Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1791—1792.
491
låga personliga anfall, dem man icke förtjenar; det är den
tillfredsställelse, den ära, att någon gång hafva upptäckt förtjensten af ett
obemärkt arbete, hafva väckt eller påskyndat det allmännas aktning
för ett mindre kändt snille....." (1791 n:o 205).
Här är sanningsenligt tecknad andan af den
Kellgrenska kritiken vid denna tid, och man finner deraf, med huru
föga skäl man gjort honom beskyllningarne att oftast och
utförligast uppehålla sig vid medelmåttor och obetydligheter,
att göra jagt på svagheten och skoningslöst framställa den
till spelöje, begagna maktspråk och satir, i stället för bevis,
lägga öfverdrifven vigt vid skämtet, hellre afskräcka, än
uppmuntra, hellre förtrampa, än upplyfta. Atterbom har, liksom
äfven Thorild, icke skiljt emellan Stockholms-Postens första
och dess senaste år, och så gjort sig skyldig till grof orättvisa.
Att tidningen äfven sysselsatte sig med obetydliga och
medelmåttiga arbeten, var naturligt, då den hade satt sig till
uppgift att anmäla alla utkommande arbeten inom de i
programmet bestämda områden, och de af oss ofvan anförda
siffror bevisa, att så äfven skedde. Men hur föga man
syftade att uppsöka och förtrampa svagheten, synes bäst deraf,
att bland de 64 arbeten, som 1791 anmältes, blefvo 55 mer
eller mindre lofordade. Vid anmärkningars framställande
iakttages gemenligen stor hofsamhet. Så heter det t. ex. i en
recension af ett festtal, hållet af en magister i Åbo: "På några
ställen i talet, der förf. låter sin skaldemö taga ordet af
vältalighetsgudinnan, hafva vi ej kunnat undgå att anmärka,
huru bekantskapen med andra svenske auktorers arbeten
synes yttra sig mera genom minnets ingifvelse, än genom
en lyckligt verkande eftersyn. Ju lättare sådant kan hända
(ty umgänget smittar oförmärkt, och det är ej hvars mans
lott att vara original), ju angelägnare är det att derföre akta
sig" (1791 n:o 161). Endast då språket var i hög grad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
