Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det land, som sett, hur Engelbrekt
gått fram ur skogarna oförskräckt
och yxor ur jorden stampat,
nu var det utan huld och värn
och utan armar som utan järn,
vanärat, förblött, förtrampat.
Då stod ett bål på Södermalm
av samlad bråte blott och halm,
men aldrig det haft sin like,
ty lik där lågo omkring som ved,
och främlingen gladdes att bränna ned
till aska ett söndrat rike.
Dock darrade han, änskönt han stod
till vristen i svenska herrars blod,
som sprutat i bågar röda.
Vad lås han satte för graven än,
så kunde hans gärning gå igen,
och han fruktade för de döda.
Men lågan skuggorna med sig tog,
och högt mot himmelens skyar slog
som ett fladdrande silkessegel,
medan Stockholms ström höll in sitt lopp
och lyfte mot skådespelet opp
sin stora, blixtrande spegel.
Där uppe gick allt med liv och lust,
där gjordes ej många omsvep just
och hölls ej noggrann examen.
Man tog, vad bränsle man först fick fatt,
och sköt i lågorna under skratt
lekamen efter lekamen.
Den brasan lyste som ingen ann.
Den svarta kåpan som näver brann
i kapp med kyller och togor;
och svek och avund och vankelmod
och trög misströstan och hetsigt blod —
Likväl var det bästa gömt till slut,
då genom porten man förde ut
allt matade samma lågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
