Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fonograf - Fonografi - Fonogram - Fonola - Fonolit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FONOLIT
förbättring av ljudets kvalitet. Edison nödgades
i själva verket att under många år betala royalty
för att vid inspelning av sina vaxcylindrar få
använda den av Tainter modifierade ”edisonskriften”.
Samme Tainter patenterade 1886 metoden att
medelst en av talströmmen genomfluten elektromagnet
åstadkomma förändringar i
magnetiseringstillstån-det hos en roterande stålplatta och var sålunda
föregångare på det område, som representeras av
våra dagars stålbandsapparater. En annan
uppfinnare, som verkade under samma tid som Edison
och Tainter, var tysk-amerikanen E. Berliner. I
ett patent av 1887 till Berliner användes f.ö. ordet
grammophone f.f.g. Berliners väsentliga insats synes
ha bestått i att för praktiskt bruk omforma de
många idéer, som tidigare angivits av Scott. Bland
övriga tidiga uppfinnare på området för f. må
nämnas de svenska bröderna Berglund, som 1897
patenterade metoden att registrera en efter
ljudvibrationerna modulerad ljusstråle på film
(närmast med avsikt att åstadkomma ljudfilm), och
dansken V. Poulsen, vars patent av 1900 anger
metoden att magnetiskt inspela ljudet på en
ståltråd. — Fram till o. 1924 begagnades enbart
mekaniska anordningar för såväl in- som
uppspelning av grammofonskivor. Vid inspelningen
utnyttjades en jättelik tratt, avslutad med ett
membran och ett graverstift. För att detta senare
skulle få tillräckligt stora rörelser, nödgades man
hålla dämpningen nere vid så låga värden, att både
höga och låga toner försvunno.
Frekvensomfånget utgjorde i regel 100—700 p/s. Artister och ev.
orkester fingo tränga sig så nära trattöppningen,
som möjligt. Man kan lätt skilja en mekanisk
inspelning från de moderna elektriska just genom
det snäva tonomfånget, vilket vid tal yttrar sig
bl.a. så, att s- och f-ljud bli i det närmaste
ohörbara. Vid elektrisk in- och avspelning,
som grundar sig på erfarenheter från radio- och
förstärkartekniken, är det teoretiskt möjligt att
perfekt samregistrera alla förekommande
Ijudfre-kvehser. I praktiken sättes likväl en undre gräns
vid c:a 30 p/s med hänsyn till
kvalitetsegenskaperna hos uppspelningsapparaterna och en övre
vid c:a 6,000 p/s, betingad av att
uppspelnings-nålen ej kan göras alltför spetsig (då den snabbt
skulle förstöra skivan), varför den ej kan följa
alltför täta vindlingar hos ljudspåret. Vid moderna
inspelningar tar man sikte på att de flesta upp-
spelningsapparater numera äro av elektrisk typ
(radiogrammofoner o.s.v.). För den skull
”komprimerar” man vid inspelningen det lägsta
tonregistret, d.v.s. återger de låga frekvenserna med
reducerad amplitud, i ändamål att undvika
”urspå-ringar”, varvid i stället mellanregistret kan
moduleras kraftigt, så att effekten av nålraspet blir
minimal, relativt sett. De elektriska
uppspelningsapparaterna innehålla näml, i regel anordningar,
varigenom bastonerna kunna förstärkas kraftigare
än övriga register, varigenom effekten av den
nämnda kompressionen elimineras. — Det
elektriska inspelningsförfarandet ger också en möjlighet
att friska upp äldre, värdefulla mekaniska
inspelningar (av t.ex. Caruso), varvid regeln är, att nytt
orkesterackompanjemang tillsättes. Metoden består
i att originalskivan spelas upp inför en dirigent,
som låter sin orkester följa sången. Det nya ljudet
blandas med det gamla via kontrollbordets ”mixer”
och föres härifrån till inspelningsapparaten. Någon
generell metod att borttaga partier av det gamla
ljudet, nålrasp o.s.v. existerar dock ej.
Standardhastigheten hos grammofonskivor är 78 varv/min.
En framför allt i Amerika vanlig extrastandard
är 33 1/j varv/min, tillkommen vid mitten av
1920-talet i samband med de första visningarna av
Ijud-film med synkroniserade grammofonskivor.
Litt.: G. Westerlund, ”Talmaskinens uppfinnare”
(i ”Dædalus”, 1942). A.Lg.
Fonografi’, ljudskrift (se Fonetiska bokstäver).
— F. är även namn på ett av Isaac Pitman
uppfunnet stenografiskt system, anslutande sig till
uttalet, ej till ortografien.
Fonogram’ (till grek, fone’, röst, ljud, och gramma,
skrift), ljudinspelning el. ljudkurva, spec. för
studium av röster, enstaka ljud el. av
inspelningsapparatens egenskaper.
Fonola [-åTa], se Pianospelapparater.
Fonoli’t (till grek, fone’, ljud, och UtlTos, sten;
bergarten klingar, när man slår sönder den,
varav även sv. benämningen k 1 i n g s t e n), geol.,
vanl. täta, grå el. grönaktiga gång- e]. ytbergarter
av nefelinsyenitiska och leucitsyenitiska magmor.
De karakteriseras av mineralkombinationen
alkali-fältspat (sanidin el. anortoklas) och fältspatoider
(nefelin, resp, sodalit, hauyn, nosean el. analcim)
jämte vanl. natronrika pyroxener och/el. amfiboler.
Mandelstenstruktur är vanlig med ofta praktfullt
utbildade zeolitmineral.
— 1277 —
— 1278 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
