Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65 . KELLGRENS OCH LEOPOLDS UPPTRÄDANDE.
erinra sig hvad tidens smak och gällande mönster i thy fall
icke blott tilläto, men föreskrefvo 9). I fråga om skaldens
och konungens förhållande till hvarandra, har det blifvit
anmärkt, att Kellgren i uttrycken af sin frisinnthet
någongång "glömde både tacksamhetens och skicklighetens lagar;"
och man har som bevis derpå anfört en not vid hans i St.
Posten 1781 införda öfversättning af en Propertii elegi.
Atterbom finner denna not värdig major Lunds bekanta
skandaltidning, "Den välsignade tryckfriheten;" och äfven
Böttiger ser i den en syftning på Gustaf III1).
Kellgren redogör i nämnde not för Propertii lefnadsöden och
tillägger:
"Han erhöll i god tid det anseende, sora plägar tillfalla de
talanger, hvilka konungagunsten bringar i dagsljuset. Denna uppmuntran
kunde ej fela Propertius, under en kejsares regering, hvars politik
bestod framförallt deruti, att tillvinna sig ärans utdelare, och som
genom de ymniga välgerningar, han lät vederfaras de lärda, qväfde i
deras hjertan patriotismens röst och lockade sånggudinnorna på
tyranniets sida. Propertius hade så många flera anspråk på tyrannens
nåd, som hans själ, af naturen böjlig, kunde både sänka sig ned till
f) Huru Kellgren sjelf, i enlighet med tidens åsigter,
uppfattade den poetiska panegyrien synes af denna hans "Reflexion:’1 "Det
är icke oder, prologer, och andra dessa vanans och, etikettens evigt
upprepade offer, som förderfva en god konung, om han äger det
minsta af erfarenhet och förstånd. Han vet då, att icke i dylika skrifter
frågan är: hvad är sant? utan huru en sanning eller osanning
vackrast säges? Tillika vet allmänheten, att en enda grad beröm uti
vanlig prosa, är svarande emot 2 i vältalighet, 4 i poesie och åtminstone
8 i odstyl. — Då först är smickret ett dödligt gift, när det låter sig
anses for allmänhetens röst; och deri lyckas långt mindre det lof,
som ljuder från skaldens trompet, än det som hviskas hvar timma
och stund från höfmäns, ministrars och ämbetsmäns läppar." — Se i
öfrigt Atterboms förträffliga anmärkningar om detta ämne s. o. VI.
2 s. 20.
’) Atterbom Sv. Siare och Sk. IV. s. 1G7. VI. 2. s. 22. — Böttiger
Sv. Akad. Handl. XLV. s. 133—4.
Ljunggren. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
