., vilka göra sig
gällande redan betr, grannarna Skåne och Halland.
Till skillnad från de ofta burleska skånska
ka-driljerna finner man sålunda hos de halländska
(t.ex. ”kadrilj från övraby”) i såväl musik som
dans något förfinat och sirligt, som visar hän på
ett ursprung från salongen.
Jämförd med andra länders är den svenska f.
mera omväxlande i såväl musik som turer och
rörelser. Ofta ger dess utformning en bild av
vardagens arbete, t.ex. väva vadmal, som nu
dansas som f. icke blott i Sverige utan även i
Finland, Holland och Tyskland (med variationer);
en svensk variant är den uppländska ränningen.
Daldans, i sin nuv. utformning sammansatt av
flera smådanser, utgör med sina 13 turer en figuré
mellan dam och kavaljer. I östgötapolska,
även kallad bondkadrilj, finner man det äldsta
polskasteget, i Sverige kallat ”östgötasteget”, känt
redan på 1820—30-talen, då man dansade
släng-polska, runddansernas föregångare. — Bland
svenska f. finner man även sådana, som kräva stor
gymnastisk skicklighet vid utförandet, t.ex. j ö
s-sehäradspolska från Värmland, varest även
upptecknats den typiska gillesdansen skarva,
som likaledes kräver stor vighet och ett utvecklat
balanssinne. Dansen utföres på skarven mellan
två golvtiljor av två kavaljerer, vilka i h. hand
ha ett bräddfullt glas, som trots dansens
omväxlande rörelser vid i:a turens slut skall ha
innehållet kvar. Även h a 1 1 i n g e n med sina
ekvilibristiska rörelser är typiskt värmländsk. I
Kullabygden har upptecknats en s j u s p r i n g,
som kräver betydande spänst av sina utövare. I
denna dans deltaga endast kavaljerer; i den
flamländska varianten Sevensprong deltaga även
damerna. Danmark och Tyskland ha variationer
liknande den skånska dansen. Den över hela
Sverige kända oxdansen illustrerar bråk mellan
trätande män. En lugn skånsk gillesdans är s k
o-bodansen, som förr gärna utfördes av de
äldre, när höstagillet nått sin höjdpunkt. Skånsk
är även kopparslagaren, som emellertid
kräver yngre krafter, åtm. i 2:a turen. I vissa f.
ligger ett tävlingsmoment, ss. i dansa på strå
från Jösse hd. Mindre kända men intressanta äro
de skånska skinkompass och Gubben
Noak. Bland solodanser, där det mimiska inslaget
dominerar, kunna nämnas de välkända v i n
g-åkersdans och träskodans. En bruddans
ha vi i huppleken från Floda i Dalarne, en
vacker och egenartad dans till såväl musik som
utförande, där lugna, harmoniska rörelser stundom
bytas mot en livlig polska. Den visserligen för
scenen komponerade men av genuina f.-element
uppbyggda skrälåten anses med rätta som en av
Sveriges förnämsta f. I ett antal större och mindre
svenska f. återkomma figuréer och komplimanger,
där man med miner och gester i harmoni med
musiken söker väcka intresse hos moatjén (t.ex.
fjällnäspolska).
Ofta kan man i Sveriges grannländer, särsk. i
Danmark och Finland, få se f., som i musik och
turer igenkännas som svenska, ehuru omformade
i den nya miljön. Som man kan vänta, ha främst
kusttrakterna varit mottagliga för nya impulser.
Det s.k. engelska steget, byggt på sjömannens
benrörelser vid äntring, kan man sålunda nu återfinna
i danser längs kusterna från Belgien till Bohuslän
(den nyligen upptecknade tre par engelska).
Kring Höganäs finnas samma steg i Gubben Noak,
i Simrishamns-traktens s e x t u r och i flera f. i
Finlands svenskbygder. Fria valen, en
efter-dans till kadriljerna, kan på liknande sätt följas
till Finland.
Svensk f. är förutom en god nöjesform ett stycke
kultur, värt att vårda. Främst sker detta genom
sammanslutningarna Philochoros, Svenska
folkdansens vänner och riksorganisationen Svenska
ungdomsringen för bygdekultur.
Tyskland har en mångfald skiftande f., men
förhärskande är valsen med otaliga varianter (L ä n
d-1 e r, Schuhplattler, Aufundab m.fl.). I
Italien dansas än i dag den möjl. från antiken
härstammande s a 11 a r e 11 o samt renässansens
f o r 1 a n a och tar an t ella. Gamla äro även
de spanska f. bolero, seguidilla och f a
n-dango; yngre däremot de berömda
cachu-c h a, jota och zapateado. Hos de
slaviska folken spelar f. en stor roll. Tjeckerna
kunna räkna över ett hundratal äldre och nyare
f., polackernas masurkor och polonäser,
ryssarnas t rep ak och gopak och magyarernas
c s ä r d å s ha så gott som blivit allmän europeisk
egendom. De romanska och slaviska folkens f.
ha på gr. av temperamentsmättad rytmik,
lidelsefull melodi och artistisk utformning varit särsk.
lämpade för scenen. — Jfr Danslekar,
Folkvise-danser, Folkvisor och art. om särskilda f. — Litt.:
M. A. Stenström, ”Dansen” (1918); Gertrud Meyer,
”Volkstänze” (9 Aufl. 1934); ”Legestuen”, utg. av
Föreningen til Folkedansens Fremme i
Köpenhamn (1934); ”Finlands svenska folkdiktning: 6,
Folkdans. B. Dansbeskrivningar”, utg. av Y.
Heikel (i ”Skrifter, utg. av Svenska
litteratursällskapet i Finland”, 268, 1938); M. Rehnberg,
”F. i Sverige” (i ”Nordiska museets och
Skansens bilderböcker”, 10, 1943); ”Samkväms- och
— 1163 —
— 1164 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
