Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• 430
KELLGREN OCH STOCKHOLMS-POSTEN.
"Skalden (i detta ord begripes äfven Vältalaren) liar till föremål
mer att röra än upplysa, mer att måla än beskrifva: filosofen
tvärtom. Den förre ser alla ting blott i förhållande till menniskan,
dess sinlighet, dess lidelser; den senare forskar deras invärtes värde,
deras förhållande mellan sig, och till det hela. Skalden, således
verkande i en trängre krets, inom bildningen och känslan, märker i
språket inga andra brister, än som hindra deras uttryck. Men gifves
något språk, der icke många sådane finnas? Ändteligen tvungen att
söka ett nytt uttryck; hvad gör han? Han väljer det lifligaste för
sinnet och det behagligaste för örat; men blifver det ock alltid det
sannaste för förståndet? — Tänd, som han är, af alstringsbegäret,
jagad af nya påträngande känslor att med hastiga steg genomstörta
sitt ämne, deraf oförmögen att, om jag så får säga, förallmänliga
begreppen, tvungen att förakta den omständliga sanningens tröga,
analytiska gång, skapar han uttryck som, kanhända lycklige för denna
lifligare känslokraft, denna sjelfsväldigare ordfogning, denna tillfälliga
nummer, dock i andra fall, granskade af tänkarens öga, med skäl
skulle sakna både tydlighet, precision, renhet och framför allt noghet.
–-Lemnom nu språket i den Lärdes hand.–-Då han
vet, att den första, ovilkorliga afsigten med allt menskligt
tungomål är den, att begripas; då han naturligen är böjd genom arten
af sitt snille att lemna företrädet åt noggranhet framför skönhet,
åt teckningen framför fårgerne; då han saknar i sitt modersmål de
växlande böjningar och ändelser, som i gamla språken gåfvo åt
hvarje tankbild ett, utan omväg eller tvetydighet, omgränsadt skick
af tid, person, antal: en brist, illa ersatt i våra nordiska tungomål
genom bruket af artiklar, som så mycket tänja och förslappa uttrycket,
och som binda det till en släpande, enformig gång; då han härigenom
misströstar, att kunna gifva sitt eget de förenta fördelarne af de gamla
språken: frihet utan oreda och tydlighet utan köld; att kunna göra
det lika skickligt för talet och sången, lika, ett språk för menniskor
och gudar; huru fruktansvärdt är det ej, att filosofen i detta fall
endast rådfrågar sin egen fördel, bildar ett språk blott för sanningen
och beviset, förstör på en gång den frihet det äger och framdeles
kunde vinna, bestämmer hvarje ord till en oföränderlig betydelse,
pålägger uttrycket en slafvisk gång parallelt med tanken, och stadgar
således för en lag hvad förut blott var en olycka.*
I svaret till Sjöberg "Om allmänhetens domsrätt i vittra
mål/’ utvecklar Kellgren de åsigter, hvilka han framstält i
uppsatsen mot "Den välmente anmärkaren" (sid. 289) och
hvilka kortast sammanfattas uti det Horatianska: Spernere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
