Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1704—1795. 159
annat än hvad han menar, men icke heller skyggar för att
uteäga detta. Redan sättet, hvarpå han i inledningen
omtalar Carl XTT och statsskickets förändring 1720 är
betecknande. Carl XII:s minne förtjente, enligt hans åsigt, intet
annat offer än beundran för några konungens personliga
egenskaper; "hans här bestod af hjeltar och hans nation af
nödlidande .... Han dog osaknad af alla, utom af sina
stridsman ____Förtrycket gaf erfarenhet, hon födde ångren,
enväldet föll".
"Huru länge skall historien, icke blott för körningar, men för alla
styrande, förgäfves bevisa, att säkrast, att på hälleberget stär en
vis-ligen kringskränkt magt, oèh enväldet på sanden; att ingen lyckligare
skänk kunde af deras folk göras dem, än en lag, den de hvar stund
kunde öppna och säga; se der mm pligt och min rått, jag har inga
andra. Men hvi ropar jag i öknen?"
Den nya statsförfattningen, fortfor han, blef i viss
bemärkelse friare än något annat rikes. "Nationen fick ett inflytande
i lagstiftningen och beskattningen; hon fick ett värde, hon fick
en tanke. Det var nu det blef en lycka att födas".
Silfverstolpe var väl icke blind för frihetstidens brister, men
han ansåg nationen i dess helhet hafva varit lycklig under
denna tid.
"Oväldiga sinnen skola alltid erkänna, att grundlagens fall främst
berodde af felen i dess daning, och dessa mest af oerfarenhet om vissa
styrelsegrunders följder, hvilka det ej var menskliga snillet gifvet att
under frihetens första glädje före se. De skola ock erkänna, att
ko-nungamagtens och partiernas tvister och försök till inskränkningar
öfver hvarandras gränser, voro närmare orsaker till samma påföljd.
Xen kanske torde de blickar, våra efterkommande, bättre än vi, kunna
kasta tillbaka på detta tidehvarf, hos partierna upptäcka en ömsesidig
jemvigt i misstag och i nyttiga gerningar, den menskliga hjertats
vidhängande till sina förra tankar ännu vägrar att medgifva; upptäcka
att partierna, snarare nödige än vådliga, och oundviklige öfverallt der
mer än en menniska finnes, — oaktadt sin vanhedrande falhet ooh sina
aldrig föravarliga personliga orättvisor — skadat oftare sitt välde, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
