Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 ROSENSTEINS SKRIFT OM UI’1’LYSNINUKN.
Köpenhamn eller Hamburg, det vore att kanhända drifva respekten
för olyckliga något längre än till det skäliga. Förhåller det sig nu
åter så, min herre, att någon för sin bergning nödgas utgifva
skrifter, men kan ej göra dem begärliga genom annat, än antingen en
trotsande vanvördnad för de styrande i samhället, eller smuts, kastad
på enskilda förtjenster, så är en sådan, ni har rätt deri, visserligen
ganska olycklig, men hans olycka är ej af det slaget, som förtjenar
respekt. Också ni, min herre, begär ej mindre än att respekteras för
den ädla gerningen, att hafva till trycket befordrat er värde väns
plumpheter. emot den bästa bok, jag läst på mitt modersmål. Som
likväl mina tankar om det respektabla råka att något litet skilja sig
ifrån edra, torde ni ädelmodigt frikänna mig från skyldigheten att
högakta er, så långe ni ännu ej gjort annat, än författat edra egna
skrifter, (i fall så är, hvarom se Fragment om Efterhårmnmg), eller
utgifvit herr Thorilds.––Ni har också velat skämta, i brist
af egna qvickheter, genom edra citationer ur er väns vittra arbeten.
Den der kesande stuten på Parnassen, som sätter svansen i vädret lik
en spira, är alldeles i samma goda smak, som alla denne auktors öfriga
originaliteter] djerfva storheter och infall, och figurerar fullkomligen
väl ibland dessa riddarcprof i skärpt och allvar, hvarmed han, som
bekant är, strider för snillets stora ära, på hvilken han ännu väntar.
Om det gifs någon grad af uselhet under den att skrifva sådant, är
det den, att citera dessa osmakligheter, såsom qvicka uttryck, och att
visa begäret att såra, med denna nästan oerhörda oförmögenhet
dertill. Man kan ändå någorlunda ursäkta sjelfva författaren. Brist på
tankar, och nödvändigheten att likväl hafva några, kunna förleda till
otroliga plattheter, hvilka samme skribent skulle hos andra på det
högsta förakta; men att af sin olycklige väns arbeten anföra med fritt
val just dessa olyckliga ställen, NB. för deras dräpande qvickhets skull,
sådant är, min herre, att göra sin vän långt större otjenst än sin
fiende, först genom framställandet af hans egna uselheter, och
dernäst genom begreppet af den persons urskilning, som bekänner sig
vara hans vän och admiratör. Lorentz Münter, — jag slutar söm jag
begynte, med att tillstå detta — Lorentz Münter, säger jag, är ett
namn, som ej kan klandras och för hvilket ni har rätt att strida med
all er styrka; men förr, min herre, ville jag heta Lorentz Magnus, än
genom en så stor oskicklighet förråda min väns fördelar, och mina egnar.
Om detta svar skrifver Rosenstein: "Kellgren sade, att
han i den genren aldrig sett något mera segrande". Den
återstående delen af striden hemtar sitt enda intresse från
dess egenskap att vara en karakteristisk tidsbild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
