Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69 . KELLGRENS OCH LEOPOLDS UPPTRÄDANDE.
med samma ord, som läsas uti de båda uttalanden om
smicker, hvilka, dock först efter Gustafs död, offentliggjordes
i "Strödda Reflexioner" 4).
"Jag tror, att ganska få snillen hafva förtjent den vanära, som
åtföljer smickret. Vitterhetens första och naturligaste verkan är, som
Bror sagt, att höja själen. Det vore besynnerligt, om denna lifligare
känsla af skönt och ädelt, enda källan för snille, tillika vore det för
lågheten. En värdig skald var i alla tider närmare slägt med
fron-deuren än med lismaren; och jag ville nästan våga påstå att alla nedriga
laster äro blott följden af elak smak. Men att hålla oss vid den enda:
man citerar ju Horatius, Virgilius, så många andra stora skalder, som
de oförskämdaste smickrare ? — An om man nekade, att de voro det.
Att smickra är att berömma öfver höfvan och utan mening. Detta
senare karaktersdrag, ehuru väsendteligt det är, torde ej nog blifvit
ihågkommit. Man har trott, att som smickret voro’ ett oförtjent
och öfverdrifvet beröm, så vore ett sådant beröm ett smicker: en
likaså falsk, som vanlig inversion. Känslans, passionens, entusiasmens
språk är nästan alltid öfverdrifvet, aldrig förstäldt, följaktligen ej
smicker. En sannfärdigt kär, som förklarar en liten småtäck,
snut-fager fjolla för en gudinna i vett och skönhet, som påstår i en
ma-drigal att solen ännn aldrig sänkt sitt öga på något fullkomligare i
naturen; en för nåd och välgärningar tacksam undersåte, som jemför
sin mycket medelmåttige kung med Titer och Antoniner, gifva båda
ett beröm, som är falskt för alla andra, men sant i deras känsla. Den
oväldigaste domare kan ej yttra sig mera uppriktigt: bör man kalla
det smicker? — Men, svarar man, allmänheten är ej så grannsynt på
motiver och bör icke vara det; hon pröfvar blott följderna i afseende
på sin nytta, ocli deri gör hon rätt. Ett oförtjent beröm, af hvad
källa det må komma, hvad namn det må taga, blir altid lika farligt
att förleda de mäktige . . . Månn’ ej äfven denna fara är mycket mindre
än man tror. I den tid vi lefva, och vid hofven i alla tider, är och
var smickret ett vanligt språk, en jargon utan betydelse, blotta
mynttecken med hög prägel. Hvarken gifvare eller tagare äro
bedragne på deras värde. Hvad annat bevisar superlativet i ett hof
än att man är af god ton. Sen man sagt i så många sekler åt
hvarenda liten tyrann, att han dyrkades af sitt folk som en Gud
från Himmelen; hur är det väl troligt att någon kung än i dag
vore dupe af ett så utnött compliments-formulaire, och att han hörde
4) Det ena är den, ofvan s. 65 not 2, anförda reflexionen; det an
dra är ungefär lika lydande med mellersta delen af detta bref.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
