Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
ENEBOWADEN.
"Hvilka högtidliga skådespel, fulla af glädje och fasa, hvimla inom
dessa mnrar! Jättelikt reser du dig bland alla seklernas storverk,
fördunklande dessas ära. Detta nyss så lättsinta, fåfängan älskande
folket — detta i sina tyranner och bojor förtjusta folket — manligt,
trotsigt, storsinnigt, skakar det Qettrarne bort, fordrar det åter sin
rätt af dess bestörta förtryckare. Fransmän! 0, mina vänner! Ur
gamle Galler i mod, ären j mer i ljus, än vårt tidehvarfs Britter. I
edra qvinnors bröst andas (min veklighet ryser) Amazonernas
hjeltemod, harm och grufliga hämd. Hvilka högtidliga skådespel fulla af
glädje dch fasa!.....Fransmän! O, mina vänner! rasen ej, döden
ej så! Då J hasten att öfva mot edra förrädiska fiender
vedergällningens rätt, begån då ej sjelfve den grymhet, hvilken J hos dem
straffen" m. m.
Detta utdrag torde göra tillfyllest for att gifva ett
begrepp om Enboms stil. — Vädjandet till allmänheten slog
icke lyckligt ut. Per Enbom stannade qvar i sitt dunkel.
Det, som först ryckte honom derur, var hans 1794 utgifna
"Kärleks- och Religions Sånger", likaledes skrifna på
prosa, i en öfverspänd sentimental stil, under olycklig
sträfvan mot det sublima. De spår till verklig talang, hvilka
Hammarsköld trott sig finna i denna samling, äro
åtminstone icke mångtaliga. Ett utdrag kan lättast göra klar
rätta halten af dessa sånger. Yi välja ett stycke, som har
till öfverskrift: "Samtal med mig sjelf under den
poetiska utvandringen". Skalden vandrar utpå landet.
"Jag satt på en blomstertufva och blickade ned mot krypen med
en Guds välvilja. Tusen leende synbilder gungade till mina ögon på
ljusströmmens lätta böljor. Snöhvit glänste i höjden af flaksande
dufvor en sky: öfver en måiigfärgad äng fladdrade brokiga fjärilar.
Mellan liljor tumlande, betade lammet på grftsbädden, i en oskyldig
sorglöshet öfver sitt väntande öde.....Blott det saktaste ljudet från
den minsta insekt var mig en ljuf ton i den stora verldssymfonien.
Lika ljus och hög och vidtomfattande, som naturens tempel är mot
alla dem, konsten upprest, var nu min religion mot alla diktade
trosläror. Hon var förnuftets och sanningens. Svept i blomstrens slöja
och himlens högblå mantel ropade hon till själen: Se den allgodee
härlighet?.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
