Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en syn för de djupa led,
då glad efter vunnet slag
kung Karl den löddrige klipparn red
på denna sin hedersdag.
Kring land och rike blev klipparn känd
från samma berömda strid.
Hans breda bringa, hans starka länd
ej tjänte sämre i frid.
Till nejder, där midnattssolen brann,
till Skånes böljande slätt
han rastlöst förde den enkle man,
som mente så väl och rätt.
Var väld på färde, fick bonden ej sitt,
drog fogde en sveklig vinst,
då hördes den blackiga klipparens ritt,
när brottet det anade minst.
Och höjdes i natten ett vådeldsrop
på stadens fjärmaste malm,
han sågs i det släckande gardets hop
bland brakande bjälkar och kvalm.
Och då han nu var en huvudfigur
sen gammalt i eld och brand,
”Brandklipparen” nämndes det trogna djur
utöver allt Sveriges land.
II.
Det var vid Kungsör på sin säkra rygg
en sexårig prins han bar.
Hans gnäggning sade: Du lille, var trygg!
Jag tjänar dig som din far.
Men liten blev stor. En reslig sven,
vars sextonde år gick in,
som herre och kung över svenske män
tog arv efter fader sin.
Det arvet var trohet hos stora och små,
var styrka, välmakt och fred
och lydiga skuldror att vila uppå
och slutligen Brandklipparn med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
