Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGIÖSA, SEDLIGA OCH POLITISKA ÅSIGTER.
lOl
hämd, vrede, äregirighet, stolthet äro alla bannlysta af den kristna
sedoläran, utan afseende på deras driffjädrar eller föremål, och hvad
lemnar den oss i stället? Tro, hopp, bön, tålamod, ödmjukhet, eget
förnedrande, kallsinnighet emot oförrätter: alla dygder af långt högre
värde till deras upphof och verkan, men vida mindre fördelaktiga för
poetens målning. Cato var romare, och bland romare var det en dygd
att hellre välja en sjelfvillig död än en påtvungen träldom. Hade
Cato varit kristen, skulle han i stället med lydnad böjt sitt hufvud
under oket ocli tillbragt sin lefnad i förakt och slafveri; men hade
han väl då lika tjenat till ämne för skaldens sång? Jag vill ej tro
någon nog orimlig att kunna misstycka religionen, om hon förfördelat
poesien. Hvad gäller väl en god vers mot en gudomlig sanning? Det
är utan tvifvel lyckligare att en enda själ blir salig än att tio skalder
blifva odödliga; men om en god kristen är den, som, fri från
passioner och begärelser och känslolös för det sinliga (om poesien säger
Baumgarten: C1 est un discours parfaitement sensible), anser verlden
och sig sjelf med förakt och medömkan, som fängslar inbillningen
under "förnuftet och förnuftet under tron, som lider och förödmjukar
sig: så måste man tillstå att ingenting är svårare än för en god
kristen att vara stor poet. Jag vet ej om presterna och andra nitälskare
för vår lära tänkt lika med mig; men åtminstone tyckes deras
uppförande bevisa det, då man ständigt ser dem misstänka en god poet
för fritänkare, ständigt misstro sig till qvicka arbeten, ständigt frukta
för något doldt gift, äfven under det oskyldigaste. Ingenting vore
sannerligen nyttigare för både vitterheten och filosofien än hvad som
herr d’Alembert jemte många andra vid flera tillfällen påyrkat,
nemligen att en gång för alla den rågång utstakades, som för evigt bör
åtskilja deras ägor från religionens. ... De romares och grekers
religion, långt ifrån att lägga något band på tanken och inbillningen,
var sjelf den rikaste källa för poetens dikter. Han ägde frihet att
skapa så många gudar och med hvad slags egenskaper han behagade.
Han gaf dem menskliga sinnen, passioner och öden, och gjorde dem
således både begripliga för tanken och lysande för inbillningen; med
ett ord sådana, som de bäst passade för hans sång. Om hedniska
mytologien synes orimlig för ett upplyst förnuft, har den likväl blifvit
sammansatt med så mycken qvickhet och behag, att den allt till
denna stund blifvit ansedd för oumbärlig i poesien."
Härpå följer ett långt bekräftande citat ur ett franskt
mytologiskt arbete. Slutföljden af de i artiklen uttalade
åsigter blir den, att då Paradise Lost och Henriaden
läsas med lika eller större begär, än Iliaden och Eneiden, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
