Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
292
STRIDEN EMELLAN KELLGREN OCH THORILD.
För kopplets vett, nog redan för
Ditt qvicka hufvuds lätta pund.
O, lille rimmets hoppare,
Och Voltaires fagre apekatt,
Så putsrik, arg och klösande,
Känn väl, om örat sitter der!
Du minns den store Leopold,
Han gaf en snärt och strök det bort.
Hur lopp du, lilla väsend, då,
Så dum och blind och afundsilsk
Emot.den starke mannens fot!
Du bet deri, han sparkade
Och gick sin väg. Hur lopp du se’n,
Med käften utaf arghet flängd
Upp till det forna örats stump.
Hur lopp du, ack, en liten qväst
Och skämd och stympad satan der!
Ha, han sin halfgudsbana gick.
Men, lilla arghets-monstrum, du,
Du stryker ännu, gläffsande,
En hund på vitterhetens stråt1).
O, lille rimmets hoppare
Och vettets lille baladin
Och smakens lille bjeffare!
I din beundrans Lillepytt,
Du, sparfunge, hvem gaf dig in
Att med ditt lilla vingpar slå
Och flaxande anfäkta dig
Och säga: Så gör örnenl Ha
Spänn pojkesnillets styrka högt
’) Det är på dessa rader, man stödt uppgiften, att Thorild
sekunderat Leopold i hans polemik mot Kellgren (se ofvan sid. 56).
Thorild sjelf berömde sig af att genom dem hafva gifvit Leopold ett godt
handtag. Han säger nämligen i sin stridsskrift mot Leopold, "Svar på
Luntan m. m." s. 6, att Leopold af den vilda smädelsen lidit så
ynk-ligen, att han hela sju åren fann sin höga själ nedstörtad i mörker och
modlöshet, "till dess ni, som ni på ett rörande sätt skrifver, i mitt
dristiga och publika försvar fann en ny styrka." — Detta handtag
erbjöds dock först fem år efter stridens slut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
