Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 KELLOBEN OCH STOCKHOLMS-POSTEN.
verlden och sknlle vilja, om han kunde, äfven fly undan sig
sjelf. Han tecknar sig s&lunda:
"Än hade åldern icke plöjt hans panna,
Och icke strött sin drifva i hans lockar,
Och icke tyngt hans flät, och böjt hans skuldra,
Och släckt hans snilles eld. — Men hvad ej åldern,
Det hade sorgen redan gjort, och smärtans
Fördolda gift, och känslans tysta brånad,
Och svallet af de sjudande passioner,
Och svikna hopp om nöjen — ack! som lofvat,
Och ledsnan mera grym af dem — som hållit"*.
Nu hade han dragit sig tillbaka i ensligheten från
"fortryck och fanatism och list och afund" och lifvets tusen
plågor; men det lugn, han sökte, fann han icke; själen gick
ännu i dyningar efter stormen, och endast af tidens
långsamma, men säkra kraft, hoppades han lindring. Trott att
klaga, sjönk han ned på sin kalla torfbädd; då kom for
första gången,
"Kom, sakta sjunkande på silkesvingar,
De oskuldsfullas vän, den tysta sömnen".
Med sömnen kommo hoppets skuggor. Och när han
vaknar, hör han ett sorl af glada röster; han smyger sig
till grottans öppning, han svingar sig upp på klippan, och
Sel hela nejden är förändrad, och en mor med två döttrar
och en son leka på faltet, och när han utsträcker mot dem
sina armar, bjuda de honom välkommen, och han blandar
sig i deras lekar,
"Ler deras löjen, känner deras känslor,
Och andas dygden med den luft, de andas".
Och när han sedan återvänder till sin klyfta, är hans
hjerta gladt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
