Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1792—1795.
257
"Natnren har visligen varit mera frikostig på nyttiga menniskor,
Sn på stora män; gifvit en allmännare åtrå tül det sanna goda i den
verld man är, än till lysande skuggor i den verld man diktar. Denna
våldsamma passion, som uppoffrar det närvarande för det
tillkommande, lycksaligheten för hoppet, varelsen för minnet; denna sublima
förvillelse är nödig för hjelten, för skalden, för skaparn i de vackra
vetenskaperna; men hvad biefve verlden, om den vore mindre
sällsynt? Lyckligtvis anser allmänheten dessa höga namn af ära,
odödlighet, för ord ntan betydelse. Samhällens lif är flit och idoghet,
åkerbruk, handel, slöjder och konster. Och härtill behöfvas flere starka
händer, än stora själar. Måtte snillet häraf lära att högakta
idogheten, modren för lif, välmåga och nöjen; att ej sätta sig för högt
på förtjensternas rangordning; att ej tro det sin kallelse ovärdigt,
hvarken att deltaga i folkets yrken eller att strida för dess rätt. Den
högsta förtjenst är ej att vara sällsynt. Det skadliga och onyttiga
är rarast i naturen".
Öfriga ofvannämnda prosaiska uppsatser från denna tid
äro alla hållna i en satirisk ton.
Med anledning af dessa Kellgrens sista arbeten rinner
oss i minnet en, först af "Polyfem" (1812 n:o 82) meddelad,
sedermera mångstädes upprepad historia, som blifvit förlagd
till slutet af Kellgrens lif. En vän, som brukade låna
Kellgren tyska böcker, så säges det, hade en dag träffat
honom med tårar i ögonen; på tillfrågan om orsaken
till sitt bekymmer, skulle Kellgren hafva pekat på ett
uppslaget band af Klopstock och svarat: "Ack! jag har lefvat
förgäfves och förspilt min tid på saker af intet värde".
Yännen ville trösta honom, men Kellgren svarade: "Nej,
det är förbi med mig; jag står vid min banas slut". Det
är sannolikt med anledning af denna berättelse
Hammarsköld yttrat, att då Kellgren icke "hade vid sin sida någon,
som i detta fall förstod honom, nödgades han sluta inom sig
känslan af att hans öfvervägande bemödanden varit af ringa
värde och derigenom liksom förtära sig sjelf med den
sönderslitande betraktelsen att hafva lefvat förgäfves". Redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
