Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkdans - Folkdemokrater - Folkdiktning - Folkdomstol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKDOMSTOL
gillesdanser” (1941) samt ”Svenska f. och
sällskapsdanser” (2 uppl. 1944), båda under red. av
G. Karlson utg. av Svenska ungdomsringen för
bygdekultur. [V.FUTh.Bn.
Folkdemokrater, allmän benämning på
anhängarna av de efter 2:a världskriget i öst- och
Sydösteuropa upprättade vänsterregimerna; i
Finland spec. medl. av det vänsterblock, som 1945
bildades av fronderande radikala socialdemokrater
tills, med kommunisterna. — I de länder, där
Röda armén framträngde 1944—45 vid Tysklands
sammanbrott, skedde under dominerande
sovjetryskt inflytande successivt en politisk, ekonomisk
och social omvälvning enl. ett i stort sett
enhetligt schema. Till en början bildades
provisoriska koalitionsregeringar på grundval av ett
flerpartisystem, i vilket bönderna,
industriarbetarna och medelklassen deltogo. Högerpartierna
betraktades utan åtskillnad som organ för
storgodsägare och ”monopolkapitalister” och blevo
utestängda från politiskt inflytande. I de
gentemot Sovjetunionen enl. Moskvas krav
vänskapligt sinnade regeringarna blevo
kommunistpartierna, trots flerstädes ganska ringa numerär,
starkt företrädda, dels på gr. av den nya
östorienteringen, dels också därför att
kommunisterna efter Tysklands angrepp mot Sovjetunionen
1941 hade gjort en betydande insats i
motståndsrörelsen mot nazisterna. I regel togo
kommunisterna i början icke formellt ledningen, men de
strävade att genast besätta sådana nyckelposter
som inrikesministerierna (med kontroll över
polisväsendet), försvarsdepartementen och ledningen
för den statliga propagandan. Efter hand
övertogo kommunisterna allt större del av makten.
Det organiserade politiska motståndet mot denna
utveckling bjöds huvudsaki. av de i dessa
agrarländer betydande bondepartierna, vilka emellertid
undan för undan splittrades och försvagades.
Genom åsiktsförtryck och våld lamslogs den
öppna oppositionen. Dessa förhållanden
påverkade i stor utsträckning resultaten av de allmänna
valen, även där röstningens yttre former täml.
korrekt iakttogos (på vissa håll rubbades det
normala parlamentariska förfarandet också genom
preliminär mandatfördelning och partigrupperingar
med gemensamma kandidatlistor). Västmakterna
försökte ihärdigt men verkningslöst motarbeta
denna utveckling genom diplomatiska
protestaktioner. De åberopade därvid flera
överenskommelser med Sovjetunionen från krigsåren.
Sålunda hade Churchill, Roosevelt och Stalin vid
Jaltakonferensen 1945 samfällt deklarerat sin
avsikt att i de från axelmakterna befriade länderna
främja ”provisoriska regeringsorgan, som på bred
bas företräda alla demokratiska element bland
befolkningen och som äro förpliktade att snarast
möjligt genom fria val upprätta regeringar i
överensstämmelse med folkviljan”. Dessa
åtaganden tolkades emellertid mycket olika i ”öst” och
”väst”. Västdemokratierna fordrade, att
oppositionen skulle få berättigat inflytande.
Sovjetunionen understödde och pådrev däremot
konsoliderandet av folkdemokratiska regimer, inom
vilka kommunisternas makt steg för steg
befästes. ”Tidtabellen” för denna procedur varierade
i viss grad som följd av olika lokala
förhållan
den, t.ex. bevarandet av den rumänska monarkien
ända till årsskiftet 1947—48, ungerska
småbru-karpartiets utomordentligt starka ställning på gr.
av 1945 års val, den i Tjeckoslovakien
återupprättade parlamentariska demokratiens relativt
stora hållfasthet o.s.v. Folkdemokratien utvecklades
dock planmässigt, varvid ledande kommunister,
som hade utbildats i Sovjetunionen och varit
verksamma i Komintern, spelade framträdande
roller, t.ex. Dimitrov i Bulgarien, Rakosi i
Ungern och Ana Pauker i Rumänien. Som viktiga
led i omvälvningen bildade f.
socialistisk-kommu-nistiska enhetspartier (även i den ryska
ockupationszonen i Tyskland) och s.k. nationella fronter,
bestående av kommunisterna jämte rester av andra
partier, som hade likriktats genom upprepade
utrensningar. I det nya systemet rådde emellertid
jäsning under ytan och uppstodo även nya inre
spänningar, vilka sommaren 1948 fingo tillspetsat
och symtomatiskt uttryck genom den jugoslaviske
diktatorn Titos öppna trots mot Kominform och
Moskva. — De finska f. erhöllo vid 1945 års val
inalles 49 riksdagsmandat och ingingo
regerings-koalition, det s.k. rödgröna blocket, med de var för
sig jämnstarka socialdemokraterna och agrarerna.
Under de närmast följande åren ökades deras
politiska inflytande vid varje regeringsombildning,
men bl.a. på gr. av deras försök att ytterligare
tränga fram genom utomparlamentariska medel
rönte de vid 1948 års val ett kraftigt bakslag och
förlorade c:a V4 av mandaten. Jfr Finland, sp.
648. S.Br.
Folkdiktning. Inom allmogens tradition intager
diktningen ett stort rum och är av en synnerligen
mångskiftande art. Bland berättande f. på prosa
äro främst att nämna folksägen* och
folksaga*. Ä 11 s a g a* och hjältesaga* ha i
regel en mera litterär karaktär men kunna även
träffas som folklig tradition i släkt med
folksägnen. I bunden form uppstår f. redan på mycket
primitivt stadium i anslutning till rytmiska
rörelser vid dans och lekar, vid rodd o.a. taktfasta
arbeten o.s.v. Så träffas hos alla folk dans-, 1 e
k-och arbetssånger* med oftast torftigt
innehåll men med starkt utpräglad rytm (jfr Danslekar
och Folkdans). Rytmisk form, ofta förenad med
assonans, allitteration el. slutrim, användes både som
prydnad och till stöd för minnet i ordspråk*
och ordstäv* och i de formellt närstående
1 a g-, k a 1 e n d e r- och v ä d e r 1 eks r e glerna,
gåtor och ramsor (se dessa ord). De
egentliga folkvisorna* kunna dels vara ett kort
lyriskt stäv av rent folklig härkomst, dels en
längre visa av berättande art, ss. den medeltida
balladen, el. innehålla rent lyriska utgjutelser.
Dessa längre visor stå vanl. på ett mera litterärt
plan men leva bland folket och måste därför
föras till f. v.Sw.
Folkdomstol, domstol, i vilken det församlade
folket självt utövar den dömande verksamheten,
icke genom av staten tillsatta ämbetsmän,
fackdomare. F. voro t.ex. tingen i Sverige och andra
germanska länder under medeltiden samt den
äldsta folkförsamlingen i forntidens Rom. — Namnet
f. har i vår tid återupptagits för de e.o. (politiska)
domstolar, som av Hitler-regimen under
nazistväldet upprättades i Tyskland och dess lydstater
— 1165 —
— 1166 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
