Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blåsippan ute i backarna står,
niger och säger: ”Nu är det vår!”
Barnen de plocka små sipporna glatt,
rusa sen hem under rop och skratt.
”Mor, nu är våren kommen, mor!
Nu få vi gå utan strumpor och skor.
Blåsippor ute i backarna stå,
ha varken skor eller strumpor på.”
Mor i stugan hon säger så:
”Blåsippor aldrig snuva få.
Än få ni gå med strumpor och skor,
än är det vinter kvar”, säger mor.
Linnea bor i skogen
bland mossa, barr och ris,
och hon är fin och vacker
på obeskrivligt vis.
Hur törs den lilla vara
i ensamheten så?
Finns någon där, som vaktar
de mjuka vidjor små?
Ja, där finns furens armar
med gullrött pansar nog,
som akta, att ej solstyng
den späda når i skog.
Och där står gran med mantel,
så tät och vid och lång,
och värnar, att ej stormen
den lilla gör förfång.
Och det vet nog Linnea —
det kan jag säga visst —
ty när i junidagar
hon höjer kvist vid kvist,
så bära de i toppen
små klockor fagra, två,
helt röda allra innerst,
helt bleka utanpå.
Det är med dem den lilla
törs tacka helt försagt
de jättestora träden,
som hållit troget vakt.
Åt furen nog hon ämnar
en klocka av de två,
den andra det är granens, —
men doften kan du få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
