Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkdräkter (allmogedräkter, nationaldräkt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKDRÄKTER
dräkter voro de skånska och blekingska rynke- el.
höstesärkarna, som även hade uppsvenska
motsvarigheter (t.ex. i Solleröns f.). De stora vita
huck-lena ersattes till vardags med en enkel mörk duk;
sidenliv, finare förkläde o.s.v. med enklare
hemvävd vara. — Bruddräkten var ofta en verklig
modedräkt, som med tiden likvisst blev omodern.
Den tillhörde ibland kyrkan el. församlingen. Höga
damer kunde skänka sin egen bruddräkt och
brudskrud till kyrkan. Brudsmyckena tillhörde också
ofta kyrkan el. lånades samman från olika håll,
för att bruden skulle uppnå rikaste möjliga
utseende. Vissa skikt av lantbefolkningen utanför
den egentliga bondeklassen, t.ex. herrgårdstjänare,
yrkesfolk, ss. mjölnare, vidare soldathustrur m.fl.
buro icke i regel ortens f. utan voro mera
stads-aktigt klädda.
Om man ser dräkthistoriskt på beståndet av
svenska f., finner man ytterst få rent primitiva
drag. Till dem hör den mycket enkla skärningen
på vissa kvinnodräkters vita överdelar (främst
Gagnefs). Den helsydda mansrocken, kolten,
liksom de långbyxor, vilka ännu sent förekommit i
Vingåker och framför allt i Dalarne, äro forntida.
Kanske gäller detta även (enl. S. Svensson)
kvinnornas s.k. livkjol med ett mycket kort livstycke
med smala axelstycken el. axelband. Många
tekniska förfaranden vid tillverkningen äro urgamla
(brickband, sprängning m.m.). Av säkerligen
medeltida ursprung äro en del huvudbonader, som
under olika namn brukats på många orter och
kanske en gång av hela landets allmoge: hos män
den kalottformade, av kilar sydda mössan, den
skinngarnerade el. skinnfodrade karpusen med sina
slag samt toppluvan, hos kvinnor huvuddukar och
diverse huvor av enkel form. Bruket att bära
handkläde är medeltida, likaså de löst hängande
väskorna, matbesticket, nålhusen m.m. Lika gamla
anor ha knästrumpebanden, bältena med sina
bucklor el. påsydda plåtar, vissa smycken, de breda
lädergördlarna hos männen, Vingåkers
ryssläders-bälten, en del livstyckeformer för män, med
knäppningen i sidan (Unnaryd). 1400-talets dammod
torde vara förebilden för vingåkers- och
österåkers-kvinnornas dräkt med det korta livet med vidsydd
kjol (se färgpl.; likheten kan dock vara ytlig, jfr
ovan om livkjolen). Senmedeltidens och främst
renässansens högreståndsdräkter, sådana de buros
i Tyskland och Nederländerna och väl även i
Sverige, ha bidragit med de smala förklädena — de
bredare kommo på 1700-talet —, den ytterst
vanliga och ännu i Dalarne brukade goffrerade
kjolen, den vanl. svarta, långa, rynkade el.
rund-skurna axelkragen (Vingåker, Unnaryd), den
tvärrandiga kjolen, orsa- och moradräktens lösa
halskrage av egendomlig form, de vid bältet
hängande handskarna, de snörda livstyckena,
mans-skjortans form med hög rynkad krage (bruket att
fästmön sydde brudgumsskjortan var medeltida),
många av de mest utpräglade kvinnliga
huvudbonaderna, ss. de skånska klutarna, som hade
besläktade former i Småland och Blekinge men
utvecklades självständigt i olika former under rätt
sen tid, vidare t.ex. Vingåkers och österåkers
dubbla huvudbonad med en hög lindad valk,
omknuten av genomskinligt vitt tyg, med enklare
paralleller i andra landskap. Renässansen anses
också ha i svenska f. infört (genom hovfolkets
kläder) den starka färgskalan med särskild förkärlek
för rött och grönt. De vida mansbyxor, som
bevarats el. blott omnämnts från flera trakter
(Unnaryd, Ingelstad, märk namnet ”pludderböjser”),
äro från senrenässansen. Ingelstads mansrock (se
färgpl.) är en lätt igenkännlig 1600-talsmodell,
trol. liksom byxorna influerad av soldatdräkten,
annars bära f. ej många tidiga 1600-tals-drag. —
Den karolinska tiden och rokokon införde många
nyheter; i mansdräkten bortlades nästan överallt
de vida knäbyxorna, och de snäva kommo i stället
(jfr färgpl.), västen ändrade småningom form och
fick skört, bakstycket började göras av enklare tyg.
Både rock och väst hade i äldre tid hakar och
hyskor, men nu kommo i stället knappar. Hatten
kom i bruk redan på 1600-talet i st.f. el. vid sidan
av äldre mössformer. Vita el. kulörta, knutna
halsdukar började begagnas. Svenska dräkten* har
avsatt spår i de skånska manströjorna. I
kvinnodräkten uppträda de skörtförsedda livstyckena och
koftliven av borgerlig 1700-talsform, vidare de på
längden randade kjolarna. Kjolen syddes nu
alltmer sällan efter medeltida bruk fast vid livet.
Bindmössans* allt starkare utbredning samt vissa
hattformer tillhöra även tiden. Ett starkt
tilltagande bruk av axelschaletter i siden och kattun
kan konstateras under årtiondena o. 1800. Man
kan nu iakttaga en nästan över lag inträffande
förskjutning i färgskalan och typen på f., i det
att mera brokighet och blommighet börjat
brukas även i förkläden, mössor, livstycken etc. —
Empiren, som så helt revolutionerade modedräkten,
satte även starka spår i f., framför allt i
mansdräkten. Den korta jackan kom i bruk. Både denna
och det tilltagande bruket av påsydda revärer,
klädesbesättningar, knapprader och stickningar få
anses som inflytanden från soldatuniformerna.
I enstaka bygder inkom även fracken i f.,
likaså långbyxorna och cylindern (jfr färgpl.). I
kvinnodräkten märks empiren mera i detaljer än
i snitt. 1800-talets tillskott var — utom det rent
negativa, att f. alltmera bortlades —, att som verklig
f. införa hel klänning av ett snart som f.
standardiserat och länge behållet 1830-tals snitt med
gigotärm (Uppland, delar av Skåne m.fl.). Här
och där tillkommo stickade koftor, vilka på ett
naturligt sätt upptogos i så urgamla f. som vissa
skånska och dalska. Ännu vid 1800-talets slut
förändrades somliga daladräkter, ehuru helt i
traditionell anda, med rika broderier, smak för
brokighet, utan direkta modeinfluenser.
Materialet i f. har varit mycket växlande med
en långsam, ehuru ej överallt likformig
förskjutning från hemberedda skinn och tyger till
köpvaror. I hemmen tillverkades länge det mesta
av vardagsdräkten, medan festdräkten tidigare
rönte behov av köpta tyger: kamlott, kalmink,
yllesatin, sammet och plysch, siden och kattun till
livstycken, siden och finare bomull till förkläden
och schaletter, kattun och siden till mössor,
siden-och sammetsband till allahanda prydnader,
besättningar och kantningar, småningom även fint
köp-lärft, sockerduk och bomull till de vita överdelarna.
Även kjolarna gjordes här och där av köptyg.
I mansdräkten bereddes skinnet till byxorna i
vissa trakter ännu på 1890-talet i hemmen;
hem
— 1169 —
— 1170 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
