- Project Runeberg -  Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död / Första delen. Kjellgren. Leopold. Thorild. Till och med 1792 /
70

(1873-1890) [MARC] [MARC] Author: Gustaf Ljunggren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

70

KELLGEENS OCH LEOPOLDS UPPTRÄDANDE.

det med annat intryck, än vi höra att hela verlden har den äran
att vara med fullkomligaste högaktning vår ödmjukaste
tjenare. — Men om man ändtligen bör medge att något smicker
kan äga en skadlig värkan, så är det i alla fall ingalunda skaldens,
som sjunger öfverljudt i en nödvändig, erkändt uppjagad ton; men
det smicker i låg prosa, som ministrar och ämbetsmän ej blygas att
hviska i regentens öra. Detta allena kan taga utseende af kall
sanning; men hvem vet ej att 4 graders lof i vers och 8 i odstyl ej svarar
mot mer än 2 grader i vanligt tal, och att således i den ofvanför
anförda phrasen, en Gud, efter skaldernes sätt att tala, blott vill säga
en hög herre, folket hans hof, och dyrka hvad man annars
högst kallar älska. Men allmänheten, i detta som så många andra
mål, vet ej väl hvad den vill, eller vill hvad som strider tvärt emot
hvartannat. Den fordrar, att örnen borde gå till fots, att vers vore
prosa, dekorationsmålningar små tableauer att betrakta in vid näsan,
och att sjelfva prologen borde vara en satir."

Qui s’excuse, s’accuse. Den allt mera utpräglade
republikanen Kellgren betraktade säkert nu med andra ögon
de dikter, dem han några år förut egnat den dyrkade
konungen. Han kände behofvet af en förklaring både
inför sig sjelf och sedan inför allmänheten. Han yrkade och
bevisade, att känslan, som ingifvit dessa dikter, var sann, men
— känslans uttryck ville han icke försvara. Och från detta
var vägen icke lång till uppställande af den, som Böttiger
säger, "betänkliga sofismen:" "En poet kan vara skyldig
att berömma sin konungs gerningar, men icke att gilla
dem." Men äfven i denna vådliga maxim ligger en förstucken
känsla af tacksamhet. Och hur mycket Kellgrens
medborgerliga sinne fann sig kränkt af vissa bland Gustafs
politiska handlingar, qvarlefde dock på botten af hans hjerta
tacksamheten mot välgöraren, beundran för tjusaren. Dessa
känslor framlysa icke minst då, när han, drifven af sin
med-borgarpligt, med manlig frimodighet uppträdde och till
sin konung, som han fruktade vara fången i
andebesvär-jarnes snaror, varnande sjöng:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:33:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svvitterhh/1/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free