Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då hördes plötsligt bjällerklang på snön.
Det prosten var, som åkte över sjön:
”Gud signe dig, du gamle, och din bön!” —
”Ja, vördig pastorn har sin varma päls,
men se, för fattigman det bär till fjälls.
Jag bad: Från vinterns köld och is oss fräls!” —
”Nej, gamle krigsbuss”, sade prosten, ”tig
och kom och far till kyrkan hän med mig! —
Ett ord till tröst jag vet att säga dig.
Och tacka Gud var stund, som nöden gällt,
och rutan frusit till, och knuten smällt,
ty svenske kungen nyss gick över Bält!”
I.
Det var då decembersnön kring Lund
i rödaste tö försmalt,
det var i den yttersta nödens stund. —
På spel stod seger, stod allt.
Den elvte Karl i sin kämpakrets
i fäktandet främst var med.
Hans krona hängde på värjans spets,
där livregementet stred.
Brillant, en skänk ur kung Ludvigs stall,
en häst för parad och ståt,
förmådde ej mer vid trumpeternas skall
att bära sin herre framåt.
En annan fåle i hast fick tas;
en ryttare sprang av sin häst:
”Tag Blacken — han är blott av bonderas,
men står sig båd’ längst och bäst.”
Den kung, som trofast med folket gick
att värna sin ärvda grund,
sin stridshäst också av folket fick
till tecken på fast förbund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
